när jag hade frågestund kom det in en eftersläntrare och frågade om jag inte kunde beskriva min fotohistoria lite närmre. givetvis kan jag det, kära anonym!
när jag var i 13årsåldern jobbade min mamma på minolta, och då fick hon hem sin första digitala kompaktkamera. den var inte mycket att hänga i granen med dagens mått mätt, men då älskade jag den. den var liten som en ihopvikt papperslapp och fick plats i fickan. läckert! när mamma inte var hemma lånade jag kameran och fotade allt jag kunde komma åt. mestadels var motivet jag själv, och såhär såg några av de första bilderna ut:
tja, vi kan ju konstatera att min fotoådra inte riktigt etablerats vid den åldern. jag fick iallafall blodad tand för det där med att fota, vilket gjorde att jag önskade mig en sak i födelsedagspresent året efter: en egen kamera. det blev en HP R707 som var min trogna följeslagare i många år. jag började även klicka runt på deviantart för att hitta snygga bilder jag kunde imitera, men det gick väl sådär… samtidigt fick jag mitt första photoshop av min kusin, version 7.0. även jag gjorde det klassiska felet att öka kontrasten WAY too much, men jag lärde mig åtminstone den läxan innan jag fyllde 15.
mjo, det var några år sedan jag började med det där att klona mig själv på bild. det var då det var trendigt att göra alla bilder svartvita också, så ni kan ju gissa hur längesedan det var. jag gissar på 2004!
och att göra allt svartvitt men lämna vissa färger var ju hippt.
sedan vet jag inte riktigt vad som hände, men mitt photoshopsinne tog över och jag meckade fram blåmärken och djävulsögon lika ofta som jag tog bort ansiktsdelar. perfekt tidsfördriv!
jag började känna mig lite smått begränsad med min kompaktkamera, och när on/off-knappen lossnade var det inte mycket att göra än att fixa en ny. canon eos 350D blev min nya BFF julen 2005.
den första veckan gjorde jag precis som alla andra; körde fullautomatik så blixten poppade upp i tid och otid. efter någon månad började jag pilla runt med inställningarna själv, och lärde mig det mesta.
sen hade jag en del crazy ideas också, som jag tänkte genomföra. vi kan ju tacka buddha för att mina vänner var så jäkla tåliga och stod ut med det mesta (ögonskugga och plåster i HELA ansiktet tillexempel).
julen 2006 fick jag mitt 50/f1,8-objektiv, och då kom skärpedjupet in på min radar. i samma veva började jag väl hitta ”min stil” som inte var så krystad. det som kom naturligt blev bäst och det funkar för mig.
i december 2007 köpte jag mitt 10-22mm som jag fotade loss med…
…och 2008 kom några av mina bilder med i en bok.
jag började mer och mer dras åt raka linjer, symmetrin. gilla gilla. långa slutartider testade jag också på.
i julklapp 2008 fick jag min nuvarande kamera, canon eos 50d, som jag älskar big time. jag fick strax därefter äran att bli rögles fotograf. sedan dess har väl utvecklingen inte riktigt gått åt något håll. jag klickar på och ni kommenterar, och jag känner att vi har en fin connection, ni och jag.
några tips för att få bättre bilder:
1. ta med dig kameran ÖVERALLT. skit i om du ska till bahamas eller ica maxi, det finns alltid något att fota. och de som lämnar kameran hemma för att den kan gå sönder borde faktiskt inte ha någon. det är som att skita i att gå utanför dörren för då är det hög risk att man blir påkörd och dör. give a little, get a lot.
2. har du hamnat i en svacka och tycker att det går käpprätt åt helvete? köp ett nytt objektiv som du kan leka runt med, eller hitta några bilder på flickr som du kan inspireras av. när jag var yngre hade jag en lista med fotoidéer jag skulle genomföra, och det var jäkligt gött faktiskt. man lagrar sina tankar till tider då inspirationen tryter.
3. lär dig kameran till punkt och pricka. att ha en systemare och fota i fullautomatik är total waste enligt mig. för att jämföra åter igen; det är som att ha grillfest men glömma att bjuda in sina vänner. det blir ju bra, men det kan bli bättre.
