utdrag ur gamla bloggen:

år 2000 var jag 9 år, och jag skulle åka till USA för första gången. sedan dess har jag älskat det landet som en egen familjemedlem. men varför?

amerikanarna lever verkligen efter devisen ”big is beautiful”, och då menar jag inte bara kroppshyddemässigt. bilarna och husen är enorma, vägarna är sexfiliga och städerna pulserar. vi kan ju konstatera att det är en viss skillnad att gå på avenyn i göteborg, och att gå på 5th avenue på manhattan. och har man inte varit i new york kan man omöjligt förstå hur fantastisk staden är. även om det är 5 minusgrader i luften kan man gå runt i t-shirt. folkmassorna och energin i en stad som new york pulserar konstant, typ som en 10 veckor lång orgasm. det är så det känns, för er som inte varit där.

och språket är så ljuvligt att lyssna på. tillomed en bräkig tennessee-accent klingar vackert i verkligheten, och det är FRUKTANSVÄRT konstigt hur mycket man uppskattar bra engelska. man slipper det där swenglish-stuket SJ’s tågvärdinnor har på sina utrop.

för ungefär 10 månader sedan var jag i michigan. två veckor har aldrig gått så snabbt! jag bodde i ett hus med 5 amerikanska brudar, vilket i sverige hade betytt KAOS. men där funkade allt så najs. alla hade vars en hylla i kylskåpet, koden för att toaletten var upptagen var att dörren var stängd, och de hade världens goaste inställning till livet. när jag frågade hur första året på universitetet var svarade de med leende på läpparna: ”haha, det var hur gött som helst. man festade varje dag, och det är nästan en regel att man går upp 15 kilo i spritvikt!”. de kallar det ”freshman boos weight”.

det är givetvis inte spritintaget som faschinerar mig, utan inställningen att det är lugnt att gå upp 15 kilo i vikt. det hör till. hade detta varit i sverige hade gymkorten sålt slut och dietisterna kallat in förstärkning.

en av tjejerna var tillsammans med en indier, vid namn josh. det var chill makrill. de såg inte honom som något annat än vem som helst, men hade detta varit i sverige hade folk reagerat, precis som jag gjorde. och säg inte att det är bullshit, ’cause you know it’s true. kulturkrocken blir större och större i sverige, medan den plattas ut allt mer i usa. det är hispanics, afro-americans, whites, native americans och indians i samma smet, och det är liksom inte konstigt. fördomarna vi har i sverige har som tur var inte kommit över dit. och nej, kära läsare. josh hade inte en prick i pannan, och pratade inte som apu i simpsons.

mentaliteten är en annan femma där också. är du bra på något ska du givetvis visa det, inte dölja det som vi svenskar. när min mamma köpte en ny bil för några år sedan ville hon inte köra inne i stan eftersom ”det verkade så divigt”. detta är det svenska tänkandet, att man inte får verka bättre än någon annan och att alla ska köra runt i en volkswagen golf. egentligen är det konstigt att man inte kan vara stolt över vad man tjänat ihop, ansträngt sig för att uppnå, och vara nöjd med det. andras avundsjuka bottnar i din lycka. caelyn (tjejen jag bodde hos) sa att man i usa snarare hade reagerat: ”oh, vilken läcker bil! en sån ska jag också slita för att få”, vilket är en bättre inställning än ”vilken anna anka… hon har säkert fått den av sin man”.

jag tycker att människor överlag är mer positiva i USA, speciellt till svenska tjejer. är man blond, har blåa ögon och är svenska har man ärligt talat halva inne. man är exklusiv. frierierna flyger i luften. och mina vänner, bäst av allt; man kan vara blond OCH snygg i usa utan att bli klassad som en utseendefixerad bimbo! jag vet, det låter som ett paradis, men det finns på riktigt. detta gäller kanske inte kissie, men åtminstone oss andra dödliga.

hockeyn, kulturen, arkitekturen, glädjen, optimismen, obama, pengarna, vädret i söder, möjligheterna, språket, exklusiviteten, victoria’s secret… listan kan bli oändlig.det finns en miljard anledningar till varför USA är bäst, men jag sätter punkt här. som avslutning, till er som fortfarande bara sitter inne med argumentet att USA förstör miljön och krigar i irak;

det är inte amerikanarnas fel. det är de 120 personer som styr landet, såkallade politiker. vad jag vet har ingen av mina kompisar i ann arbor deltagit i något krig. min kusin christian har aldrig övervägt att åka till irak. och det där med miljön? det är inte alltid lätt att göra något när man inte har förutsättningarna. när vi handlade mat fanns det inte ordentliga återvinningsbara pappkassar á la maxi, så man fick packa alla sina varor i 2340580 små plastkassar. du kan inte komma någonstans utan att ta bilen, men vems fel är det? inte mina vänners iallafall!

och till er som säger att amerikanare är feta för de bara äter skräpmat?
det är delvis sant att de äter skräpmat… men i michigan gick vi runt i en matvarubutik i två timmar och den lägsta fettprocenten i deras yoghurt var 4%, och de kallades low-fat-produkter. i sverige har vi >0,1%, och kan knappt få tag i något över 2%… de hade inte svenne-müsli med linfrön och solrosfrön, men istället nersockrade honungsdränkta cornflakes. vanligt hederligt bröd var utbytt mot donuts och bagles, och all mat var fullproppad med socker eftersom den då blev billigare att framställa.

men som sagt, jag vet ingen annan befolkning som är mer down to earth än amerikanare, och om ni nu vill hata usa; hata då regeringen. jag säger som filip och fredrik; hata de 120 personer som styr och ställer, men tänk på att det finns ca 306 miljoner andra människor som kan vara rätt sköna.

om ni gillar filip och fredrik kan ni höra deras sommarprat om usa här:

(detta är givetvis bara min åsikt, inte världens mest vetenskapliga uppsats. så ja, klacksparken is included, dear friends. det huvudsakliga buskapet är iallafall: JAG ÄLSKAR USA!)