jag förklarar här med landssorg. en av mina bästa vänner i den här ruttna värld har gått i graven, och min egen livslust har svalnat av en smula. jag förstår inte riktigt hur jag ska klara mig utan världens bästa…

häromdagen berättade jag för sara att jag aldrig haft sönder varken kamera eller något objektiv under alla mina år, och jag kände mig lite småstolt. när jag sedan kom hem från stockholm var jag livrädd att mitt älskade 50mm skulle ha krossats när jag viftat runt med väskan på tåget. objektivet var helt, pjeew!

direkt därefter satte jag på 50mm på kamerahuset, och när jag reste mig upp fastnade jag med foten i remmen. PANGBOOMKRAAAASCH, sa det. och där dog mitt favoritobjektiv sin bittra men relativt snabba död. innanmätet rann ut som på en fisk, och här sitter jag nu ett objektiv fattigare. jag har som sagt ont i hjärtat och mår lite småilla.

från och med nu ska jag alltid ta i trä.