det är dags att skriva av sig, men i själva verket hade jag bara velat citera en helvetes massa låttexter jag lyssnade på i unga år. som på lunarstormstiden, där man tryckte upp citat efter citat på sitt krypin. istället andas jag mitt 2012 och slänger ihop de där låtarna i en spellista som jag spelar på högsta volym när jag kör genom mörka landskap och tvärnitar för rådjur.

och jävlar vad jag sjunger med.

för där och då lättar klumpen i magen för en sekund, när man märkt att herr winnerbäck varit i samma sits som jag är nu. när han sjöng om sin 30-årskris i där elden falnar (men fortfarande glöder) var han också förvirrad, längtade hem men bort och visste inte riktigt vad som var in och ut. det är där jag är, fast 9 år för tidigt.

jag vill ju vara i stockholm, med de nya vännerna, utbildningen och jobbet. hockeyn, tunnelbanesystemet, söndagsöppet i butikerna. men så vill jag vara hemma, med de gamla vännerna, familjen, skånskan och varma famnen. men nu som alltid återstår problemet att man inte kan klona sig.

och då måste man välja. i mitt fall känns det mest som om jag väljer bort något, stänger femton dörrar när jag väl bestämmer mig för att öppna en. skapar ett sånt jävla tvärdrag, förstår ni. och mitt i allt det här ska man vara en fungerande, rolig människa. man ska duscha, hälsa, skratta, skita och äta. det blir kortslutning.

i skrivande stund bloggar jag med ena näven och packar inför stockholm med den andra, så det blir en ganska kort text om vad bilderna här nedan föreställer. matte a.k.a femman ringde in ett härligt gäng på lite middag i villan, och det är ju inte konstigt att man lagt på sig två kilo den senaste veckan. denna mat och detta sällskap = 10 av 10 vinglas.

innehåll: ruccola, lax, körsbärstomater, ostkuber, rödlök, cashew, couscous and a whole lotta love.

wenche tog med sig en perfekt kladdig kladdkaka, sån som hon höftar ihop på känn. bäst av allt: knaprig kokoskant.

det absolut bästa med att ha en stor trädgård, om man räknar bort poolfest, grillkvällar och kubbutrymme:

min pappas lägenhet ligger på helsingborgs bargata, alltså mittemot mogwai och PL13. detta har otroligt många fördelar:
1. man kan lätt snubbla hem när solen börjar gå upp.
2. om någon ringer och frågar om man vill med tar det ca 45 sekunder att gå ner.
3. det går oftast snabbare att gå upp till lägenheten än att stå i toakön.

men så finns det ju nackdelar också. igår fick jag känna på den bittra sanningen när jag låg sömnlös från midnatt till fem. det var nämligen en tjej med ranelid-dialekt som bestämde sig för att starta bråk med sin pojkvän precis nedanför mitt fönster, och jag såg det som en antropologisk studie. jag låg där och tänkte »herregud, är det såhär man låter när man ska ha ett dramatiskt fyllebråk?«. antagligen.

tjejen började med att säga till sin kille att han aldrig följde med på parmiddagar. hon la fram sakliga argument, hade en lugn men påtryckande ton, och försökte övertala med sin list och oprah-vibb. denna teknik funkade inte på killen, som efter 30 minuter knappt fått en syl i vädret. hon använde frasen »jag förstår dig, men…« i tid och otid.

monologen fortsatte i stadie två, då hon övergick från resonlig till rosenrasande. hon skrek, svor och gick totalbärsärk. det var hot om mord och 112 knappades in på min mobil utifall hennes temperament skulle slå slint totalt. tro mig, det var inte långt borta.

fas tre: stora jävla elefanttårar och falsettprat. någonstans här kom »du älskar inte mina brister« samt »jag älskar dig mer än du älskar mig« i någon sorts sympati-carrie-bradshaw-akt. här hade timern uppnått ca 2 timmar, och killen hade fortfarande sagt mindre än taldockan skrållan.

som ni alla märkt har solen varit lika frånvarande som mina blogginlägg den senaste tiden, och idag var det dags att ändra på båda punkterna. wenche, linn och jag bestämde oss för att picnica oavsett väder, och efter en smärre regnstorm i höganäs bilade vi ut till kullaberg och mölle. det var som att komma till en molnfri bubbla, ett litet paradis där ens största problem var att håret blåste in i foderluckan varje gång man skrattade. om det är ens största problem är dagen ganska underbar.

ibland är det skönt att ha två krakar med så otroligt pigg och glad aura när man själv känner sig som ett våp i livskrisens farvatten. man går från noll till hundra i deras sällskap, och det är den största anledningen att de sitter inpräntade på vars ett långfinger. tack för denna dag, lilu och kirk. bäst i alla väder, framför allt i sol.