min pappas lägenhet ligger på helsingborgs bargata, alltså mittemot mogwai och PL13. detta har otroligt många fördelar:
1. man kan lätt snubbla hem när solen börjar gå upp.
2. om någon ringer och frågar om man vill med tar det ca 45 sekunder att gå ner.
3. det går oftast snabbare att gå upp till lägenheten än att stå i toakön.

men så finns det ju nackdelar också. igår fick jag känna på den bittra sanningen när jag låg sömnlös från midnatt till fem. det var nämligen en tjej med ranelid-dialekt som bestämde sig för att starta bråk med sin pojkvän precis nedanför mitt fönster, och jag såg det som en antropologisk studie. jag låg där och tänkte »herregud, är det såhär man låter när man ska ha ett dramatiskt fyllebråk?«. antagligen.

tjejen började med att säga till sin kille att han aldrig följde med på parmiddagar. hon la fram sakliga argument, hade en lugn men påtryckande ton, och försökte övertala med sin list och oprah-vibb. denna teknik funkade inte på killen, som efter 30 minuter knappt fått en syl i vädret. hon använde frasen »jag förstår dig, men…« i tid och otid.

monologen fortsatte i stadie två, då hon övergick från resonlig till rosenrasande. hon skrek, svor och gick totalbärsärk. det var hot om mord och 112 knappades in på min mobil utifall hennes temperament skulle slå slint totalt. tro mig, det var inte långt borta.

fas tre: stora jävla elefanttårar och falsettprat. någonstans här kom »du älskar inte mina brister« samt »jag älskar dig mer än du älskar mig« i någon sorts sympati-carrie-bradshaw-akt. här hade timern uppnått ca 2 timmar, och killen hade fortfarande sagt mindre än taldockan skrållan.