jag förstår inte vad som händer, men jag känner mig ur balans. får man skylla på en plötslig förkylning som attackerade min snok an hour ago? nu blir det sex and the city. dessutom har jag ett nytt projekt på gång… vänta ni bara!

katastrof. snabba cash var fruktansvärt dålig, och ändå hade jag inga höga förväntningar. efter att ha läst de första 100 sidorna i boken orkade jag inte med lapidus hackiga språk (han sprang. snabbt. genom skogen. interpunktion. hela tiden. i boken.), och bestämde mig därför att vänta på filmen. idag var den dagen, och nä. det gick inte att tycka om den.

hur snygg JW än var. hur fin den röda hissdörren än var. hur mycket jag än varit i en av scenerna.

handhållna kameror, sluddrig svenska, ”jag-ska-knulla-din-mamma”-språk, 2 timmars tristess, inte ens nära att varken skratta eller gråta. hela filmen var bara så blek! det roligaste som hände var… inget. verkligen inget. kanske att stureplansbruttan liknade elin kling, och inte ens det var skoj. när man kommer på sig själv sitta och titta på folks frillor i biosalongen har man omedvetet gett filmen ett stort IG.

ett gäng andra uppmärksammade ting i salen;
1. när salongen tänds efter reklamintrot finns det alltid någon störig sate som säger ”såååja, så var den filmen slut!”. det är ungefär lika idiotiskt som att applådera när flygplanet landat…
2. popcorn med ostsmak luktar fis om man inte själv äter det.
3. människor har en besatthet i att tugga på något under biobesök. man kan absolut INTE gå dit tomhänt. man kan likna det vid att gå på nobelfesten i jeans, utan inbjudan.