golf långtext

golfens alla humörsvängningar

9 juni 2016

varje gång jag spelar golf förundras jag över samma sak:
hur många humörsvängningar kan man ha inom loppet av fyra timmar?!

för man börjar ju glatt, tänker att gräset är grönt och att ”det här ska bli en fantastisk runda”. man får en pilsnerboll på ettan så det första utslaget kan gå hur åt pipan det vill, och man får ändå ett förlåtande extraslag.

första, andra och tredje hålet går bra. harmoni infinner sig, och känslan är att en sänkning kommer äga rum denna dag.

sedan tabbar man sig men tackar gudarna för kronrötan som gör att bollen man slog rakt i ett träd, precis vid en bäck, landade PÅ GRÄS och inte I VATTNET! visst, den ligger vid ett förbannat rotsystem, grenar skymmer sikten och man har en bro rakt i vägen, men bollen är ju spelbar!

så härligt att prova ett sånt här slag! och vad spännande det är! så spännande att man tydligen lyfter huvudet innan man träffar bollen… r.i.p rötterna på det där trädet, och hej då bollen som med knapp styrfart rullar ner i bäcken. frustration. ett stånkande ”men vad fa-an” innan man spelar vidare och tänker att nästa hål, där ska det minsann kompenseras för den här missen.

IMG_8404

sedan kommer några rullator-hål: det går framåt, men det är knappt. man börjar stirra med lite tom blick och tänka att den kurrande magen kommer bli glad av en banan. visualiserar hur det är en jävla SUPERBANAN man käkar, och att tionde hålet kommer bli av proffskaliber. här blir det birdie, så klart!

men en tanke är en tanke, och verkligheten är ofta ganska långt därifrån. för när man fyrputtar blir det ingen birdie, kan jag lova. när man dessutom lagt en förväntningshorisont att man borde vara lika bra som PGA-snubbarna blir det ett tungt fall ner till verklighetens trippelbogey.

tre streckade hål senare har man besökt varenda bunker, slagit i varenda träd och vattenplanat samtliga ankdammar i ens väg. här börjar någon form av äkta depression äga rum. man blir hängig, känner att livslusten är som bortblåst och att man slösat så många timmar i sitt liv på denna meningslösa skitsport. man vill lägga sig ner och skrika, och den där stödbananen man tryckte i sig gjorde mer skada än nytta.

”allt är bananens fel. nästa runda blir det en påse nötmix.”

 

Vicegolf

men därefter väcks en liten nyfikenhet, och en chans till revansch. nästa hål är nämligen en par trea, och par treor funkar alltid som måndagar gör i vanliga livet. det är en nystart. man glömmer vad som hänt dessförinnan, för nu kommer samma fasta övertygelse som alltid: HÄR KOMMER EN HOLE IN ONE, JAG KÄNNER DET!

och det blir en hole in one! fast i dammen. när ens medspelare sedan försöker uppmuntra med att det ”åtminstone blev par på andrabollen” vill man hålla personens huvud under dammens grumliga vattenyta några sekunder.

när man är på vippen att ge upp men ändå måste spela vidare eftersom man lagt en smärre förmögenhet på greenfee händer det mest orimliga. man spelar bra. hålet efter misärernas misär BLIR sådär som på tv. utslaget mitt i fairway, inspel från 140 meter, lite åt vänster men ändå pin-high. två säkra puttar – par. HUR I ALL VÄRLDENS IDROTTSPSYKOLOGI BLIR DET SÅHÄR? min hobbyanalys är att man struntar i allt och bara kör, att man slutar tänka och då går det bra. ens egen hjärna är ju som bekant ens värsta fiende här på jorden.

IMG_8499

livslusten är tillbaka, gräset är grönt igen och proffskarriären vilar kring nästa dogleg. problemet är bara att det är en dogleg vänster när man själv slår dogleg höger. man tas snabbt ner på jorden när man duffar två slag i bunkern utan att komma upp. någonstans här plockar jag personligen alltid upp bollen och ”sparar krafter till nästa hål” (vilket egentligen betyder att jag får några minuter på mig att sätta mig vid bagen och sura tills medspelarna är klara).

tio minuter senare, på hålet efter, ligger man på rygg som en skalbagge och sprattlar med sin lemmar, tjuter som ett barn. kroppen får liksom en CHOCK när man gör rundans första birdie från ingenstans.

med denna positiva endorfinkick kan ju artonde hålet bara gå ljuvligt. ”jag kommer få par, tre poäng och rädda rundan från att stämplas som katastrofal”. utslaget blir en skruv rakt ner till vänster, ett sånt slag där man förundras över hur gravitationen kan vara så stark. bollen landar perfekt bakom ett träd. uppskattat slaglängd: 80 meter.

ryaGK

man knackar sig ut på fairway, hamnar i en backe. slår nästa slag bakom nästa träd. skiter i allt och bara bombar bollen i en riktning,  och det visar sig bli rundans bästa slag. allt därefter är katastrof. ansiktsuttrycken på restauranggästerna är likgiltigt när de sett ens cirkusnummer till inspel, och applåderna lyser med sin frånvaro när man avslutar med en stark trippelbogey.

efteråt är man omtumlad. man har gått igenom ilska och glädje, frustration och lättnad, aggression och lycka. man tar de totala mörkerstunderna och kompenserar med små små ljusglimtar – för att bädda in allt i ett stort täcke av självförakt. och alla dessa känslor är vad som gör sporten fantastisk.

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply Päronpinnen 10 juni 2016 at 08:10

    Jag känner igen varje situation och slag. Det är så jag alltid har det fast utan de där ljusglimtarna. Det är bara den där j-a Gud som ser till att de sista 2 hålen blir bra, så att man inte tappar sugen och hoppet om att nästa runda, då jävlar!
    Erika hälsar och instämmer. Hon känner också igen sig allt för väl. Så nästa runda blir fantastisk eller hur?

  • Reply Medspelaren 12 juli 2016 at 13:15

    -”när ens medspelare sedan försöker uppmuntra med att det ”åtminstone blev par på andrabollen” vill man hålla personens huvud under dammens grumliga vattenyta några sekunder”.
    Hahaha, den var rolig men tur för dig att du inte försökte! ;)

  • Reply Louise 1 september 2016 at 10:20

    Hahahaha roligaste jag läst på länge! Bara så himla klockrent! Igenkänningshumor när den är som bäst! ;)

  • Leave a Reply