>när man träffar långa människor kommer man, som 162 cm lång, till insikt. det finns så mycket man går miste om som kort!

1. om man är för kort får man inte åka alla karuseller på liseberg. förvisso är den gränsen 140 cm, men när jag var liten hade jag jätteproblem med att jag inte fick åka… mina spice girls-platåskor hjälpte inte ens.
2. man ser ut att vara tio. (=blir alltid leggad på vad man än gör)
3. om man ska krama en lång kille gör det ont i nacken/ryggen, men sen blir det också en obehaglig situation för andra att titta på. det blir liksom ”åh pappa, lyft upp mig”-syndromet.
4. man ser konstant tjock ut. ihoptryckt och mullig. när man är lång blir allt fett liksom utdraget och jämt fördelat.
5. man får alltid sitta på skolfotot (!!!), och alla som gått i skolan vet att det suger att sitta på skolfotot för man automatiskt ser ut som en dvärg.
6. om man är kort blir man aldrig tagen seriöst. korta personer måste alltid skämta för att höras uppe bland de höga träden. se på johan glans tillexempel!
7. när man är på konsert ser man INGET, absolut inte ett smack. det värsta jag dock varit med om i min karriär som kort var när jag var på lars winnerbäck-spelningen på peace and love förra året. jag stod då bakom FEM i 190 centimetersklassen, och det värsta är inte att man får se ryggtavlor hela konsterten, utan att näsan kommer precis i deras armhålehöjd… imagine that.