dag 9. om mat och en fuckad hjärna

by Isabel Boltenstern

i början av gymnasiet, ungefär när jag slutade med gymnastiken, började jag tänka på vad jag stoppade i mig. tidigare hade jag tränat 12 timmar i veckan och behövde inte tänka på mat för fem öre: mat var något som bara skulle ner i magen för att orka med dagen, något man lagade när man var hungrig.

jag minns portionerna jag brukade lassa upp, stora spagettilass dränkta i köttfärssås, och jag käkade som en total flodhäst. nu hör det till att jag alltid varit liten, men ändå kunnat stoppa i mig allt. varje dag drack jag cola och köpte bakverk från bageriet precis vid skolan, men en dag hände något.

jag började gymnasiet. träningen gick från hundra till noll, och folks prat om att räkna kalorier, hålla koll på kolhydrater och förbjuda sig själva ditten och datten satte sig på min hjärna. vi satt på våra raster och fyllde i kalorischema; hur mycket vi ätit, hur många kalorier man förbrände av att gå i skolans trappor och hur mycket minus man skulle gå för att minska ett kilo i veckan. både killar och tjejer höll på med detta, och det blev en sport.

i ettan blev jag tillsammans med en kille som av naturen var jäkligt smal, och detta satte ännu fler djävlar i hjärnan på mig. jag slutade äta för jag kände mig så jäkla stor bredvid honom, speciellt om låren. de var dubbelt så stora som hans. såhär i efterhand inser jag att mina lår bestod av explosiva muskler från all träning, men då kände jag mig bara stor och fet. och hur blir man av med vikt snabbast? man slutar äta och svälter sig själv. de dagar jag var hos honom åt jag några godisbitar om dagen, men ingen mat. vi låg och tittade på filmer hela dagarna, och vad händer med muskler som varken får arbeta eller någon näring? de förtvinar.

på några månader rasade jag i vikt, men  hatade mig själv mer och mer för varje dag. jag åt några kex på jobbet, och konstaterade att jag var tvungen att gå tre timmar i rask takt för att förbränna dessa. allt som snurrade i min hjärna var kalorier.

när det tog slut med killen vägde jag 46 kilo, men hade aldrig känt mig fetare. när jag tittar på bilder från den tiden idag ser jag ut som ett litet barn, men ändå kunde jag räkna mina valkar när jag väl var i situationen. note to self: ja, man får valkar när man böjer sig fram som ett c. det kallas skinn.

och hur kunde jag gå ner så mycket i vikt utan att mina föräldrar var på mig? man lurar sig själv och alla andra. jag blev vegetarian eftersom det då blev tusen gånger lättare att tacka nej till mat, var man än var. nu var detta ingen större uppoffring för mig eftersom jag inte gillar kött, och är totalförälskad i allt som heter frukt och grönsaker, men kroppen behöver lite mer än så.

jag gick upp i vikt igen, och vad hände då? hjärnspöken. ångest. sjävlsvält, bestraffning och en liten spya här och där. räkna kalorier, somna gråtandes och lunchen i skolan byttes ut mot att sitta och göra matscheman. allt skulle styltas upp i minsta detalj. ingen frukost, lunchen ska bestå av sallad, morötter och majs, powerwalk efter skolan, försöka undvika middag med föräldrarna. säga att man redan ätit, åka hem till någon kompis och ljuga för dem istället.

det handlade om att ljuga så mycket som möjligt, och tro nu inte att matproblem tar slut bara sådär. senast för två år sedan ljög jag för alla i min omgivning att jag var laktosintolerant så jag slapp äta gräddiga såser, och för att återigen kunna tacka nej till mat.

”åh, va synd att jag inte kan äta potatisgratängen, jag är ju laktosintolerant!”

som jag skrev innan: man förbjuder vissa livsmedel. än idag finns det livsmedel jag ALDRIG skulle stoppa i mig enbart för att jag vet hur mycket kalorier de innehåller. för ja, det blir ju såklart en skada det med. även om man inte vill tänka på de där jävla kalorierna gör man det omedvetet. jag vet exakt hur många kalorier det är i allt i min kyl, jag kan alla mejerivarors näringsvärden och har inte bara vägt mig själv till vansinne, men även maten. när min mamma fyllde år gav jag henne en matvåg för att jag själv skulle kunna väga min mat, för att kunna fylla i mina scheman till punkt och pricka. gör man såhär är något jävligt fel.

anledningen att jag aldrig blivit sådär smal igen är för att jag är så jäkla kluven. än idag kan jag starta en dag med att tänka ”idag ska jag inte äta mer än 500 kalorier”, men när klockan slår kväll tänker jag ”äh, en chokladrad kan inte skada”. en chokladrad blir en chokladkaka, som leder till en skål glass, som leder till två mackor för att mätta en ekande mage. och sedan kommer det värsta som finns: ångesten.

om nätterna kan jag ligga och tänka att det var så jävla onödigt att jag åt just de där havrekakorna, att jag inte tränade istället. i ren panik kör man 100 situps för att dämpa ångesten en smula, men det går käpprätt åt helvete. eftersom jag vet exakt hur många kalorier jag proppat i mig vet jag hur hårt jag måste jobba för att få bort de, och 100 situps räcker inte långt. resultatet av detta blir sömnlösa nätter och dåligt humör dagen efter.

”imorgon ska jag skärpa mig. imorgon börjar mitt nya liv.”

känner någon igen den frasen? den har jag intalat mig själv varje måndag sedan jag var 16, ungefär. för man blir aldrig nöjd. 46 kilo betyder inte nöjd. 46 kilo betyder att brösten försvinner, att man inte orkar umgås med sina vänner, att ögonen ser döda ut. idag väger jag 10 kilo mer, och har ångest varje dag. det är något man aldrig kommer ifrån.

(och nej, detta skriver jag inte för er sympati. jag tror att åtminstone 80% av alla som läst detta känner igen sig själva, mer eller mindre. jag behövde bara ventilera en smula.)