långtext träning utbrändhet

Stora inlägget om träning efter utbrändhet

25 oktober 2016

Nu är det (nästan exakt) två år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom, och ni är många som har frågor om träning efter utbrändhet. Idag skriver jag om hur min träning såg ut precis innan och under min sjukskrivning. För att få lite bättre överblick delar jag in det i ett gäng pedagogiska tidsperioder här nedanför. Påminnelse till er som läser: detta är bara min resa, alltså inget facit som fungerar för alla.

DE TRE SISTA MÅNADERNA INNAN SJUKSKRIVNINGEN
Låt oss börja här! under denna tid var det sensommar och begynnande höst, och jag körde högintensiva intervallpass eftersom jag naivt tänkte att jag fick mest träning gjord på kortast tid. Jag körde liksom på kvällstidningsbilagornas ”såhär kan du träna effektivt på 30 minuter” och varvade konceptet till förbannelse. Dels var det väldigt roligt, men också effektivt och resultatgivande.

Det enda problemet var att min kropp bröts ner. Absolut, man såg konturer av magrutor och annat vi inbillar oss är åtråvärt, men jag hade inte en gnutta energi över till annat. Detta i kombination med supermycket jobb och stressig tillvaro var ingen höjdare, inser jag nu i efterhand.

Men när min utmattning kom närmare tog varningsklockorna vid. Jag fick mjölksyra av minsta lilla ansträngning, som att böja mig ner för att plocka upp något. Minsta lilla rörelse gjorde att det strålade i musklerna.

FÖRSTA MÅNADEN SOM SJUKSKRIVEN
När jag väl fick min diagnos beordrade min läkare mig att inte anstränga mig mer än korta promenader. Jag slutade med exakt all styrke- och konditionsträning, och det enda jag orkade var att gå ut och promenera vår hund runt kvarteret. Resten av dagen låg jag nedbäddad i antingen sängen eller soffan. Under den här perioden var jag vaken ungefär sex timmar om dygnet.

isabel-boltenstern-utmattningssyndrom

Det finns så många som ger det totalt värdelösa rådet att ”träning hjälper återhämtningen”, och egentligen vill jag bara ge samtliga en cyberlavett. Istället lugnar jag mig och länkar er vidare till pt-fia som skriver så förbannat bra om just detta. För som utmattad är man körd i botten, det finns ingen energi kvar. Ens sista reserver går åt till att hålla kroppen vid liv, och det är helt jävla okunnigt och VANSINNIGT att ge någon tipset att träna då. Tro mig istället när jag säger att de första månaderna ENBART ska handla om vila. Kort promenad kan gå för att inte bli helt galen, men i just aktiveringsväg är det typ maxgränsen.

ANDRA MÅNADEN SOM SJUKSKRIVEN
Andra månaden kantades också av soffliggande, och jag var fortfarande helt färdig. Jag samlade kraft för att orka åka kollektivtrafik utan känslan att hjärnan skulle explodera av alla ljud och intryck, och om jag aktiverade mig mer än 30 minuter fick jag sota för det nästkommande tre dagar när bakslaget var ett faktum. Och med ”aktivera” menar jag inte träning, jag menar typ konversation vid köksbordet eller matshopping på Ica. Saker som för en frisk person går omärkbart förbi blir en kraftansträngning likt Vasaloppet för en utmattad.

Jag började röra mig smått i hemmet istället. stod på huvudet och körde lite yoga. OBS, inga jäkla timslånga flow, här snackar vi typ tre minuter.

isabel-boltenstern-huvudstaende

TREDJE MÅNADEN SOM SJUKSKRIVEN
Den tredje månaden blev ett stort test för mig eftersom vi bokat in en skidresa med familjen. Jag har åkt skidor pretty much varje vinter, och den stora känslan i kroppen var att jag nu längtade ner från backen snarare än upp. Sovmorgnarna var längre än de tidigare åren, och jag kände mig ganska färdig när klockan slog lunch. Det gick förvånansvärt bra när jag väl åkte, med undantaget konstant mjölksyra, men de stora problemen var dessa:

1. Att köpa liftkort och hyra prylar var ett enormt projekt jag inte orkade med. Ni vet de där äldre personerna som alltid sätter sig på en liten nedfällbar sits utanför matvarubutiker och väntar innan de går hem? Så var jag. 23 år gammal.

2. Väl i pisten tog jag pauser ganska ofta. lunchpauser, fikapauser och sova-i-solstol-pauser. Det var inte allt för många åk som gjordes om man jämför med förr, och till min stora lycka var detta helt okej med min bror och hans tjej som höll mig sällskap.

3. Jag la all min energi i backen, och var så trött vissa kvällar att jag grät när jag skulle sova. Jag var helt utpumpad och då kom tårarna helt utan förvarning.

4. Att om kvällarna vara social med familjen blev outhärdligt. Jag var lättirriterad, ville dra mig undan och blev galen av ljudet av skramlande porslin.

Läxan vi lär oss av det här: lägger man energin på de fysiska aktiviteterna finns det inget, exakt INGET, kvar till övriga livet.

isabel-boltenstern-alperna

FJÄRDE, FEMTE OCH SJÄTTE MÅNADEN SOM SJUKSKRIVEN
Vid årsskiftet började jag få den sedvanliga nyårslöfte-nojan, och gjorde comeback på sats. Aj aj aj, dum idé. Jag gick tillbaka till det jag senast tyckte funkade (och så som jag alltid hade tränat tidigare) – alltså högintensiva intervallpass där jag alltid maxade järnet.

När man är frisk och tränar FÅR man ofta energi av att träna. Man går därifrån med en levnadsglädje och en fräschör (om man inte kört ett tungt benpass, för då kravlar man sig typ fram i en vecka). När JAG tränade efter fyra, fem och sex månader som utbränd gick jag raka vägen hem och sov i två timmar mitt på dagen. Jag hade gjort av med all min energi, och det var i princip omöjligt att hålla sig vaken.

Och på tal om powernap – under mitt första ETT OCH ETT HALVT ÅR som utbränd tog jag dagliga powernaps på en, två och ibland tre timmar. Jag upprepar – ett och ett halvt år av dagliga powernaps. Folk ville gärna påpeka hur ”galet” det var, och att det säkert bara handlade om att ”komma över en tröskel”. I själva verket var detta min räddning, och jag är så förbaskat glad att jag lyssnade på min kropp istället för alla förståsigpåare. Att sova är den bästa återhämtningen.

isabel-boltenstern-utmattning-traning

SJUNDE, ÅTTONDE OCH NIONDE MÅNADEN SOM UTMATTAD
Efter dryga halvåret som sjukskriven fick jag två träningskompisar i David och Jesper. Vi körde några intervallpass då och då, men framför allt bikramyoga varje onsdag. Någonstans här började det kännas kul att träna, det kändes inte som ett måste utan snarare en umgängesform som inte var prestationsinriktad. Att gå in i en varm yogasal med två stela hockeyspelare var den bästa självförtroendeboost mitt träningsego kunde få, tror jag.

Dessutom började våren komma, och jag ägnade många timmar åt att harva på golfbanan. Intressant faktum som slog mig när jag gick på Rya GK:s femtonde hål: fan vad naturen gör underverk för en. Frisk luft, fågelkvitter och sol. Viktig lärdom som inte bara bör appliceras på utmattade!

isabel-boltenstern-golf

Men hur ofta tränade jag då? Well, kanske fem-sex pass i månaden. Vi snackar alltså inte stora mängder här. Passen var ca 30 minuter långa, och lååångt ifrån högintensiva. Jag insåg att det var bättre att jag rörde på mig än att jag tränade slut på det lilla jag hade kvar. Det var en ständig avvägning hur det kändes i kroppen och vilka andra måsten jag hade. Och hur vet man då vad som är utmattning och vad som är ens mänskliga ”lathet”? Svår jäkla fråga jag än idag ställer mig. Kan grubbla vidare på detta i ett annat inlägg.

TIO MÅNADER TILL ETT ÅR SOM UTBRÄND
Under sommarmånaderna lämnade jag gymmets mörka lokaler och tog upp promenerandet igen. Words of wisdom till mig själv: Isabel, du mår så otroligt bra av att traska i naturen! Det är lätt att glömma hur  lite som krävs för att motionera. Vi snöar ofta in oss på att olika maskiner ska finnas nära till hands, att skivstänger och tunga vikter är ett måste och att det ska byggas muskler istället för välmående. Missförstå mig inte, jag gillar all of the above, men det är lätt att ibland glömma vad en promenad kan göra. Sedan lever vi i ett land där klimatet inte är på vår sida alla månader om året, men det här ska jag bannemig påminna mig själv om oftare.

isabel-boltenstern-yoga

I övrigt tränade jag ingen styrketräning alls under några månader här, mest för att jag verkligen inte orkade trycka på mer än nödvändigt. För det är också en fråga jag ofta grubblade på: gör min träning så jag får bakslag oftare i min återhämtning från utmattningen? Jag tog hellre det säkra före det osäkra, vilket jag idag är glad för.

ETT ÅR SOM UTMATTAD
På ungefär ettårsdagen som utmattad åkte jag på min första idrottsskada någonsin. Jag fick en ruptur i baksidan av låret som gjorde att jag harvade på med en massa tråkiga rehabövningar under sex månader. Dessutom började jag mitt nya jobb, vilket tog mycket tid och kraft. När man gör stora förändringar i livet drar det ofta med sig jäkligt mycket nya intryck och nya människor, vilket man som utmattad kan tycka är övermäktigt. Mitt tips då: tillåt dig själv att sova mer, och ha perioder då du låter kalendern vara mindre ifylld.

Så under ganska många månader tränade jag nästan ingenting.

ETT ÅR OCH FYRA MÅNADER SOM UTBRÄND
Jag hade några månader tidigare börjat träffa Alexander, som introducerade mig för crossfit. Först och främst tog det mig tre månader att ens ta mig till boxen. Trots att jag har en träningsbakgrund och alltid känt att jag har kläm på det här med träning tog det emot något fruktansvärt att gå dit, dels för att jag skulle träna inför Sveriges snyggaste kille men också för att det var ny mark för mig. Jag tyckte det såg så förbannat häftigt ut när folk kastade runt skivstänger, men hade aldrig själv lyft och tyckte plötsligt att det var pinsamt om jag skulle prova och inte kunna.

Men efter många om och men gick jag dit, och på ett av mina första besök träffade jag Rebecca, en annan skånsk tjej som började snacka med mig. Och plötsligt frågade hon om jag ville göra knäböj med henne. (Tänkte för mig själv: ”YEEES, hon sa en övning jag faktiskt KAN!”) så vi knäböjde och hade trevligt. Jag kände mig omhändertagen och välkommen och insåg att jag redan längtade till nästa gång jag skulle komma dit. Så tack, fina Rebecca, för den lilla gest som skulle komma att bli så stor.

Sedan ska vi inte glömma att min dåvarande dejt (som nu är min sambo) var en fantastisk drivkraft att jag skulle pallra mig till boxen. Dessutom hade han enormt tålamod med mig, och lärde mig lyft i ett pedagogiskt och långsamt tempo. Precis det jag behövde.

isabel-boltenstern-crossfit

OBS!!! Många tycker att crossfit är den slitigaste och tyngsta formen av träning, men allt handlar om i vilken utsträckning man gör det. Jag slaktade inte mig själv i fem supertunga pass per vecka – jag gick dit och körde någon halvtimme då och då. Ibland tog jag ut mig totalt, vilket var skönt, och ibland tillät jag mig gå dit och bara stå på händer. Vad jag tycker är viktigt, som jag aldrig ens funderade över som frisk, är att reflektera över hur hårt man pressar sig själv.

För vissa dagar har man inte energi, och då får man acceptera det och ta ett lågintensivt pass. Eller så gör man som jag ibland gör: sätter sig och glor på andra. Alternativt så skiter man i det och stannar hemma, för let’s face it: det är inte hela världen om du missar ett träningspass.

Andra dagar kanske man har supermycket energi, och då kan det vara skönt att köra ett riktigt grispass. För mig tog det ungefär ett och ett halvt år innan jag kunde ta ut mig på träningen och ändå vara en fungerande människa efteråt, och detta är såklart både individuellt och en fråga om smak och tycke. Man behöver inte ta ut sig helt för att träningen ska ge något. Det kan vara bra att påminna sig själv om att man inte satsar på att bli bäst i världen.

Dessutom tycker många att crossfit kan vara en väldigt konkurrensbetonad träningsform – och så kan det absolut vara. Jag har valt att inte köra några gruppass för jag VET att jag i så fall satsar på att vara bäst, vilket inte är bra för min återhämtning. I nuläget förlorar jag mer än jag vinner på det – välbefinnande-wise.

ETT OCH ETT HALVT ÅR SOM UTBRÄND
Fram med tårtan! Här firades det! För efter ett och ett halvt år som utmattad kom en tid då jag plötsligt kände att mitt behov av powernaps försvann. Jag hade kommit in i ett jobbtempo som var väldigt lugnt, kände mig tillfreds med livet och plötsligt var det något som lossnade. Jag kunde skörda frukt av att jag hade varit otroligt lyhörd och inaktiv ett långt tag.

NUTID – TVÅ ÅR SOM UTMATTAD
Så hur är mitt förhållande till träning idag? Well, jag försöker ta min inaktivitet med ro. Det är klart som korvspad att jag ÖNSKAR att jag orkade träna fyra gånger i veckan – men i själva verket har det blivit tre pass senaste månaden. För det har varit fler jobbresor än annars, plus att jag haft någon förkylning spökande OCH att det plötsligt blivit höst och därmed mörkt. Innan jag blev sjuk hade jag släpat mig till gymmet trots dessa faktorer, och det hade varit ett okej val. Men nu väljer jag att dra ner på träningen under dessa perioder, och ständigt försöker jag påminna mig själv om att även det är okej. För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur jag vill få tillbaka vardagsrutinen att träna, så ni förstår att jag VILL men tampas med tankar om HUR och NÄR och VARFÖR man borde träna.

isabel-boltenstern-crossfit2

I nuläget försöker jag intala mig själv att jag inte ska bli någon OS-atlet och därför inte behöver träna som en heller. Det kommer komma perioder då jag vill och kan träna mer – och det kommer komma perioder då jag kommer träna mindre. Men vad jag försöker påminna mig om är att jag inte ska vara med i något jäkla mästerskap, och därför behöver jag inte träna som en superidrottare heller.

SLUTORD
Det här blev ett fasligt långt inlägg, och till er som läst hela vägen hit vill jag dela ut applåd, chokladask och guldmedalj. Det finns många tankar om utmattning, hur man ska göra och vad man bör hålla sig ifrån. Men mitt råd är att ta det lugnt, till o med lugnare än ni tror. Hushåll med den lilla energi ni lyckas spara ihop. Och så bör man ställa sig frågan: varför tränar jag som jag gör?

You Might Also Like

56 Comments

  • Reply Arvid 25 oktober 2016 at 08:03

    Grymt inlägg, du är stark och helt fantastisk i mina ögon!

    En fråga bara som inte är kritisk eller så, endast nyfiken. Finns det någon särskild anledning att du skriver utan stor bokstav efter punkt? Haha.

    • Reply Isabel Boltenstern 25 oktober 2016 at 14:20

      Haha, jag har alltid skrivit såhär på just bloggen och vägrar sluta!

    • Reply Arvid 25 oktober 2016 at 21:51

      Tycker jag du gör helt rätt i, det var faktiskt rätt snyggt! Och det kommer från en grammar-nazi ;)

  • Reply Anton 25 oktober 2016 at 08:32

    Tack! Känner igen allt du skriver förutom att jag inte kunde tagga ner mina crossfitpass från början utan blev skadad fysiskt (inflammation) i flera månader efter 4 pass.
    Har också powernap på eftermiddagen som min främsta vän och hjälper mig att ha lite energi till kvällen när man går och kikar på hockey, spelar innebandy eller träffar vänner.
    Är äldre och gått igenom flera perioder av utbrändhet, det har jag fått lida för men accepterar läget. Kommer kanske aldrig att kunna jobba 100% igen och mer eller mindre kronisk trötthet får jag leva med.

    Jag var aldrig lika medveten i din ålder som du är nu och det är helt klart en av de viktigaste nycklarna till att
    inte gå ner sig i träsket igen.
    Jättetack för att du delar med dig av allt. Vi är flera som kämpar på där ute, det har blivit en naturlig del av mitt liv på gott och ont.
    Kram

    • Reply Isabel Boltenstern 25 oktober 2016 at 14:20

      Ah! Det där känner jag också igen från början av min sjukskrivning, att man inte riktigt fattade sambandet mellan hård träning och att man mådde ännu sämre fysiskt. Som att kroppen blir skörare, liksom. Tack för din kommentar, den betyder mycket.

  • Reply Maria 25 oktober 2016 at 08:50

    Tack för inlägget! Det ger så mycket att läsa och höra om andra som varit utmattande.

  • Reply Jessica Almenäs 25 oktober 2016 at 08:50

    Wow, Isabel! Här snackar vi HÖG igenkänning. Vilket bra inlägg ? Kram

  • Reply Lina 25 oktober 2016 at 08:57

    Hög igenkänningsfaktor.
    Skönt att få bekräftat att det är okej att lägga träning på is, och fokusera på promenader. Då många anhöriga tycker och påpekar att träna är bra för oss utbrända, man blir ju piggare! ???

    • Reply Isabel Boltenstern 25 oktober 2016 at 14:16

      Vi som är utbrända får nog försöka stänga av vad våra anhöriga tycker. De menar väl, men för att vara ärlig har de sällan någon koll på utmattning och råden de ger är sällan något att hänga i granen!

  • Reply Johan 25 oktober 2016 at 09:02

    Isabella,
    Jag vill tacka dig för dina reflektioner och att du så öppet beskriver det du har gått igenom. Det betyder så otroligt mycket för oss som hamnat i samma situation av ungefär samma anledning.

  • Reply Kristina Andersson 25 oktober 2016 at 10:12

    Orkade inte läsa hela inlägget, men fick ändå till mig precis det jag behövde. Har varit sjukskriven för utmattning i 20 mån nu. Första tiden kunde jag knappt gå en promenad., men företagsläkaren sa att jag skulle träna . När jag frågade hur länge jag behövde gå på löpbandet så svarade han -Gå!!! Du ska springa!! Då var jag för trött för att opponera mig ( men orkade definitivt inte springa) men efter fler dumma uttalanden från den läkaren så bytte jag läkare! Det finns ju en allmän hållning om att träning är bra dör ALLT och den år svår att värja sig mot. Så jag har nog pressat mig för mycket under sjukskrivningen, förstår jag nu, mest för att ingen ska komma och säga att jag mår som jag mår pga att jag inte tränar. Tack för ett jätte bra inlägg. Skulle önska att du skickade inlägget till Dagens Nyheter och/eller någon läkar/psykolog tidning!!

    • Reply Isabel Boltenstern 25 oktober 2016 at 14:14

      Jag förstår inte hur läkare kan vara så okunniga som de i ditt fall varit. Blir galen när jag hör det här! Men bra att du dels bytte läkare, men också att du lyssnar på dig själv. För VARFÖR ens pusha sig själv? Det gör inget gott i ”vårt” fall. Tack så hemskt mycket för din kommentar!

  • Reply Yvonne 25 oktober 2016 at 14:27

    Bra skrivet och man känner igen sig. Är fortfarande hemma och kämpar på efter snart 1 år som ”utbränd”

  • Reply Noxbox Elin 25 oktober 2016 at 14:33

    Du är grym Isabel! Och oavsett hur ofta eller sällan du är i boxen så är det alltid lika kul att ha dig här, du sprider glädje som ingen annan! :)

  • Reply Malin Lindahl 25 oktober 2016 at 15:41

    Jösses vilka bra inlägg du gör om utbrändhet! Jag känner tyvärr igen mig i typ alla. Dina Youtube är spot on!

  • Reply Anna-Lena 25 oktober 2016 at 20:29

    Även jag gjorde som läkarna rådde mig och enligt den dåvarande forskningen rön – motion och åter motion skulle påskynda återhämtningen. Efteråt har jag förstått att vila hade varit den bästa medicinen.

  • Reply Chasandra 25 oktober 2016 at 21:41

    Tack! Det är så skönt att få bekräftat mina egna tankar och känslor! Har själv precis insett att jag ska hålla mig till promenader ett tag (utmattning jan 2013, gått stressrehab, sen fått ett barn och nu börjat jobba igen). Vill så mycket! Träning är roligast när den är döjobbig och tung, eller snarare VAR det.
    Ska lägga in powernaps på schemat också tror jag!
    Tack!

    • Reply Isabel Boltenstern 5 november 2016 at 13:35

      Den inställningen hade jag med! Tyckte inte yoga kunde räknas som träning ”för man blir ju knappt svettig”, men har lärt mig värdera om vad träning är/måste/bör vara. Älskar också grispassen, men inte varje dag, please! Powernaps är fan det bästa jag vet, så JA! Sov!

  • Reply Ophelia 26 oktober 2016 at 06:45

    Grymt inlägg fröken! Det behövs verkligen en påminnelse om hur viktigt det är att ta det lugnt – jag personligen behövde läsa det här nu. Tack för att du vågar dela med dig så avskalat – det är starkt och beundransvärt!

  • Reply Lovisa 26 oktober 2016 at 09:47

    Blev tipsad om detta blogginlägg och jag kan bara säga att herregud vad det träffade mitt i prick. Tårarna bara rinner här. Jag fick diagnosen utmattningssyndrom i jan -16. Fick då höra av läkare och sjukgymnast att jag skulle träna – ofta och mycket. Helst flera styrketräningspass/vecka + konditionsträning som skulle vara ”ordentligt pulshöjande, gärna 1 timme men åtminstone 30 min. Passa på nu när du har mer tid”, lät det. Och jag älskar att träna, vet att jag normalt mår bra av det. Men jag är även väldigt prestationsinriktad och har svårt för att känna mig glad och nöjd över det jag gör. Borde liksom springa lite fortare nästa runda och mina muskler är alltid för veka. Efter deltidssjukskrivningar i varierande grad (eftersom F-kassan inte godkände annat) tänkte jag ”skitsamma” och började plugga 100 %. Nu är jag ett vrak. Känner fortfarande en enorm press (från mig själv) att träna. Kan inte riktigt acceptera att lugn yoga och promenader räcker. Ska helst köra hårda yogapass och gå riktigt riktigt fort, trots att jag vet att det egentligen bara är skogspromenaderna och yinyogan som jag riktigt längtar efter. Detta inlägg träffade mig rakt i hjärtat. Känner så mycket igenkänning, så mycket sorg men även lättnad. Tack, från hela mitt hjärta. Tack.

    • Reply Isabel Boltenstern 5 november 2016 at 13:46

      Åh, blir ledsen/arg/skogstokig när jag hör de där råden som bara gör situationen värre… Jag förstår precis vad du menar med att det känns som att yoga/promenader inte räcker, men tror det kan vara bra att tänka på två saker: 1. Det är bara tillfälligt, och du KOMMER kunna köra på med grispassen senare igen. 2. Varför måste du kunna springa snabbare? Har du någon buss du måste hinna med? Själv försöker jag påminna mig själv om det här och då inser jag att jag inte har bråttom till någon. Vi har ett träningssamhälle som intalar oss att vi ska träna som idrottsutövare gör, när vi i själva verket DESSUTOM har ett vanligt liv vid sidan av. Ska skriva om det här snart också. Stor jäkla KRAM till dig!

  • Reply T 26 oktober 2016 at 14:31

    TACK för det här inlägget, det var precis vad jag behövde läsa <3
    Visade sambon och han är väl inte helt övertygad. Han insåg iaf att vi får "agree to disagree" men han är nog lite butter över att jag "inte tror" på honom.
    Och ett tack till er andra som delar med er! så värdefullt att få läsa andras erfarenheter

  • Reply Eva Svärd @mrs_excalibur 26 oktober 2016 at 14:55

    Så glad att jag hittade dig på Insta! Tack för ett toppeninlägg! Som jag dock fått läsa i omgångar… långa texter och utmattningssyndrom ;-) Min läkare och framförallt min psykolog har varit väldigt tydliga med att NOLL och ingen träning och absolut inget pulshöjande. Jag har lyssnat, ibland lite för mycket, då jag till och med haft svårt för att gå ut och gå. Lyssnade ifs lite för lite där i början av min utmattning också… Skulle springa tjejmilen och jag som aldrig sprungit längre än en kilometer lyckades på ren vilja springa en mil efter fem veckor. Galet och envist. Idag har jag ett sug efter att träna och speciellt styrketräning som jag gillar. MEN så svårt att ta mig iväg. Funderar på en PT kanske eller någon annan som känner sig manad att dra i mig. KRAM

  • Reply Johan 28 oktober 2016 at 08:46

    Fick rådet av en terapeut att ta ut mig ordentligt. ”Ta ut dig så pass att du blir slut efter träningen. Då kan du inte hålla på att fundera på allt som gör dig mentalt slut”. Det tog två veckor av sådan träning så hade jag backat minst ett år av återhämtning efter att ha krashat in i väggen.

    Känner igen mig otroligt mycket i din beskrivning. Glad på jobbet, sur och slut hemma. Mjölksyra av att gå upp till övervåningen. Från att ena veckan presterat max på jobbet, sprang tre ggr i veckan på ny rekordtid fick jag kämpa för att orka gå 50 meter och ändå orka att ta mig tillbaka. Detta skedde 2010 och ännu är jag inte helt återställd. Jag jobbar 100%, men idag känns det som jag får vänja mig att leva på annat sätt än tidigare.

    • Reply Isabel Boltenstern 5 november 2016 at 13:30

      Jag blir helt GALEN när jag hör det här?! HUR kan någon ge detta råd? För jävligt. Och verkligen, det är väl något man får vänja sig vid, dessvärre. Jag är bara två år in i min rehabilitering och känner att det svänger både upp och ner från vecka till vecka… Tack för att du hör av dig!

  • Reply Propellen 7 november 2016 at 11:17

    Det är befriande att läsa om din uttmattningsresa o kommentarerna efter ditt inlägg. Det tröstar att läsa om andra som har haft eller fortfarande kämpar med utmattning. Jag är inte ensam! Jag har inte tränat på 10 månader nu och orkar fortfarande bara med lugna promenader vilket känns mycket märkligt och ledsamt eftersom jag alltid haft bra kondis som längdskidåkare. Men det känns väldigt långt borta att kunna slita varg i löpspåren igen! För egen del så har utmattningen varit smygande o pågått i en nedåtgående spiral under flera år. Sjuka föräldrar och svärföräldrar skapar stor oro samtidigt som du har egna småbarn som tär på energidepåerna.. En arbetssituation med hot om uppsägning minst en gång om året och ökad arbetsbelastning när kollegor som slutar inte ersätts. Toppa det med extra belastning under extrainsatt projekt => KRASH BOM BANG!
    Det som retar mig mest är nog när en kollega från ”Amerikat” sitter o menar att vi svenskar inte vet hur man arbetar. 80 h i veckan är enligt kollegan en ”normal” arbetsvecka i Amerika.. Att gå hem efter 8 timmar kl 17 är att ha semester. Det piggar ju inte direkt upp när man känner sig uttömd efter en vanlig arbetsdag på 8 timmar. Inte ens det kan man alltså få känna sig nöjd med. Är det så att den som jobbar flest timmar får högre status i våra ögon nu för tiden?!
    Massor av kärlek till er alla!

    • Reply Isabel Boltenstern 9 november 2016 at 16:26

      TACK för din kommentar, och håller helt med: andras historier är det som hjälper en framåt. Så förbaskat skönt att inse att man inte är ensam i det här. Värt att lägga på minnet är ju att arbetstider bara är en siffra. Det är många andra komponenter som spelar roll, så som hur energikrävande arbetet är, hur man blir behandlad, vad man har för rättigheter, hur stor chans man har att påverka OSV. Och som du skriver: det har blivit creddigt att jobba mycket, och det får man kämpa med att ignorera eller avsäga sig ifrån. Långa arbetsveckor imponerar inte på mig längre. Kram!

  • Reply Marica 7 november 2016 at 11:28

    Åh, fantastiskt bra skrivet! Att acceptera att man inte orkar träna som förr är det svåraste, tycker jag. Och, som du sa, att inse att vanliga skogspromenader kan vara alldeles perfekt och lagom.
    Om jag ska hitta något som är positivt med att jag drabbades av utmattning, så är det att jag har lärt mig mycket mer om min kropp och vad jag orkar. Jag blev sjuk i oktober 2015. I september 2015 var jag i jättebra form och sprang en halvmara utan större ansträngning. Nu är läget annorlunda och det går långsamt framåt. Jag kan styrketräna i cirka 35 min, jogga i cirka 20 min och powerwalka i cirka 60 min. Går jag över de gränserna, så säger min kropp ifrån.
    Tack igen för en jättebra text!

    • Reply Isabel Boltenstern 9 november 2016 at 16:21

      Det är så himla intressant hur det funkat för andra, TACK för din beskrivning!

  • Reply Anders 7 november 2016 at 12:08

    Tack Isabell! Här ligger jag och är tre månader in i en sjukskrivning och har ångest över utebliven frekvens på gymmet… Efter att jag löst din blogg precis efter en powernap sträcker jag nöjd på mig och går ut i skogen med gott samvete.. ?
    Tack än en gång… Kram

    • Reply Isabel Boltenstern 9 november 2016 at 16:08

      Vad skönt att höra att jag kanske tillfört något litet! Tack för din kommentar! Ta hand om dig!

  • Reply Anna Back Fitinghoff 7 november 2016 at 13:36

    Stort tack!
    Brukar sluta läsa när det är ”snyggbilder” med, det brukar sätta tonen, till något helt annat. Men du skriver nyanserat, fokuserat och innehållsrikt, om ett ämne som är individuellt och svårforcerat.
    Jag har slagits emot omgivningens syn på att man som tidigare mycket energirik och aktiv på något sätt borde fortsätta att göra ”något”. Inte bara sitta vid ett bord och glo.
    Försöker träna och yoga, men det är svårt att hålla i flera dagar per vecka, så skönt att läsa att det inte inte gör något i det långa loppet.
    Ditt inlägg tillförde mycket till mig och många andra, tack!

  • Reply Marianne Hallbäck 7 november 2016 at 16:26

    Det är din resa, men inte representativ, kom ihåg det alla. Vi är MÅNGA som har en betydligt tuffare väg att gå! ? Kram!

    • Reply Isabel Boltenstern 9 november 2016 at 16:06

      Lika många historier som individer, det är nog ingen nyhet för någon!

  • Reply J 7 november 2016 at 18:19

    Min läkare sa faktiskt att jag skulle undvika hård fysisk motion i början, helst bara ta lugna promenader. Hon förklarade det så att hjärnan inte kan skilja på pulsökning som kommer av träning eller av stress. För kroppen som redan gått en längre tid under konstant stress är ju det inte så lyckat… Det synsättet hjälpte mig mycket.

  • Reply Kristin Hylén 27 februari 2017 at 09:35

    Hej Izabel!
    Dig skulle jag verkligen vilja komma i kontakt med!! Min utbrändhet kastade loss oktober 13
    Har läst på massor om hur kroppen med bl.a. Binjurarna blir påverkade av just utbrändhet. Men till min stora fråga som du kanske kan hjälpa mig med, är varför musklerna mina inte utvecklas?? Eftersom okunskapen är stor om träning och utbrändhet, så tränade jag naturligtvis på tok förmycket i början. För ett år sedanslutade jag helt med träningen under ca 5 månader men är nu igång med tjejklassikern. (Ligger just nu i soffan efter tjejvasan?) oavsett om jag tränar lugnt, ändrar träningsform, så får jag inga resultat!
    Varför är musklerna helt opåverkade av min träning??
    Ver att ditt inlägg är gammalt men skulle uppskatta om du har några tips till mig?
    // Kristin?//

    • Reply Isabel Boltenstern 1 mars 2017 at 22:31

      Oj, det är helt omöjligt att säga med sådär lite information. Det bästa är nog att uppsöka någon med utbildning inom kost och hälsa, eventuellt läkare, för att ta reda på vad felet är. Jag vet ju inget om din kropp, dina träningsvanor eller din kosthållning! Hoppas det löser sig! Allt gott!

  • Reply Nora 1 mars 2017 at 10:46

    TACK för det här inlägget Isabel! En av de bästa sakerna jag lärt mig under min sjukskrivning är att världen inte går under bara för att jag inte tränar en vecka, månad, och i mitt fall flera månader. Det här inlägget satte ord på alla de funderingar jag hade då, så skönt att få läsa om något som en själv gått och funderat på. Det här är så sjukt individuellt, men för mig som har haft träning som en del av prestationen i min vardag var det absolut det bästa jag kunde göra att inte träna alls. Har fått en så mycket goare syn på träning och framförallt att röra på sig nu. Promenader och powernaps for the win! Tack för att du delar med dig, alla dina texter om utbrändheten har gjort susen för mig!

    • Reply Isabel Boltenstern 1 mars 2017 at 22:22

      Tack för din fina kommentar, och TACK för igenkänningen! Det är så jäkla viktigt att vi delar med oss av våra erfarenheter så andra slipper snava på samma snubbeltrådar en själv gjorde. Kram!

  • Reply Anna 4 mars 2017 at 07:31

    Hej Isabel! Måste bara berätta att du de senaste månaderna blivit en sådan fantastisk förebild för mig. Jag är också en sprallig, driven och träningsintresserad tjej som tyvärr blivit utmattningsdeprimerad (sjukskriven för 10 månader sen). Att du är fyra år äldre hjälper till ännu lite mer till att du blir den där ”coola storasystern” som jag önskar att jag hade.
    Jag vill verkligen tacka för att du skriver och pratar om utmattning med en sådan sund inställning, det har hjälpt mig att släppa så mycket ångest inför framtiden. Du är ett levande bevis på att det kan skita sig, men att man kan lära sig något av det och leva ett kanske ännu bättre liv och fortfarande vara framgångsrik. Som träningsgalning var det så skönt att läsa detta inlägg och inse att jag inte är konstig som inte har orken att träna mer än vad jag gör i dagsläget.
    Vill bara överösa dig med beröm för du är så sjukt cool och du har på ett personligt plan hjälpt mig i min sjukskrivning.
    Stor kram till dig Isabel, du är grym!

  • Reply Björn 5 mars 2017 at 16:52

    Hej!
    Säkert sagts 10 ggr om men tänker att det inte skadar att det blir sagt en 11e gång. Stort tack för att du delar med dig av allt som har med din utmattning att göra. Insikten har du, vilket många andra i samma sits också har, men förmågan att kunna förmedla denna i skrift är det betydligt färre som har.
    Jag känner igen mycket av det du skriver från min egna utmattning, allt från hur träningshistoriken såg ut före/efter utbrott och orosmomenten som kraftigt sänkt kognitiv funktion samt att normala sociala sammanhang stressar något helt sanslöst mycket.
    Arbetar som fysioterapeut inom primärvården och möter då flera patienter/personer i månaden med just utmattningssyndrom där jag ofta har till uppgift att förklara och normalisera kroppsliga symtom och om möjligt rekommendera aktivitet. Det du tar upp där du nämner sjukfaktorer men också verkligen framhåller friskfaktorer är så pass bra att jag utan tvekan skulle kunna rekommendera patienter/personer att läsa på din blogg.
    Jag tror utan tvekan att dina inlägg kan göra väldigt mycket för de personer som påbörjat sin återhämtning och som behöver en riktning. Önskar dig fortsatt lycka till och att du lyckas ta tillvara på det friska och nyttiga i livet!

  • Reply Alexandra 31 mars 2017 at 08:15

    Hej Isabel!
    Har precis upptäckt din blogg, din instagram, ja egentligen hela dig haha! Tycker du verkar vara en helt underbar person! Och en fantastiskt stark sådan! Blir tårögd när jag läser dina inlägg och ser på dina videos, både av skratt men ibland också av känslomässiga skäl. Så keep on rocking girl, du är grym!
    Kram!

  • Reply Jonas 4 april 2017 at 13:49

    Hej Isabel! Tack för all inspiration! Dina inlägg och videos hjälper verkligen här i soffan när man är 3 månader in i utmattningssyndromet som jag är nu. Jag brukade vara en väldigt aktiv person precis som du och min stora passion är surfing, eller ja, surfingen kommer på delad förstaplats tillsammans med att spela gitarr och sjunga. Att inte få utlopp för min passion, helt enkelt för att jag inte orkar, är det tyngsta för mig. Och precis som du skriver så mår jag bara sämre i flera dagar efteråt om jag pressar mig till aktivitet, oavsett om aktiviteten är fysisk eller mental. Jag försöker fokusera på meditation och korta stunder med långsam medicinsk yoga.
    Tack än en gång för att du är så stark och vågar dela med dig av dina upplevelser! Dina tips och råd om vad man kan göra för att komma på fötterna igen är guld värda och jag ser fram emot nästa inlägg/video.
    Bästa hälsningar, Jonas

  • Reply 5 tillfällen när du INTE ska träna | MåBra 7 april 2017 at 08:50

    […] här skriver bloggaren Isabel Boltenstern om sin första tid som […]

  • Reply Karin 31 maj 2017 at 20:59

    Googlade fram det här inlägget efter att ett ”träna bort din stress och ångest” inlägg poppat upp fb och jag fick tokpanik över att jag efter 1.5 år efter diagnosen utmattningsdepression ff inte orkar träna hårt. Så tack för ditt kloka och initierade ( och roliga!) inlägg. Egentligen, rätt självklart, hur ska en kropp som just har brist på energi klara av att göra av med en massa energi. Hål i huvudet som min morfar skulle ha sagt. Kram och tack igen!

  • Reply Gunnar 18 juni 2017 at 19:53

    Härligt inlägg. Känner igen mig som många andra. För mig var det omöjligt att ens försöka träna de första åren. Försökte jag så kändes det som om att musklerna bröts ner och stannade i det läget snarare än att ge go träningsverk och byggas upp. Avslappnande promenader och powernaps är fullt tillräckligt för att kravla sig tillbaka i någotsånär fungerande form. Några steg itaget. Ska titta på stillsam yoga nu efter att ha läst din text.

    Hoppas du mår än bättre idag :)

  • Reply Maximilian 6 juli 2017 at 16:38

    Hej,

    Tack för bra inlägg Isabel. Mitt i prick.

    Jag fick diagnosen utmattning förra året. När jag var yngre tränade jag hela tiden, 4-5 pass i veckan. Var en riktig gymråtta. Har haft svårt att acceptera att läget är annorlunda nu, men nu efter ett år har jag lugnat mig lite och kör promenader och ett lugnt joggingpass i veckan, max 6-7 km. Det funkar bra. Har även testat yoga och är nyfiken på lätt styrketräning (för mig är det svårt att inte ”ta i”, men man får väl öva…).

    Men ärligt talat har promenader varit bäst.

    Promenader, powernaps och enkel mindfulness-meditation har hjälpt mig mycket. Och bra mat, mkt grönsaker! Funderar till och med på att prova vegankost då det har så bra näringsvärden! Mat har varit min bästa medicin.

    Tack för att du delar din resa!

    Maximilian

  • Reply Pauline 16 juli 2017 at 21:35

    Tack snälla för ditt inlägg. Det var nästan som att läsa om mig själv, förutom att jag är 37 år gammal, och den där känslan av att inte vara ensam är värdefull. Gick in i väggen september 2014 och precis som du hade jag inbokad skidsemester några månader senare. Det enda härliga med det var friskluften, som jag allt för ofta prioriterat bort för svettiga träningslokaler innan, men i övrigt blev resan dränerande, såväl mentalt som fysiskt, av att försöka klara det man en gång klarat. Nu, äntligen efter tre år, börjar jag förstå vad min kropp & knopp behöver och inte. Innan utmattningen hade jag inte tid för promenader, då kunde man lika gärna springa ansåg jag, och yoga var en slags icke- träning för lata. Men idag är det just yoga, skogspromenader och powernaps som håller mig i balans. Och hur klyschigt det än låter så: inget ont som inte har något gott med sig. Har nu blivit mycket mer ödmjuk, både med mig själv och andra, och det är viktigt i egenskap av att arbeta som gymnasielärare. Vidare är jag en bättre förebild för mina döttrar, för barn gör inte som man säger utan som man gör. Och jag hade inte velat att de skulle få samma höga prestationskrav på sig själva, som jag en gång hade. Men Rom byggs sannerligen inte var dag, och att ändra beteendemönster är svårt. Hur gör du för att påminna dig om att inte hamna i gamla hjulspår? Inbillar mig att blogga kan innebära en del hjärnstress i värsta fall. Återigten tack för din blogg, den första den här tanten läser och gillar:-)

  • Reply Bertil 18 augusti 2017 at 11:58

    det är inte rättvist, jag har vart sjukskriven i snart 2 ½ år och kan fortfarande inte träna regelbundet
    försökte förra veckan att cykla ungefär 1 timme per dag men efter några dagar så sa min kropp ifrån
    har nyss fyllt 30

  • Leave a Reply