>män och kärlek är två allt bra konstiga fenomen. helt plötsligt bara G’DAANG så sitter man och kikar på tågpriser till göteborg, utan att man vet ordet av liksom… det är märkligt hur man helt plötsligt börjat älska staden man hatat för att det finns en så jäkla-in-i-helsikes fin själ där som man inte vill spendera sina dagar utan. jag och antonia har en diskussion på msn om detta heta ämne, och för att jag är bäst ska jag du citera mig själv.

antonia: hur fan kan en människa få en att känna såhär?
isabel: love is oooonly a feeeeling (the darkness, yes baby.) but it’s the best fucking one.

kärlek är en jäkligt märklig sak som får skallen att gå åt pipsvängen. när jag var på centralen klockan tolv inatt kollade jag efter biljetter till linköping eftersom my love är på ett hotellrum där med ett gäng livsfarliga hockeykillar. jag vill rädda honom med lite kärlek. jag brukar hata att äta med samma gaffel som någon annan, i ren bacillskräck, men jag kan tillomed tycka det är mysigt att P dreglar på mig.

mamma, om du läser det här… din dotter är inte sjuk i huvudet, hon är kär.

(oh shit, jag som trodde att jag var manlig av mig. this proved me wrong, big time…)