VIDEO: ”har du testat dig för HIV?”

hej världen! ny video ligger uppe i detta nu, och inspirationen stavas nanne grönvall. hon skrev idag ett blogginlägg (klicka här för att läsa) om att hon blivit utbränd och att läkarna inte fattade vad hennes symptom vittnade om. likadant kände jag för två år sedan – och här är min historia!

energi som ett mobilbatteri

hallå! ett skepp med lite tankar om livet som utbränd kommer lastat! för några dagar sedan skrev therese i kommentarsfältet om vad som händer när man precis fått tillbaka energi, känner att man har kraft men så fort man växlar upp halkar man tillbaka ner i dyn igen. igenkänning = total. såhär skrev hon:

jag brukar jämföra det här tillståndet med ett mobilbatteri. det som händer när man blir utmattad är att man kört alla appar man äger på en och samma gång under en lång tid. man har smsat, facebookat, instagrammat OCH spelat pokémon go på samma gång – och i bakgrunden har musik rullat på spotify. och man har haft full ljusstyrka under hela tiden.
vad som händer är att batteriet tar slut. det blir svart. energin är borta. det man måste göra då är att sätta i laddaren. oftast är man lite otålig, man vill att batteriet ska laddas upp snabbt så man kan fortsätta med livet och inte behöva sitta hemma och vänta på den där återhämtningen. man kanske drar ur sladden när man fått 20%, tror att det kommer räcka en bit, men man inser snabbt att 20% används upp ganska fort.
på en mobilskärm är det däremot lätt att se hur mycket batteri man har, och som människa är det desto klurigare. jag har varit, och är stundtals fortfarande, i de situationer då jag känner mig ”som jag brukade” men snabbt blir påmind om att jag gått framåt för snabbt. när man känner av sina symptom igen, märker att det blir värre, då är ALDRIG lösningen att fortsätta i samma takt och hoppas att det går över. kroppen ger signalerna för att den är smart, den säger till dig att ta det lugnare för att den förstår vad du behöver när din hjärna är för ambitiös för att märka det själv.
jag försöker påminna mig själv att jag inte behöver ligga på gränsen hela tiden. bara för att jag KAN boka in en extra reportageresa, ett extra träningspass och en extra familjemiddag vissa veckor, så GÖR JAG DET INTE. anledningen är simpel: ju mer jag pressar mig själv, desto närmre är jag att falla tillbaka igen.
så utan att veta mer om situationen therese är i än kommentaren ovan – ge det mer tid innan du växlar upp. växla inte upp bara för att du KAN. dessa stadier är inte fasta: bara för att du klarat av att jobba heltid en vecka betyder det inte att du nu avancerat till den ”nivån”. när jag gick tillbaka till jobbet från 50% till 75% fungerade det bra den första veckan, sedan insåg jag att det var för mycket. och då lät jag det ta ett bra tag innan jag testade 75% igen – alltså gick jag varken på första, andra eller tredje impulsen som sa att jag KUNDE jobba 75% igen. för hade jag testat igen hade det garanterat kommit ett nytt bakslag som gjorde att återhämtningen fördröjdes ytterligare.
när man skriver såhär är det påtagligt hur svårt det är att sätta ord på alla de här tankarna, känslorna och osynliga gränsdragningarna men SNÄLLA, ställ följdfrågor om ni inte hänger med i mina (ibland flummiga) resonemang.

studiopremiär med CHL-gänget

igår var det dags att komma tillbaka till jobbet på riktigt och ställa sig i studion för första gången på åtta månader. min ambition var hög, och orimlig skulle det visa sig, när jag tänkte dokumentera dagen i en klassisk en-bild-i-timmen. jag gjorde ju några sådana för ett par år sedan och NJÖT av det, men denna gång bommade jag redan efter två bilder. 09.00 begav jag mig (med nya resväskan!) till centralstationen, och 10.00 åkte vår nya producent colliander tåg baklänges. därefter gick allt åt pipsvängen. fyra timmar tåg blev liksom en moodkiller för både mig och kameran. bättre lycka nästa gång!

efter några minuter på hotellrummet åkte vi till kinnarps arena där HV71 skulle möta sheffield steelers i premiärmatchen av CHL, och med mig i studion var den allsmäktige daniel rudslätt. trots att det var lite nervöst, lite nytt och lite ovant gick det mesta bra.
<utbrändhetssnack> våren och sommaren har varit ganska lugn för mig, vilket har gjort att min lilla utbrändhetsrehab har gått markant framåt. igår kände jag för första gången på två år att jag kunde hålla fler tankar i skallen samtidigt, minnas namn och siffror så som jag kunde förr, innan jag blev utmattad. små framsteg, men det betyder en herrans massa att se att det går på rätt håll! </utbrändhetssnack>

chlhv71sheffieldsteelers

nu är det hem och preppa nästa sändning – djurgården tar emot franska rouen dragons på hovet på söndag. och så ska jag andas lite. och sova. det är bra grejor, det.

dåligt immunförsvar efter utbrändhet?

efter att ha lagt upp den här bilden på instagram fick jag önskemål om att berätta lite om utbrändheten och hur den behandlar mig när det blir hektiska dagar. kollar här:

instakommentar

det är alltså knappt två år sedan jag blev utbränd, och tack vare ett ganska luftigt jobbschema under våren mår jag förhållandevis riktigt bra i nuläget. och för att vara ärlig kan jag knappt minnas senast jag var sjuk. men de senaste dagarna, i samband med att jag kom tillbaka till jobbet, drog jag på mig halsont, huvudvärk, feber och har känt mig hängig, orkeslös och matt.
vi börjar med Leonas insta-fråga: kan du få sådana dagar efter/pga din tidigare utmattning?
– absolut, det är ganska vanligt att jag efter exempelvis en sändning känner mig ”bakis” dagen därpå eftersom ansträngningen (psykiskt och fysiskt, prestationsmässigt eller bara självkritiskt) varit hög. jag känner mer nu än tidigare att det sliter mer på mig, och har man flera sådana dagar i rad tar det på både immunförsvar och ork. det är, simpelt förklarat, för att jag inte fått nog med återhämtning.
händer detta för att jag precis började jobba?
– både ja och nej. dels är det för att jag gått från semesterläge (noll ansträngning) till reportageresa (stor ansträngning), men också för att jag två dagar i rad gick upp innan tuppen och lade mig strax efter midnatt. på detta anordnade jag en födelsedagsfest, kom i säng samma tid som jag dagarna innan gått upp PLUS haft reportageresa med fyra flighter (bakteriehärd deluxe) och tidspress för att två reportage skulle klippas. lägg därtill småkrypande känsla i kroppen inför första sändningen som äger rum på torsdag, plus att jag tränade tungt i söndags och har haft stresskänsla i fyra-fem dagar. så allt är liksom ett samspel.
därefter skrev Leona att hon kände sig krasslig trots toppendag/toppenvecka, och där känner jag såhär:
– PRECIS SAMMA HÄR! jag känner mig otroligt lycklig och glad just för att jag träffat många härliga kollegor, fina vänner, varit aktiv och liksom varit SOM JAG BRUKADE innan jag fick den här diagnosen, men lik förbannat säger kroppen till. för mig är det liksom olika vad min hjärna känner – och vad min kropp säger till mig. förr kände jag att det var negativ stress (att man inte hinner med allt) som var skadlig men nu är även den positiva stressen (typ att man har massa roliga saker framför sig men bara inte hinner andas mellan) som tar på krafterna. och någonstans försöker jag intala mig själv att det är logiskt: att göra saker kräver energi, mer eller mindre beroende på hur ansträngande de är, men de tar lik förbannat på krutet. familjemiddag tar på krafterna, telefonsamtal med en vän tar på krafterna och att gå på en promenad tar på krafterna – hur roliga de än är.
SIST MEN ABSOLUT INTE MINST måste jag säga att jag är så oerhört tacksam för frågor som dessa. de gör att man måste reflektera över saker och ting, och därmed bena ut varför saker blir som de blir. om någon känner igen sig, inte alls tycker likadant eller bara vill höra mer av mitt kvart-över-sju-svammel så hittar ni säkert till kommentarsfältet!

isabel 25 version 2.0

varje sommar ställer jag till med fest för att fira a) sommaren och b) min födelsedag/förträfflighet. tidigare har det känts så naturligt att vara hemma i helsingborg, men i år valde jag att lägga till ännu ett galej eftersom stockholmsumgänget blivit större. i fredags samlades 30 av mina vänner i en park här i stockholm!
eftersom jag två timmar tidigare hade landat på arlanda var min planering någonstans mellan dålig och värdelös. när facebook plingade till att det var en timme kvar till gästerna skulle komma stod jag i duschen, och hade inte köpt en enda pryl.
akutshoppingen bjöd på två filtar, nio påsar chips och två flak öl. därefter trillade folk in, beerpongbord sattes upp och kubb kastades med blandad kvalité.
NOTERA: malkolm och jag har nog aldrig varit på en fest tillsammans utan att vara i samma beerponglag, och denna kväll nådde vi nya höjder när vi satte TRE BOLLAR I SAMMA GLAS! bildbevis som otroligt nog inte är efterhandskonstruerad kommer här.

beerpong

när klockan närmade sig halv tio kom en galen granntant och tyckte att ”vi störde personer som ville sova”, och med det i åtanke traskade vi hem till oss och fortsatte där. runt midnatt konstaterade vi att FILA kommit tillbaka till våra 90-talsromantiska liv.

detta var konstigt nog de enda två bilder jag tog under kvällen, men det känns som ett tecken på att man haft väldig kul. så TACK alla ljuvliga vänner som kom och gjorde mig födelsedagsfest 2.0 helt jäkla magisk. kärlek!

© 2016 isabel boltenstern. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.