det är inte ofta jag blir upprörd och tappar hoppet om mänskligheten, men de senaste dagarna har jag börjat undra om människan verkligen är jordens smartaste kreatur. efter några observationer kan jag konstatera att släktet jag själv tillhör är allt annat än okej.

de senaste dagarna har jag lagt märke till att folk gärna klappar på mig. ja, det låter ungefär lika idiotiskt som det är, men låt mig utveckla det hela. när jag exempelvis jobbar på matcherna vistas jag i en arena som är väldigt mansdominerad. nej, detta stör mig inte det minsta eftersom jag trivs i karlarnas sällskap – så länge de håller sig på mattan.

eftersom utbudet av damer är rätt snävt förstår jag att folk tittar nyfiket när man går förbi, och det har jag inget att säga till om. att folk tittar och sedan går förbi stör inte för fem öre, men nu har det blivit värre än så. det hela började för några veckor sedan, och jag har några exempel på hur män(niskor) kan bete sig och anse att det är normalt.

OBS: dessa fenomen sker på fler platser än just på hovet. detta är ett exempel, och låt mig förtydliga att detta är milda scenarion i jämförelse med vad jag erfarit på andra platser där östrogen är en bristvara.

OBS2: jag älskar mitt jobb och min arbetsplats. punkt.

EN LISTA ÖVER HUR FRÄMLINGAR INTE SKA BETE SIG I MIN NÄRVARO:

scenario ett: jag går i hovets korridorer och ser längre bort två killar i 18-årsåldern. jag pillar med mina papper samtidigt som jag går, och precis när jag går förbi sträcker den ena fram sitt huvud cirka 5 centimeter från mitt och ger ifrån sig ett hund-voff. efter detta går han vidare precis som om inget hänt.

scenario två: människor jag träffat en gång inleder en konversation med ”får man ingen kram eller?” och det enda jag vill svara är ”nej, jag vet inte ens vad du heter, så jag tror vi kan hoppa den där kramen”. det där att bli nuddad (än mindre kramad) av främlingar är inte min grej. jag känner att mitt lilla revir blir nerpissat av en grand danois, så att säga.

scenario tre: människor som går förbi klappar mig på ryggen, armarna och VÄRST AV ALLT – på huvudet. ja, det är så otroligt förnedrande när en lång och storväxt man klappar en på huvudet och säger något i stil med ”du är så liten och söt”. visst, det är jag gärna, men sedan när blev det en inbjudan? ”men jofan, klappa gärna på mig trots att vi inte känner varandra”, liksom. blir så himla sugen på att klappa tillbaka och bara: ”mmmm, du är så stor och luktar som en två månader gammal kebabtallrik”.

scenario fyra: jag tittar på matchen och märker att ögon riktas mot mitt håll. fem män i 30-årsåldern som sitter några rader nedanför mig har bestämt sig för att inte titta på spelet, utan istället fokusera på mig. fine, tänker jag. titta bäst ni vill, men jag tänker fan inte ge någon respons. matchen fortskrider, och när jag nästa gång tittar ner mot herrarna har en av dem plockat upp en mobil och försöker fota mig. här går min gräns, kan jag påpeka. när jag håller för ansiktet och får back-up-assistance från min kollega frågar mannen med kameran ”WHY NOT?!”. ja, hur ska jag förklara det här för dig, främling… jag kan fatta mig kort: jag vill fan inte att du ska ha en bild på mig i din lur, som du kan titta på vid ensamma stunder eller mmsa till dina kompisar.

detta är bara några historier som retar gallfeber på mig. jag tackar gud (och mina förfäder) för att jag ärvt genen ”brutal ärlighet” och att jag utan tvekan kan snoppa av dessa främlingar, men hur kan de få för sig att det är ett okej beteende? inte fan hade jag gått fram till valfri människa på stan, lagt en hand på dennes huvud och tyckt att det var ”OKEJ ATT GÖRA” eftersom personen var mindre än mig.

jag säger som jag brukar: en armlängds avstånd, tack. kan jag inte ens ditt namn är det inte läge att gnugga dina man-boobs mot mig.

som ni har väntat! efter någon månads uppehåll har jag äntligen förmått mig själv att spela in en vighetsguide på splitten. som vanligt gäller det bara att ha tålamod, vilja och mycket fritid. good luck, peeps!

någon efterlyste recept på lussebullar, och det var detta (klick) jag använde mig av. ni får en liten film på köpet!

vänner, jag vet att klockan är mitt i natten men jag kan inte sova och måste dela med mig av min förträffliga idé. ska vi inte alla börja bli lite träningsnarkomaner? eller okej, let me break it down for you.

1. jag är konstant trött nu för tiden, och det kan bero på att jag inte rör mig SAMT att min kostcirkel består av kakor och lussebullar.
2. det är mörkt ute och allt man gör då är att ligga framför datorn/tvn och slöa.
3. jag har precis skaffat gymkort som jag måste utnyttja till max.

sådär, det var de tre grundstenarna som nu ska utgöra planen. nu är den förvisso väldigt kort, men jag tänkte prova på att leva två superhyperaktiva dagar fram till mitt flyg går på onsdag. jag hör här hur johan säger: ”men du är alltid hyperaktiv och kan aldrig sitta still”, vilket förvisso är rätt. men nu tänkte jag ta det steget längre. istället för att då och då ställa mig på händer mot köksväggen och göra armhävningar kör jag två organiserade träningsdagar. morgonpromenader, kvällspromenader, styrka, vardagsmotion och gym. nu är det fan ta mig allvar här i två dagar, och sedan lär jag sitta som en död och skalad räka på flyget hem mot skåne.

oh well, det kanske märks att klockan är mitt-i-natten och att min rastlöshet gått över till idiotiska idéer. om någon är på är det helt okej? vill inte stå där själv med stafettpinnen och se dum ut i slutändan. träningsutmaningar (som är relativt vettiga) tas gärna emot.

att spice girls (a.k.a j12) splittrats ★ snön som lyser med sin frånvaro ★ när man kommer till den punkt i livet då man inser att: nej, spontan allsång som i highschool musical kommer aldrig hända på riktigt ★ att alla min elva kanadensiska lipsyl är slut eller borttappade ★ att se sin lönepec och tänka: VAD FAN?! ★ fotolusten som fortfarande är som bortblåst ★ uttrycket ”utgång på ingång” ★ att jag har så mycket möbler i min lägenhet att jag inte har någon tom vägg att spela in nästa vighetsguide mot ★ gubbarna som fortsätter snörvla och skjuta ut snor ur näsan mitt bland folk