VIDEOBLOGGAR

UTBRÄNDHET

JOBB

mina dagar

Midsommarhelgen i 13 bilder

26 juni 2017

De senaste dagarna har varit så himla härliga att jag glömt bort att jag äger en blogg. Men misströsta inte: här kommer en recap på midsommarhelgen!

Jag har varit i Skåne hela veckan, och det hela började med ett glas vin med mamma plus bror. En person skrev på Instagram att skuggan av mitt vinglas och min näve såg ut som en mumin som spelade trumpet – SKREK när jag såg det!! Kolla själva! (Tilta huvudet åt vänster!)

isabel-boltenstern-midsommar-1
I onsdags sken solen, och vi tog en golfrunda på Vasatorp. Alex har ganska nyligen börjat spela, så förväntningarna var ganska obefintliga – men slutade med att han fick grönt kort! Hurra! På hålet här nedan lade han upp bollen tre meter höger om flagg, bara sådär.

isabel-boltenstern-midsommar-golf-2

Detta var alltså birdieputt för Alex, som spelat totalt 2 rundor tidigare. Imponerande! Wenche var mentor till Alex och mental coach till mig för JISSES vad jag inte har temperament att spela golf. Jag blir så EXTREMT förbannad/irriterad/arg och diverse andra synonymer ni kan komma på. Tyvärr…

isabel-boltenstern-midsommar-golf-3

Mot all förmodan följde jag med Alexander på ännu en löprunda. Denna gång gick det dock bättre eftersom det var min hemmaplan, och rådet var ”håll dig längst kusten tills vi möts igen”. Vi avslutade rundan med att gå och mata hästar, och detta är en liten del i min mastermind-plan att få Alex att vilja bo här. Ni SER JU hur hur lycklig han verkar:

isabel-boltenstern-midsommar-4

Wenche och jag åkte till Holy Greens för att ladda upp med sallad innan vi skulle inta Ica Maxi. Tillsammans med 329045280 lika stressad midsommarsjälar gick vi i jakt på sill, färskpotatis och kycklingfilé…

isabel-boltenstern-midsommar-5

Och på fredagen var det midsommar, men jag tog inte en enda bild! Vi var nio personer som åt grillat, snapsade och tävlade i musikquiz från 90-talet – så som en midsommar ska vara, med andra ord! Api hade dessutom kommit ner till oss från Stockholm, som extra krydda på lajvet.

På lördagen var vi lite småmosiga, så vi åkte hem till Wenches föräldrar och spelade kubb och åt en Mandelmann-inspirerad middag. Kan alla helger vara såhär, tack? Det här är ju det bästa som finns:

isabel-boltenstern-midsommar-8

Linn och Petter var hemma från Sri Lanka, och VARJE gång jag träffar dem inser jag hur imponerad jag är av deras liv. Hur de driver två surf- och yogaretreats på Sri Lanka, har 45 anställda och har tampas med vardagsproblem som: hur gör man av med en tre meter lång varan som dött i ens trädgård? Vill spela in en dokumentär med och om dem.

isabel-boltenstern-midsommar-9

På söndagen, alltså igår, tog vi ännu en Holy Greens-lunch. Blir så glad av de här människorna:

isabel-boltenstern-midsommar-6

På vägen till bilen fightades Api med en rosenbuske som poke:ade henne i nyllet.

isabel-boltenstern-midsommar-7

Innan det var dags att skjutsa Api till flyget hann vi träna en vända på Crossfit Helsingborg. Först lyfte vi ihop, och därefter körde vi en wod. Är så GLAD för denna helgen, vill helst ha det såhär alltid!

isabel-boltenstern-midsommar-crossfit-10

mina dagar video

VLOGG: Malmö, sommar & träning

21 juni 2017

Stresstankar, Malmöbesök och nytt personbästa på träningen – en salig blandning i dagens vlogg!

Efter att jag skrivit det senaste blogginlägget plockade jag upp kameran och påbörjade en vlogg. Trots att jag inte hade några planer för dagen, ingen röd tråd och extremt lite motivation tänkte jag att det var lika bra att testa. Mitt största hinder är ju att jag blir handlingsförlamad om jag på förhand inte har en bra idé, så jag tänker att detta var… utvecklande?

När jag gör ett TV-reportage i jobbet brukar jag alltid försöka tänka ut ett intro, outro och olika delar i intervjun jag vill fokusera på. Då har jag liksom några stolpar att hänga upp allt på, men när jag vloggar bara kör jag. Och det är lite småläskigt? För den tradigaste känslan är att komma hem med ett virrvarr av material som inte hänger ihop.

Jag tyckte vloggen blev superhärlig, men vardagsvloggar är fortfarande lite nytt för mig. Om ni har några konstruktiva tankar får ni gärna kommentera! Och om ni gillar vad jag gör kan ni KLICKA HÄR för att prenumerera på min YouTube-kanal. Och om ni trycker på den lilla ringklockan bredvid ”prenumerera”-knappen får ni en notis varje gång jag lägger upp ett nytt klipp. FIFFIGT VA?

VIDEON ÄR ETT SAMARBETE MED MAT.SE

FLER VLOGGAR:
En helg i Madrid – Crossfit Regionals
En dag på mitt jobb som programledare
Vlog like Jon Olsson

mina dagar

3 nostalgihändelser innan 09.00

19 juni 2017

Igår flög jag ner till Skåne för midsommarvecka, och vaknade således i ett superljust sovrum vid 07.41. Därefter kom en följetong av nostalgihändelser som fick 90-talet att återupplivas.

Först fick jag ett chattmeddelande från Linnea som jag gick på gymnastik med. Vi hörs lite då och då, så jag hade inte reagerat på det nostalgiska värdet om det inte var för att händelserna efter gick i samma tema.

Därefter ringde Wenche, och jag insåg att jag inte laddat mobilen under natten. Istället fick jag ringa upp henne från HEMTELEFONEN! Otroligt att de fortfarande existerar. Ljudet var så förbaskat burkigt att minnet drogs till den där Britney Spears-videon där hon är i rymden och snackar med någon snubbe. Precis så lät det.

isabel-boltenstern-90tal

Mitt i samtalet fick jag för mig att sätta över kaffe, med eftersom mammas bryggare inte funkar som min var jag tvungen att göra det vi alla gjorde som 13-åringar: skrika ”MAAAAAAMMAAAAAA”. Hur kommer det sig att man återgår till ett helt annat människostadie när man kommer hem till sina föräldrar? Jag tappar alltid minst sju år på min faktiska ålder i mammas närvaro.

Tanken idag var egentligen att jag skulle spela in en video av något slag, men jag har haft så slut på idéer. Istället för att pressa fram något halvhjärtat får jag nog ta en YouTube-fri vecka och bara invänta idéer istället, gå tillbaka till ritbordet och kladda ner några lösryckta meningar.

HJÄLP?

listor träning

Sprang vilse på löprundan

16 juni 2017

HAHAHA, nu har jag suttit och skrattat för mig själv i en timme, och måste berätta om dagens löprunda. Alex tog med mig på en tur i skogen, och allt slutade i total katastrof. För att illustrera vad som skedde återinför jag ett gammalt bloggupplägg jag gjorde 2010: tumme upp och tumme ner!

isabel-boltenstern-tumme-nerSenast jag sprang var oktober 2015. Ni kanske tror att överdriver, men det gör jag tyvärr inte. Jag AVSKYR löpning, och har inte sprungit sedan jag slet baksidan. Var därför tämligen negativ när vi startade.

isabel-boltenstern-tumme-nerJag fick håll på vänstersidan av att gå till skogen. AV ATT GÅ?! Detta var alltså innan första löpsteget ens var taget. Det bådade inte så gott inför kommande halvtimma…

isabel-boltenstern-tumme-uppVi började jogga lite lätt och det kändes ändå helt okej. Min ambitionsnivå var att inte bryta ihop fullständigt, och med Alex löpartips gick allt förvånansvärt bra. Andas långsamt, sakta in i uppförsbackar…

isabel-boltenstern-tumme-uppJag älskar naturen! Vi sprang förbi en massa hundar, betande får och hästar. För en blixtsekund förstod jag varför folk faktiskt håller på med sånt här. Vi sprang till och med förbi en tupp som lät PRECIS som i de gamla Kellog’s-reklamerna.

isabel-boltenstern-tumme-nerAlexander sa att jag skulle ”svänga höger, sedan vänster för att komma tillbaka till fåren”, och vänta där medan han tog en extrarunda. Jag skulle ju ”inte ta ut mig på första löpturen”, menade han i tron om att jag kommer följa med fler gånger. LOL!

isabel-boltenstern-tumme-nerSom tillsagd sprang jag höger, och sedan vänster. Men frågan var bara vilken av de tre stigarna till olika vänster jag skulle ta? Eller kanske den asfalterade vägen 100 meter längre fram? Jag såg en hage, och valde att kuta dit.

isabel-boltenstern-tumme-nerDet var tydligen hästar där, inte får. Jag sprang vidare och plötsligt var jag framme vid några stora hus..? Det kändes inte alls rätt, så jag sprang tillbaka in i skogen igen och provade en av stigarna som ledde till vänster.

isabel-boltenstern-tumme-nerEfter att ha yrat runt i ungefär en kvart insåg jag att min mobil hade lämnats hemma. Ingen kartfunktion, inget lokalsinne mitt i skogen och… vad hörde jag då? BILTRAFIK? Det var ju inte alls rätt.

isabel-boltenstern-tumme-uppMellan grenarna kunde jag skymta en Cirkle K-mack, så jag blottade min förvirring och tassade in med leriga gympaskor. ”Eh, ursäkta mig… Jag har sprungit vilse, var är jag egentligen?”… Kassörskan berättade att jag hamnat vid Frescati, och att stan låg ”ditåt” *pekade med näven åt ett väderstreck*

isabel-boltenstern-tumme-upp

Jag följde anvisningarna och sprang förbi superfina kolonilotter. Det verkar så sjukt mysigt att ha en sådan, liten oas där man kan plantera och läsa en bok! Tänkte fota, men juste. Ingen mobil.

isabel-boltenstern-tumme-nerInsåg att det sista jag sa till Alexander var att ”jag är ganska rädd för att springa själv i skogen” och att han måste ha varit supernojig för var jag tagit vägen. VAR BEFANN JAG MIG ENS?!

isabel-boltenstern-tumme-uppJAG HÖRDE DEN! TUPPEN! KELLOG’S-TUPPENS GALANDE LEDDE MIG I RÄTT RIKTNING! OCH DÄR VAR JU FÅRHAGEN OCKSÅ! ÄNTLIGEN!!! NU KOMMER JAG!

isabel-boltenstern-tumme-ner…men vad var det nu Alex sa? Att vi skulle ses ovanför en backe där någonstans? Det fanns ju fyra olika backar att välja på! Och Alex kanske var där för en halvtimme sedan – vad var ens klockan?!

isabel-boltenstern-tumme-uppJag chansade på en av stigarna och joggade vidare. Joggade, joggade, joggade. Hamnade vid ett rött hus som tillhörde militären på något vis, och utanför hade de satt ut en brevlåda med kartor – TACK!

isabel-boltenstern-tumme-upp Med kartans hjälp kunde jag jogga hela vägen hem, och jag blev så jäkla imponerad när jag kom till våran gata. Jag hade ju joggat HELA vägen? Måste ha varit flera mil, tänkte jag.

isabel-boltenstern-tumme-nerMin kropp ömmade. Hälsenan, knäet, höfterna och axeln. Insåg att det där med att ”mjukstarta” inte hade gått som utlovat. Insåg dessutom att jag var den enda som tog med mig en nyckel…

isabel-boltenstern-tumme-uppJAG VAR HEMMA, men var fanken var Alex? Han måste ju sprungit i åttor för att hitta mig… 90 minuter hade jag varit på vift, och när jag äntligen fick tag i mobilen ringde jag honom på en gång.

isabel-boltenstern-tumme-ner*surr surr surr* Alex hade visst inte heller tagit med sin telefon. FAN. Han måste trott att det hänt mig en massa hemskheter, att jag var svinförbannat på honom som ledde mig i fel riktning och att jag skulle 1) sitta och gråta på en stubbe eller 2) slå ihjäl honom när/om vi hittade varandra.

isabel-boltenstern-tumme-uppFunderingarna var många: skulle jag ge mig ut och leta efter honom med cykeln? Men om han i så fall kom hem hade han varit utelåst och ändå inte kunnat ringa mig? På min pappas inrådan skrev jag en postit-lapp att sätta på dörren, för att sedan cykla tillbaka till fårhagen.

isabel-boltenstern-tumme-uppNär jag kom ut i trapphuset för att sätta upp lappen hörde jag ytterdörren öppnas. Jag höll andan och hoppades till högre makter att Mr Umeå skulle uppenbara sig – OCH DET GJORDE HAN! HAN VAR HEMMA! Jag har nog aldrig varit så skratt-trött-lättad i hela mitt liv.

♦ ♦ ♦

När vi skrattat klart redovisade vi våra respektive rundor, och det visade sig att jag hade valsat iväg ganska rejält. Men samtidigt är jag stolt över att min överlevnadsinstinkt tydligen är bättre än lägga-sig-ner-och-dö, vilket jag på förhand trott. Men också att jag sprang non-stop. Även om ingen tittade, även om det gick i knapp styrfart. Vid några tillfällen tror jag att det hade gått snabbare att gå, faktiskt, men jag sprang ändå!

Så nu lär det väl ta ytterligare 1,5 år innan jag gör det igen. Tack för mig.

tankar om träning

En sjuk syn på mat

15 juni 2017

Imorse satt jag och skrev på ett inlägg om hur mitt träningsupplägg ser ut, men halkade istället in på min tidigare värdelösa relation till mat. Träningsupplägget får därför vänta till nästa vecka, för hur jag förhållit mig till mat har påverkat hela mitt sätt att se på både kropp och träning.

Förr tränade jag för att ”hålla mig i form” och gick all in på måndagar. Därefter blev jag extremt besviken på mig själv när jag inte fullföljde veckan lika exemplarisk som jag börjat den. Ni kanske känner igen er? Hobbypsykologen inom mig säger att det inte är helt ovanligt.

(OBS, att ens resonera att man ska ”hålla sig i form”
när man är en undernärd 20-åring är ju fan sjukt i sig,
men den diskussionen får vi ta en annan gång.)

isabel-boltenstern-blogg-en-sjuk-syn-pa-mat

Ungefär såhär gick tankarna:

  1. På måndagarna, när ”nya livet” drog igång, gjorde jag av med extra mycket energi på just träning. Men åt jag mer, för att orka med den extra bördan? Oh nej, snarare tvärt om. Efter gymmet köpte jag någon förbannad kycklingvinge och sallad på påse, och då orkade jag givetvis inte hålla lågan uppe mer än några dagar.
  2. Och när jag sedan inte orkade träna, eller åt en kanelsnäcka p.g.a LIVET, så blev jag så jävla besviken på mig själv. Jag tyckte jag var sämst, helt jävla värdelös karaktär utan någon som helst självdisciplin. Och på måndagen därpå började bestraffningen igen – salladspåse och konditionsträning…
  3. Inte nog med att mitt begränsade matintag gjorde mig orkeslös, lättirriterad och självhatande – den gjorde också min relation till träning extremt infekterad. Jag köpte en pulsklocka och en matvåg, och kunde därför mäta EXAKT vad jag ”fick och inte fick äta”.
  4. Det enda tankarna kretsade kring var mat, kalorier och träning. När jag inte kunde motstå diverse sötsug blev bestraffningen hårdare på måndagen. Cirkeln av nystart, irritation, självförakt och timmar på ett förbannat löpband var sluten.

Matematiken med kalorier var för mig ett djävulshål, något som slukade enorm tankekraft och skapade mer ångest än reda. Det här är ett skadat beteende, men tyvärr är det inte helt ovanligt. Träning blev alltså ett sätt att reparera ”misstag”, och när målet var att ”hålla formen” blev träningen ett måste. Ringer de positiva associationsklockorna? Nej, knappast.

Och i denna del av inlägget önskar jag att jag hade ett självklart recept på hur jag gjorde för att få de där tankarna att försvinna – men det har jag inte. Däremot har jag ett par punkter som antagligen hänger ihop med mitt nya sätt att se på mat och träning:

  • Jag är tryggare i mig själv – den största och viktigaste punkten för mig. På väg tillbaka från utbrändheten fick jag nya perspektiv. Nu vet jag att mitt värde utgörs av helt andra komponenter än fettprocent och snittider på ett löpband.
  • Jag började äta riktig mat – när Alex flyttade in åt jag det han åt. Lax, kyckling, fläskfilé, hamburgare, sötpotatis, pastaanrättningar osv osv osv i all evighet. RIKTIG mat som mättade, inte bara en aptitretare, som vanligtvis gjorde att jag återbesökte kylskåpet en halvtimme senare.
  • Jag tränar ihop med vänner – träningen är nu snarare en umgängesform istället för ett måste, och det har jag skrivit mer om HÄR.
  • Jag lämnade vanliga gymmet och började med Crossfit – och på så sätt behövde jag snarare en stark kropp än en smal sådan. Viljan att kunna lyfta tyngre, hoppa högre och orka mer blev större än att ha ett visst midjemått.

Nu är det dags att runda av detta inlägg, men har ni
själva några idéer kring det här med mat och träning?
Har ni varit i liknande tankebanor, eller är ni där nu?
Har ni fått en sundare syn – i så fall hur?

TIDIGARE INLÄGG:
Att träna med någon annan