idag är jag arg på världen, och istället för att göra en videoblogg ska jag ge er tre länkar som på ett eller annat sätt är sinnessjuka. låt oss!

1. american apparel’s ”unisex”
alla vet att företaget american apparel har en helt vedervärdig hemsida, och denna fantastiska bloggare har gjort ett inlägg om deras senaste genidrag – påklädda män och halvnakna tjejer. som ni vet är jag glad för människor som går till krig med humor som vapen, och detta inlägg är hysteriskt roligt eftersom det verkligen visar hur skrattretade bilderna är. vad som alltså skett är att american apparel fotograferar en unisex-flanellskjorta på väldigt olika vis beroende på vem som bär den. läs länken ovan, och förvånas över hur pinsam världen ibland kan verka. jag mår illa av sånt här.

2. 33 anledningar
för er som brukar facebook kan ni omöjligt ha missat länken ”33 anledningar” som publiceras flitigt. hemsidan rabblar upp trettiotre anledningar till varför feminism behövs, och jag hoppas verkligen att ni tar er tid att titta in där. det är skrämmande. återigen mår jag illa. låt oss ta ett exempel som jag tycker är vedervärdigt. det är en tecknad bild på hur en man våldtar – JA, våldtar – en kvinna. till detta har människor på fullaste allvar kommenterat att det inte är våldtäkt eftersom tjejen inte stretar emot – eftersom hon sover. kan ni förstå? KAN NI FÖRSTÅ?! för det kan fan inte jag. usch! gå in och läs, sprid och utbilda samhället!

3. sporten tillåter sexualbrott och kvinnomisshandel
om man har sex med en minderårig eller misshandlar sin fru – varför ska man då välkomnas tillbaka till sportens värld med öppna armar? ännu en frågeställning som (tyvärr) är relevant och helt orimlig. läs det här blogginlägget om miiko albornoz, hur han mottogs på stadion efter att ha dömts för sex med en fjortonåring. starka och briljanta åsikter. när införs nolltolerans?

hellu, fellas! jag tänkte sända ut ett levnadstecken såhär på kvällskvisten. det är nämligen så att jag råkade glömma bort att jag ägde en blogg, och när jag väl klickade mig in på denna eminenta URL chockades jag av siffran 3 följt av månaden maj. detta är alltså datumet då jag senast gav er en bit av min själ. skandal!

anledningen är givetvis att jag är ny på jobbet och därför vigt mitt liv åt sport de senaste veckorna. allt har gått i ett, och de två veckor då jag varit medarbetare på viasat känns som tre dagar. how come? tiden går (för) fort när man har roligt!

nu för tiden måste jag dock vara lite hemlig med vad jag pysslar med, så ni kommer få veta när det publiceras istället för samma dag som inslag skapas. det låter vansinnigt för någon som bloggat ut varenda dag ur sitt 21-åriga liv, men nu är det business, vettni. nu är det seriösa grejor!

vad jag dock kan avslöja är att ni snart ska få skymta mig i rutan. inte lika skojfrisk och hetlevrad som i videobloggarna, dock… på bilden nedan kan ni se hur det ser ut när jag kutar land och rike runt med min mikrofon. här står jag med jacob markström. låt mig förklara hur samtalet artade sig under soundcheck!

jag: hur lång är du egentligen?
han: 197 skulle jag tro.
jag: jaja, det var ju ändå inte så långt.

sedan jag lyckades snärja en tvåmetersman har jag fått vajsing på mina perspektiv, och det tog ca 30 minuter innan jag insåg att 197 (plus några cm p.g.a skidskor) är ganska långt. min vän johanna publicerade nämligen följande bild:

och så måste jag ju bara få visa min fantastiska pressbricka från VM. jag brukar se ut som ett roadkill på alla bilder jag inte själv tar, men JISSES vad human jag blev på denna webcambild. ser ju nästan riktigt fräsch ut, tänkte jag…

…tills fotokillen tyckte att det såg ut som ett ”mugshot på lindsay lohan efter kokainhärva”. ändå skönt att man är lik någon annan än ronja rövardotter, tycker jag. tacksamt.

nu är klockan snart bedtime, så vi hörs imorgon igen. jag ska försöka komma ihåg att sända ut härliga anekdoter till er följeslagare på mer regelbunden basis!

i onsdags satte jag min första tass på viasat sport, alltså min nya arbetsplats. jag fick följa med från start till stopp med champions league-herrarna som ni kan se på bilden här nedanför. lagerbäck, ola och (en aningen slappsittande) niva stod för kvällens show, och vid rodret fanns tommy. eftersom min uppgift var att lära mig så mycket som möjligt axlade jag min hermione-roll och antecknade ALLT jag såg och hörde.

på torsdagen fick jag min kontorsplats och mitt första riktiga uppdrag. jag träffade mina nya kamrater som än så länge är helt underbara. hjälpsamma, käcka och glada – vad kan man mer önska? idag bestod förmiddagen av möten, och jag fick presentera mig inför redaktionen. med enbart kaffe och nervositet i kroppen blev det lite skakigt, och jag misstänker att 75 procent av församlingen inte riktigt visste om jag skämtade eller inte när jag kallade niklas jihde för peter.

okej okej okej, för att ni alla ska förstå sammanhanget kan jag citera min egen briljans här:

- …och tillslut vill jag bara säga att jag gör mitt bästa för att komma ihåg era namn. än så länge har jag bara lärt mig peter jihdes *pekade på niklas*

allt fallerade när bara niklas skrattade. bättre lycka nästa gång!

★ ★ ★

ikväll gick halva familjen på jesus christ superstar på göta lejon. föreställningen var bra, men osade lite väl mycket glamrock för mig. stämningen var ganska mycket the poodles, så att säga. när det blev dags för paus kom en söt liten tös fram till mig och frågade om jag var jag, och bad sedan om en bild. hur glad/nervös/generad jag blev på en skala från 1-100? 100. tack för att du kom och sa hej, filippa!

★ ★ ★

imorgon ska jag försöka spela in den där videobloggen, förresten.
finns det något speciellt ni vill att jag ska prata om denna vecka?

för två veckor sedan var jag stadens flitigaste sate med kameran, men kom jag ihåg att ladda upp alla bilder jag så ihärdigt tog? ack nej. här kommer således en bildkavalkad från dagen då vi firade fredriks 27:de födelsedag!

först ut – mattias och liverstam ger sig på en hemmaskapt födelsedagspresent i form av en tavla. jag har aldrig sett en så liten tavla ta så lång tid, och inget lämnades åt slumpen. efter 45 minuters tystnad hade de båda skissat ner sina förslag på a4-papper, sedan ägnades 30 minuter åt att få fram de rätta färgerna…

andreas kom som en stöttande fadersgestalt med uppmuntrande ord. direkt hemkommen från solsemester och skuggad bakom en lampa ser han 60 nyanser brunare än målarpågarna. han borde tacka mig för att bilderna blev svartvita – förmildrande för den röda ton han lyckats få fram genom att pressa sista dagen.

nu börjar det likna något!

hela familjen samlad! söta elina kom med glada tillrop, och TP väntade ihärdigt på slutresultatet.

mamma marina bjöd på vin för att göra väntetiden lite trevligare. det uppskattades!

sedan blev det festdags i ljunggrens hus! på repeat: det regnar och regnar tills alla kunde texten och skrålade för full hals.

johan glans hjälpte mig att konstruera dagens videoblogg som handlar om hur vi plågar oss själva – helt i onödan.