VIDEOBLOGGAR

UTBRÄNDHET

JOBB

långtext utbrändhetsdagbok

Helgens tunga grubbel

25 april 2017

VARFÖR är det så svårt att börja blogginlägg nu för tiden, speciellt när en ska skriva om lite jobbigare saker? För att mjukstarta kan vi get the facts straight: i helgen var Alex och jag i Umeå, och på fredagen var allt ljuvligt, på lördagen började grubblerierna/självömkan och på söndagen var det FULLT STÅHEJ bland hjärncellerna.

Och nu till fördjupning inom det sistnämnda:

I sann PMS-anda (flow -2 dagar, slår fan aldrig fel) mådde jag ganska risigt. Tröttheten kröp sig på, jag ville bli klappad på samtidigt som jag bara ville vara själv. Majoriteten av er läsare känner säkert igen känslan…

Dessa dagar borde en egentligen vara så snäll som möjligt mot sig själv, hålla sig sysselsatt med något lätt bara för att inte grubbla skallen i små små fragment. Tänkte jag på detta när jag torkade tårar i hundpäls samtidigt som de andra badade badtunna? Dessvärre icke.

isabel-boltenstern-blogg-1415

Tankarna började som ett mini-självhat eftersom jag inte kunnat krysta fram ett YouTube-manus under dagen. Hjärnan var avstängd, och alla idéer var värdelösa. Jag blev besviken på mig själv. Hobby blev en börda, och då grubblade jag vidare på om jag verkligen vill hålla på med YouTube? Kollar ens någon? Tycker folk jag är för si, eller för så? Är den idén för larvig? Är det där ämnet för självömkande? Är jag för spretig? OSV OSV OSV på ett inte alls produktivt sätt.

Ofta eskalerar den negativa spiralen därefter, och även denna söndag. Jag började fundera på om jag ens tycker NÅGOT är kul. Träna? Fota? Plantera?

Har jag kommit på dessa hobbys som ett förbannat tidsfördriv utan att glädjas av det? Och om jag inte gillar att göra något alls – varför gör jag något… alls? Och hur hittar man vad man VERKLIGEN vill göra? Och även OM jag blir glad av något så är det ju så kortvarigt? Jag tröttnar ju så fort, hur ska jag hitta mitt jävla kall i livet? Varför har jag aldrig haft ett solklart mål att sträva efter? Jag blir less på allt, inget är kul och inget har någon mening.

isabel-boltenstern-blogg-1415

Ni hör ju. Det är ett virrvarr av tankar. För att bryta det dåliga mönstret gick jag ner till köket för att äta kex, och då frågade min UNDERBARA svärmor ”hur är det?” och då startade tårkanalernas sprinklersystem på full effekt. Vi satt i köket minst en timme och pratade, och efteråt kändes det förvånansvärt mycket bättre.

Dels poängterade hon att jag är en sådan människa som gillar att starta upp saker, som tycker allt är MIRAKULÖST roligt till en början med sedan behöver omväxling. Att jag borde ge mig själv förutsättningar utifrån det, istället för att eftersträva femårsprojekt som tickar på likadant varje dag.

Simpel fråga här, men skriver med versaler för ökad effekt:

HUR I HELVETE KAN JAG INTE HA KOMMIT
PÅ DET HÄR SJÄLV, NÄR DET TOG HENNE
FEM MINUTER ATT DRA SLUTSATSEN?

För plötsligt blev allt så klart. Allt föll på plats av just de där orden. För jag älskar att jobba med exempelvis handbollsmästerskap – man går in i bubblan, det är intensivt i några veckor och sedan är det slut. På samma sätt gillar jag att ha 50 dagar utan att köpa kläder, eller en jourhund i tre veckor, eller en vecka utan mitt favoritplagg. Jag gillar effektiviteten, till skillnad från det gamla traditionella nyårslöftet att inte äta godis på ett år.

Så vad lärde jag mig av helgens härdsmälta? Att ge mig själv förutsättningar efter hur jag funkar. Göra korta projekt, istället för livslånga mål att sträva efter i femtio år. Jag kanske inte har ett specifikt mål att nå upp till, utan massa små? Som en klättervägg av roligheter? Okej, nu slutar jag skriva innan det här blir för flummigt.

Q&A

Frågestund del två – foto/video

24 april 2017

Det är dags för frågestundens andra del, och idag handlar det om allt inom foto och video – kamera, redigering och vloggtips!

Vad har du för kamera?
Jag kör lite olika, men är på ständig jakt efter den perfekta! Jag har en Canon EOS 70D som jag oftast använder till finare stillbilder och videobloggar. Jag har också en Canon EOS 7D, som jag knappt använder eftersom den inte har vikbar skärm, DOCK är dessa kameror så himla bökiga att ta med sig. Min kära sambo har en Sony RX100 IV som vi använder flitigast – den går att videoblogga med, är lätt att ta med på resor och är verkligen super. Får dock ingen feeling när jag fotar med den, plus att jag önskar mer vidvinkel för videobloggarna… OH WELL, man kan inte få allt här i världen. Till Instagram är det nästan enbart iPhone 6-bilder som gäller.

Jag vill gärna hitta en kompaktkamera med känsla av en system, som är liten nog att ta med på en vlogghelg som att fota träningsbilder med trevligt skärpedjup. Samtidigt måste ljudkvalitén vara tillräckligt bra för alla videos jag gör hemma… Så om någon har koll på en multikamera som funkar till allt detta – holla at me!

Hur gör du dina bilder? Alltså de bilderna där du skriver ”lista mars” och nu denna där det står ”frågestund”. Superfina är de iallafall!
Tack! Jag gör de ganska simpelt i Photoshop – ändrar färgtonen på en befintlig bild, lägger på en vit ram någon centimeter in från kanten och lägger till texten. KLART!

Jag vill ha en liten guide i hur man blir grym på att klippa film! Kan du inte göra ett inlägg som förklarar processen från idé till färdig film?
Här kommer en snabb sammanfattning: jag sätter mig och ordbajsar fram ett manus eller några stolpar att prata utifrån. Vissa vloggar är mer planerade än andra. Sedan sätter jag upp en kamera på stativet och kör ALLT i en lång tagning. Om jag säger fel stannar jag bara och säger om. Det är ju relativt *simpelt* att lösa med jumpcuts. Därefter öser jag in allt material i Final Cut Pro X och saxar bort alla felsägningar och saker jag inte vill ha kvar. Därefter är det egentligen bara effekter, färgkorr och ljudpill kvar innan uppladdning!

träningsmål 2017

100 kilo i marklyft (och ryggont)

21 april 2017

Som jag teasade om igår kommer här berättelsen om mitt marklyft på 100 kilo. Ni som inte tycker det här med träning är kul kan sluta läsa, jag lovar att inte bli arg.

Så för att bara klargöra: jag är inte en superdouchebag som satte ett ”lätt” mål som jag kunde skrytbräcka redan dagen efter. Träningsmålet att marka 100 kilo lät helt fruktansvärt med tanke på att jag inte tagit i från tårna sedan hösten 2015.

Men feeling uppstod ju när målet väl var satt, så dagen efter tänkte jag kolla hur landet låg. Eftersom jag haft en strulande ländrygg (hädanefter: ländis) har jag inte vågat lyfta tungt, men eftersom jag inte känt något på flera veckor fick jag övertro på mig själv.

Jag tog 80 utan större knix, och därefter 85. Och nästa 90, och därefter 95, som var tungt men inte omöjligt. Därefter tänkte min sunda hjärna att det fick räcka, att jag skulle stanna medan det fortfarande var roligt osv osv osv.

MEN LYSSNADE JAG PÅ MIN KLOKA, VÄLFUNGERANDE HJÄRNA?
Nej. Givetvis inte.

Ytterligare fem kilo östes på, och redan innan jag lyfte skämtade jag om att jag iallafall var i gott sällskap om ryggen skulle brista. Redan in the back of my mind låg ju den där förbannade ryggonten och bara ”hello, it’s me” i bästa Adele-anda.

Men jag lyfte ändå. Och det var segt, tog emot, gjorde ont. MEN JAG KLARADE DET.

Glädjen blev dock kortvarig, för på vägen upp knorrade det till i ländryggen och började göra satans ont. När jag släppte stången var mina första ord ”JÄVLAR vad det bara tog i ländis”. Jag tog ett halvt andetag och höll på att börja lipa. Stålsatte mig, kippade efter andan och lade mig på marken. Där låg jag sedan i 45 minuter och tyckte synd om mig själv, medan Api knådade efter bästa förmåga.

isabel-boltenstern-marklyft-100kilo

När jag kom hem tryckte jag ut höftböjaren genom magen med ett bordsben, men det tog inte många minuter innan ett sms tillade in från naprapat-Robin:

Gör inte sådär, är du snäll. Du har trots allt tarmar och andra organ ‘:)

Dagen efter fick jag istället en superbehandling av Robin, som åkte in till jobbet enbart för min skull. Sån jäkla klippa han är! Jag fick en totalgenomgång av ryggen, med både knäck, kläm, massage och nålar. Dessutom tryckte han ut mina höftböjare, och var mer effektiv än det där bordsbenet.

Och domen då, hur löd den? Lättande ord kom ur Robins mun när han förklarade att det mest verkade vara muskulärt, att mina muskler liksom gått in i super-hjälp-läge för att skydda ryggrad och viktigheter. Han förklarade att jag inte hade halkat tillbaka till ruta ett, som jag var rädd för. Istället ska jag aktivera, träna och fortsätta röra på mig, men inte så det gör ont.

Så nu kan jag äntligen andas ut.

träning träningsmål 2017

”ser inte det roliga i tyngdlyftning”

20 april 2017

På den här dagen, för exakt nio år sedan, skrev jag följande Facebook-status:

Och det här var jag igår, när jag tydligen tog 100 kilo i marklyft:

Jag har så mycket att skriva om det här, men har precis boardat ett flyg till Umeå. Imorgon kommer en utförlig beskrivning av lyftet, ländryggskrampen och det ganska påfrestande dygnet som följde. *ooh cliffhanger*