frågor och svar utbrändhet

energi som ett mobilbatteri

19 augusti 2016
hallå! ett skepp med lite tankar om livet som utbränd kommer lastat! för några dagar sedan skrev therese i kommentarsfältet om vad som händer när man precis fått tillbaka energi, känner att man har kraft men så fort man växlar upp halkar man tillbaka ner i dyn igen. igenkänning = total. såhär skrev hon:

jag brukar jämföra det här tillståndet med ett mobilbatteri. det som händer när man blir utmattad är att man kört alla appar man äger på en och samma gång under en lång tid. man har smsat, facebookat, instagrammat OCH spelat pokémon go på samma gång – och i bakgrunden har musik rullat på spotify. och man har haft full ljusstyrka under hela tiden.
vad som händer är att batteriet tar slut. det blir svart. energin är borta. det man måste göra då är att sätta i laddaren. oftast är man lite otålig, man vill att batteriet ska laddas upp snabbt så man kan fortsätta med livet och inte behöva sitta hemma och vänta på den där återhämtningen. man kanske drar ur sladden när man fått 20%, tror att det kommer räcka en bit, men man inser snabbt att 20% används upp ganska fort.
på en mobilskärm är det däremot lätt att se hur mycket batteri man har, och som människa är det desto klurigare. jag har varit, och är stundtals fortfarande, i de situationer då jag känner mig ”som jag brukade” men snabbt blir påmind om att jag gått framåt för snabbt. när man känner av sina symptom igen, märker att det blir värre, då är ALDRIG lösningen att fortsätta i samma takt och hoppas att det går över. kroppen ger signalerna för att den är smart, den säger till dig att ta det lugnare för att den förstår vad du behöver när din hjärna är för ambitiös för att märka det själv.
jag försöker påminna mig själv att jag inte behöver ligga på gränsen hela tiden. bara för att jag KAN boka in en extra reportageresa, ett extra träningspass och en extra familjemiddag vissa veckor, så GÖR JAG DET INTE. anledningen är simpel: ju mer jag pressar mig själv, desto närmre är jag att falla tillbaka igen.
så utan att veta mer om situationen therese är i än kommentaren ovan – ge det mer tid innan du växlar upp. växla inte upp bara för att du KAN. dessa stadier är inte fasta: bara för att du klarat av att jobba heltid en vecka betyder det inte att du nu avancerat till den ”nivån”. när jag gick tillbaka till jobbet från 50% till 75% fungerade det bra den första veckan, sedan insåg jag att det var för mycket. och då lät jag det ta ett bra tag innan jag testade 75% igen – alltså gick jag varken på första, andra eller tredje impulsen som sa att jag KUNDE jobba 75% igen. för hade jag testat igen hade det garanterat kommit ett nytt bakslag som gjorde att återhämtningen fördröjdes ytterligare.
när man skriver såhär är det påtagligt hur svårt det är att sätta ord på alla de här tankarna, känslorna och osynliga gränsdragningarna men SNÄLLA, ställ följdfrågor om ni inte hänger med i mina (ibland flummiga) resonemang.

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Anette hohner 17 februari 2017 at 07:46

    Mycket bra liknelse! Jag jämför också med ett batteri men att ladda mobilen är klockrent, den behöver bli nästan full. Och att inte växla upp bara för att man kan. Tack!

  • Leave a Reply