igår var jag och käkade på jensen’s i göteborg med peter och min kära svärmor kerstin. lika gott som vanligt, men det som faschinerar mig mest med denna restaurang är inte maten. DET ÄR KÖN. visst, maten är god men hur det kan vara en kö som aldrig kommer innanför ytterdörren är bara sjukt. under de två timmarna vi satt och käkade stod folk ute på gatan för att komma in. borden snurrar sjukt snabbt, men kön hinner ändå aldrig avta. mr jensen borde vara jäkligt rik by now!

och så var det dags att gå hem ensam för första gången på länge. superkul att sitta och titta på brudar som snortar kokain från brorsans uppcuttade tarmar. yes yes.

fick smälla till med en poserbild på köpet.

och en till, så alla ni stackars krakar ute i sverige kan se hur jag ser ut. nu ska jag iväg på fest och kameran åker med. paaarty party.

good morning, winelovers! nu ska jag snart bege mig till jobbet och luffa rundor. it’s my last day med en fast inkomst. bara en sån grej… hur deppigt som helst. en veckas festande och sedan smäller det med praktik på reklambyrå i tre veckor med skönaste stockholmaren sara. en skåning plus en stockholmare i en lägenhet i göteborg. bara en sån grej!

nu kilar jag.
"jag gasar till det rasar"
som man säger.

igår var jag på liseberg, och självklart fick kameran rastas lite. jag har aldrig förstått mig på det där med 20-åringar som ger sig upp i slänggungorna, och jag tror inte att de stackars krakarna förstår varför de själva utsätter sig för detta pinsamma dåd. såfort de satt sig och fällt ner bygeln ser man vad-fasen-gjorde-jag-detta-för-blicken smyga sig på. de börjar glo runt på tioåringarna som sitter runt om, pillar under naglarna, gräver med foten i marken och visslar i sin ensamhet.

p i n s a m t.

denna får mig att tänka på radiostyrda bilarna, och även där har vi ett bra exempel på människor som inte insett sin rätta ålder fören det är för sent. när discomusiken drar igång och småglinen kör in i dem vittras hat. de trycker plattan i botten och kör in i närmsta främling, och då händer det bästa:

de skäms. de gör en "hehe, ojdå där var du, ja!"-nickning och gasar blygt vidare för att två sekunder senare upprepa samma scenario. följande historia upprepar sig i 2 minuter, och när de är klara har de både skämt ut sig och dragit på sig en whiplashskada.

kötid: 01:10
åktid: 00:01

jag får tillbaka hoppet om mänskligheten när jag ser sånna här föräldrar. pure happiness och inte bara jag-måste-deklarera-tankar i huvudet. fint är vad det är!

fast jag hade också sett idiotglad ut om jag hade dessa två kidsen som mina egna.

ÄNTLIGEN har jag tagit mig tid att starta en fotoblogg så jag slipper undan bilddagboken. det var dags att ta nästa steg. (woho, blogg är ju sååå big difference)

här kommer mina bilder komma upp dagligen. så enjoy!