1. när någon tar på mina smalben –  vid 10 års ålder lekte jag och kompis radikala rebeller och satte ner foten mot våra päron: vi  rakade benen till mammornas förtvivlan. när jag sedan låg i soffan hemma hos pappa satte han sig vid mina fötter och klappade mig på benen, och upptäckte vad jag gjort. jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv, och efter det har jag hatat att bli nuddad på smalbenen.

2. ormar och maskar - allt som krälar, ålar runt och ömsar skinn/överlever när man delar de på mitten är så överjävligt vidrigt. varje gång nagini kommer in i bild i harry potter måste jag blunda, och jag klarade inte ens av att se en ormrackare i biologiboken. jag rev ut sidorna med kräldjur.

3. gubbar som skjuter snor genom näsan – jag har sagt det tusen gånger men kommer aldrig sluta predika om detta fenomen som är så räligt.

4. att åka taxi själv - våldtäkt är väl en sån grej alla tjejer fruktar för sena lördagsnätter, men för mig gäller detta framför allt taxi. det är tillomed trevligare att gå hem själv genom mörka gränder än att hoppa in i en bil med en okänd man. fy bubblan!

5. ta i rått kött – från den gamla vegotiden har jag fått sånt fruktansvärt hat mot blodigt kött och slaffsdelar. så fort kyckling ska skäras kallar jag in mamma, för att röra det där sladdriga, döda djuret är vidrigt.

6. plocka upp de blöta matresterna i vasken – när jag bodde i göteborg var handdisk ett måste, och jag tyckte det var rätt mysigt. att väl diska är rätt mysigt, men att plocka upp matresterna som lägger sig och sväller i vasken får gärna plockas upp av någon annan.

7. hårstrån som trillat av – från vask till duschavloppet, hårstrån som samlas där är också en rysare. hår överhuvudtaget är gross så fort de lämnar hårbotten, och när jag står bakom någon i kön på ica och ser hårstrån på tröjan har jag nästan som tvångstanke att ta bort de. när tappade hårstrån blir blöta och klibbar fast på fingrarna kräks jag smått.

8. slemhosta och harklingar - det faller under samma kategori som att skjuta snor ur näsan. jag måste hålla för öronen och mumla för att dölja ljuden, och kan irriteras något så jävligt över dessa ljud.

9. tuggande, smaskande och knaprande – och det samma gäller folk som gör en jäkla massa ljud när de käkar. när folk äter knäckebröd måste jag lämna rummet, annars får jag ett mindre damputbrott.

10. naglar mot is – vid bara tanken får jag megapytteskinn. griffeltavlor är inget problem, men att dra klorna mot en igenfrostad frys går icke. om ni inte ryser av detta kan ni fortsätta tänka underkäkens framtänder dras mot en piggelin (och nu har jag gåshud och hoppar runt i soffan av obehag).

jag har aldrig varit på en date i hela mitt liv, så jag hade i princip ställt upp på allt (förutom kinky stuff och strippklubb) på min första date. det känns lite lagom krystat, det där med att datea, men det kanske bara är min svenska hjärnhalva som talar. vi blågula gillar ju att umgås i grupp, alternativt hitta KK som man inte visar för allmänheten, eller så facebookraggar vi och har filmkvällar tills vi ändrar statusen till ”in a relationship”. såhär hade en traditionell date med mig sett ut. man måste ju börja på basplattan.

19.00 – vid detta klockslag står jag antagligen skitnervös i mitt badrum och pyntar facet samt stillar nerverna med ett glas vin. man måste liksom bli lite relaxed, och inte sådär överenergisk som jag har en tendens att vara när nervositeten smyger sig på. jag kan prata non-stop om de flummigaste sakerna, och inte sluta förrän jag spånat iväg till jupiter.

20.00 – ungefär vid den här tiden slår vi oss ner vid ett bord på en trevlig restaurang. vad vi äter är rätt irrelevant, bara det inte är sniglar eller mcdonalds det bjuds på. ett måste: vin. det där med nervositeten, ni vet…

21.00 – vi delar en efterrätt (typ kladdkaka) och upplever inget som kan definieras som pinsam tystnad. samtalsämnen? allt som inte innefattar kameror, ex och döden. tre ämnen som står högt på min party-poop-lista.

22.00 – käket ligger i magen och vi promenixar hem till honom som förslagsvis bor själv. att hälsa på päron efter den första daten är ingen hit, skulle jag tro. om lägenheten inte luktar tv-spels-svett och kvarglömda kebabrester är jag game! vi dammar av ett mario kart, och jag vinner solklart. det värsta jag vet är när killar gör sig extra dåliga för att bruden ska vinna, så sådana fasoner undanbedes. ska man vinna ska det vara på riktigt!

23.00 – efter att jag vunnit rainbow road och wario (som jag alltid väljer) överst på prispallen är vi trötta av allt garv och tävlingsnerverna tar ut sin rätt. en mysig film (harry potter, you heard me) står på tur, och till detta ska popcorn poppas och japanmix ställas fram på bordet. lite puss och gull kan man säkert hinna med om daten gått som smort hittills.

(detta var ju som sagt bara ett exempel. att kolla NHL live, picnica på stranden eller dricka drinkar på heaven 23 går också helt lysande, precis som att spela monopol, plockepinn och lyssna på lars winnerbäck. mina krav är inte så höga egentligen, så länge man har roligt.)

just idag önskade jag innerligt att jag var ett foster i min mammas mage. varför? för då hade åldersskillnaden mellan mig och denna killen varit perfekt, lite mer än två år, och vi hade kunnat gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar. för ja, fabian är världens charmknutte. idag fick jag dessutom träffa lillasyrran ebba!

vi har inte setts sedan the break up, som ägde rum för snart ett halvår sedan. WOW1: tiden har gått så fruktansvärt snabbt! WOW2: fabbe kom fortfarande ihåg mig och tjöt ”BELLA!” när jag kom innanför dörren. herregud, mitt hjärta slog trippla slag. han har blivit så stor, snackar konstant och har världens energi. (en kille i min smak?) och denna gången har jag lovat att inte låta det gå 6 månader till nästa gång.

efter många om och men fick jag en kram från lillkillen som helt plötsligt åmade sig på golvet och blev jätteblyg. oh, to be young and feel love’s keen sting, som dumbledore hade sagt! därefter hoppade jag in i min bil och åkte för att hälsa på en tvåårings raka motsats: tant greta.

idag var det nämligen hundraårsfirande på schemat, och det var bättre drag än jag förväntat mig. ett telegram från kungen och sill-fia hade tillomed trillat in genom gretas brevinkast, och hon levererade skämtet ”ja, silvia och jag är ju gamla vänner så det är kul att hon inte glömt mig”. att fira en hundraåring borde nästan vara med på alla människors bucket list, och nu kan jag stryka det. boyah, vilken upplevelse! (och det var jäkligt imponerande att greta kom ihåg sin gamla lärarinnas namn)

och varför gav jag mig själv uppgiften att skriva om detta ämne, kan man undra. jag kommer inte ens ihåg varför, och minns inte vad jag ville få fram. off the top of my head börjar jag bara tänka på folk som inte kommer in på sin utbildning, som hittar sin drömpartner på ica en tisdagskväll klockan 21.34 eller någon som vinner på triss. allt händer av en anledning; du är antagligen bättre lämpad för en annan utbildning. att du kom till ica två timmar sent för att du inte hittade dina nycklar hände också av en anledning, och magkänslan att just lott nummer 20935 var rätt styrs också av samma mekanism. det var meningen.

sedan tycker jag att detta är kopplat till karma också. tänk så hade hela världen varit uppbyggd på detta fantastiskt vackra system, så fint det varit. ju fler bra grejor du gör för andra, desto mer bra grejor händer dig själv. tror man på detta helhjärtat startar man en positiv spiral, för var händer när man är positiv? livet är bra. och hur är man när livet är bra? ännu mer positiv. ni fattar.

jag tänkte ge er alla en uppgift. käka på en kinesisk/japansk restaurang och få in en fortune cookie till efterrätten. eller nej, få inte. välj själv. ödet fixar resten!

två gånger i mitt liv har jag valt äkta fortune cookies, och båda har varit så jäkla rätt. den första valde jag i göteborg för 6 år sedan, när jag hade hjärtat på två ställen. orden ”it’s not the amount of words that matters, it’s the weight of them” kom fram, och ett tu tre visste jag vilken påg jag skulle hålla ihop med i fyra år till.

andra gången var sista dagen i michigan, och då fick jag ”creativity is key for you”. lättan bettan, märkte jag när jag pluggat 15hp socialantropologi som innebar 100% läsa och 0% vänster hjärnhalva. jag måste få bubbla lite. och nu har jag flummat klart för ikväll.

(kakan på bilden hittade jag här hemma, så den räknas inte.)

när jag slår mig ner vid datorn om kvällarna går jag alltid in på facebook, och efter det den viktigaste hemsidan: lottas blogg. hetaste ängelholmspinglan lotta lindfors bor med sin enorma hockeypåg i usa, och driver bloggen jag dyrkar. shotten, som jag gillar att kalla henne, varvar svinrolig text med snygga bilder på sig själv (who’s complaining?) och en gnutta snack om usa. hade hon bara visat sin söta stjärt i sverige lite oftare hade jag blivit ännu gladare, men nu gör hon mina dagar lite bättre från andra sidan jordklotet. det får duga!

när vi ändå är inne på andra-sidan-jorden-bloggare åker vi österut, till asien. min BFF linn reser rundor och lever livet med sin pojkvän petter, och allt får vi ta del av på deras blogg. magiska bilder för alla oss som inte orkar med sveriges 4 plusgrader och snöblandat regn utlovas! förra gången de var iväg fick jag den berömda snoppöppnaren i present, och nu har det hintats om att paret funnit en ÄNNU BÄTTRE present. kom hem, på en gång?

blogg nummer tre är från en tjej jag inte känner, men jag besöker hennes bloggparadis varje dag eftersom hon är den ultimata tjejen. hon bjuder på sig själv, älskar att se ful ut och att posera med falukorvar. holy smokes, henne vill jag hänga med varje dag i resten av mitt liv, men får nog nöja mig med att hänga över internet. one way communication.

det senaste tillskottet i bloggfamiljen är enbart en fotoblogg, och motivet är det jag älskar mest: FRUKOST. den här tjejen fotar ljusa och härliga bilder på sin frukost varje dag, och jag önskar att jag också hade så mycket tid/fantasi/ork. fint som snus!