R.I.P CANON EOS 50D

(17:45, 16 augusti, 2010)

jag återinför landssorgen som uttalades förra veckan, men maximerar den till en världskatastrof. objektivet som omkom kan inte mäta sig med vad som idag skedde utan orsak. mina ögon tåras som ett nytrimmat bevattningssystem när jag berättar för er att:

MIN KAMERA ÄR DÖD!


jag har skakat, hyperventilerat, gråtit och gjort hjärt-och-lungräddning på min älskade kamera, men inget har hjälpt. han vill inte mer. respiratorn har stängts av. allt som återstår är nu att invänta nästa lön och låta den gå oavkortat till bellsis-nya-kamera-fond. det skär i hjärtat, kan jag be att få tala om.

och som ni kanske förstår har bloggen nu mist sin halva mening. foto + humor har alltid varit min slogan, men nu är bara sista delen kvar. och jag ska göra allt som står i min makt för att upprätthålla någon sorts skrattfaktor i denna tragiska berättelse. tills vidare kommer hjärnan få jobba dubbelpass, och på fredag återupplivar jag min jättegamla canon eos 350D från sin koma. nostalgiskt, eller hur…

så min kära kamera, om du under vår tid tillsammans lärt dig läsa vill jag tala om att jag älskar dig väldigt mycket. jag minns våra första dagar tillsammans, när vi fotade gustav till mitt fotoprojekt på esteten. du var med när jag för första gången såg peter spela hockey. du fotade mig på balen och studenten, och levererade flertalet gymnastikbilder. du stod ut med mig som blond, rosahårig och brunett genom spanien, sverige, usa och kanarieholmarna. vi ses i nästa liv, min finfina kompanjon.

tills vidare skjuter jag mig själv i huvudet en smula. och som ni säkert räknat ut med lilltån blir ”veckans bild” inställd denna uke, och vem vet hur framtiden ser ut… nu har jag i alla fall lärt mig att en lycka aldrig kommer ensam.