det är nästan sorgligt att veta att man måste vänta ett helt år för att uppleva superjulstämningen på liseberg igen. med gråten i halsen gick peter och jag in genom de massiva fake-snö-portarna i söndags för att en sista gång få skjuta prick med sviktande klubbor, äta brända mandlar, dricka varm choklad och lulla runt bland alla andra julstämningsmänniskor. fast jag blev besviken.

jävla liseberg.

de har plockat hit några stackars renar som måste agera chaufförer åt norrlandskåta göteborgare på släde. räcker det inte att ni kan köpa renkebab, tunnbrödrullar och höra äkta norrlänningar prata om snö? nä, nu ska man givetvis åka på slädtur PÅ ASFALT med de små kreaturen. inte norrlänningarna, dårå… renarna.

nu kommer säkert madde, stina, jolina och hilda påpeka att renar faktiskt klarar av det, men jag tycker det är lite räligt ändå. att små norrlandsdjur ska komma ner till våra onaturliga asfaltsbeklädda slätter och släpa runt på en massa övergödda karlar.

jag trodde först de var fake, för de stod blickstilla. dessutom hade de inga ögonfransar och blinkade aldrig. och i min värld har renar ögonfransar.

istället gick vi och hade hockeyturnering, och efter sudden blev det 1-0 till petrochenkov genom air hockey. jag kan avslöja att vi hade lika många poäng i prickskytte på stillastående målvakt iallafall, hoho. måste ju framhäva mitt goda handledsskott… fast å andra sidan blev det 0-0, men det är ju bara detaljer. jag var lika bra/dålig som peter iallafall, och DET kan jag leva på länge!