frågor och svar utbrändhet

mörka sin utmattning?

31 oktober 2016

för några dagar sedan fick jag en fråga i kommentarsfältet om att mörka sin utmattning som var förbaskat svår att svara på, så nu tänkte jag sätta mig ner och bena ut ett och annat. såhär skrev stephanie:

stephanie

det här är så otroligt svåra frågor, speciellt eftersom det inte riktigt finns något rätt och fel. en annan aspekt är att jag inte ”sökt” jobb sedan min utmattning, vilket gör det lite svårt för mig att svara på allt. å andra sidan basunerades min diagnos ut i kvällspressen, så jag tror jag kan tillföra någon liten tanke iallafall.

så för att börja från början: jag har full förståelse för de personer som inte berättar om sin utmattning för fler än sina närmsta familjemedlemmar och vänner. för även om vårt samhälle snabbt lär sig mer om psykisk ohälsa, utmattning och stress så är alla människor inte accepterande, stöttande och förstående. det är läskigt att berätta att man mår dåligt. man är rädd för hur man kommer bli bemött, om man kommer få samma chanser som de som inte drabbats och det kan ge självförtroendet en törn att vara borta från arbetsmarknaden ett tag.

men jag är väldigt glad att jag berättat. för ingångsvärdet i mina samtal med potentiella arbetsgivare har varit att de redan vet, och det har tillåtit mig att ställa helt andra frågor och krav. jag har fått frågan ”kan du jobba hundra procent nu?”, och då svarar jag ärligt att det beror på vad hundra procent innebär. (hundra procent av att sitta och googla research klarar jag av, men att livesända 40 timmar i veckan och resa på obetald tid – not so much.) många arbetsgivare har inte ens reflekterat över hur deras anställdas arbetsveckor ser ut, och då är det snarare de som går från intervjun med svansen mellan benen.

dessutom har jag omvärderat hela jobbsökningsprocessen sedan jag blev utmattad. tidigare såg jag det som att man skulle visa sig så jävla tillmötesgående, härlig och framåt. nu inser jag att det lika mycket handlar om att DU (och jag) ska hitta en arbetsplats vi trivs på. så här kommer lite tips på fler frågor man kan ställa som kan ge en fingervisning om det är en sund arbetsplats eller inte:

  • vad förväntas av mig? (be att få detta konkret nedskrivet i kontrakt senare)
  • vad är företagets erfarenhet av utmattning? (du är nämligen inte den första som blir utmattad)
  • hur ser era rutiner ut när det kommer till stress och avlastning? (ofta finns inga)
  • vem är min kontaktperson på HR-avdelningen? (svaret blir skrämmande ofta ”öööhmm…”)

så vänd diskussionen: det handlar inte bara om vad du kan göra för företaget, men också vad de kan erbjuda dig. och om du inte kan vara ärlig med hur du mår till din arbetsgivare, och om de inte anställer dig för att du har varit sjuk en gång i tiden, eller om de har en osund syn på stress – är det då ett företag du vill jobba för? 

men också: om du nu känner att din förra arbetsplats är roten till mycket av ondskan, säg då det under din intervju. ”jag har erfarenhet av bla bla bla som fick mig att hamna i den här situationen – hur hade ni agerat annorlunda?” – använd det du varit med om som måttstock för att inte hamna på ett liknande ställe igen.

jag känner att jag fått så otroligt mycket förståelse från folk sedan jag berättade om min utmattning. mina vänner förstår att jag går hem efter förfesten och inte hänger med ut, och min arbetsgivare förstår allvaret i min röst när jag säger att det blivit för mycket. mina kollegor håller mig om ryggen och avlastar, och det här har varit min räddning. förståelsen.

så mitt råd är nog att inte mörka eller ljuga – snarare använda kunskapen du fått om dig själv och om stress till din fördel. och försök att komma ihåg att inte tacka ja till vilket jobb hos vilken arbetsgivare som helst: de måste vilja dig väl. och det är lättare att sortera bort de dåliga alternativen när du ser hur de bemöter dig när du berättar om din utmattning.

när det kommer till ökad stresskänslighet så är jag lite kluven. för jag jobbar inte så mycket som jag gjorde förr, så min måttstock är off. men jag klarar av stressen med att ha en tv-sändning, det är snarare att vara påslagen och typ vardagssocial som blir jobbigt. att vara pigg, glad, alert under en stughelg med familjen tar mer på krafterna, när det alltså är ett utdraget ”på-läge”. det viktigaste för mig har varit att planera in småpauser och ge mig själv avlastningsdagar när jag vet att det är en hektisk period. powernaps, möjlighet att gå undan och dagar då jag inte ens behöver titta på att-göra-listan.

men i grund och botten: inse att du snarare ska välja rätt arbetsplats än att framstå som den perfekta och odödliga kandidaten på en intervju.

PS. vill bara tillägga IGEN att jag förstår panikkänslan och RÄDSLAN att bli av med allt man byggt upp för att det här jävla tillståndet skulle komma och förstöra. hatar utmattningssyndrom och allt det förstört för mig. det är omöjligt att komma ifrån faktumet att jag tvingats förändra mitt liv, men samtidigt måste jag försöka se det från den ljusa sidan. annars banar allt åt fanders.

You Might Also Like

10 Comments

  • Reply Eva Svärd @mrs_excalibur 1 november 2016 at 12:10

    Kloka Isabel! Att våga stå för att jag är sjuk i utmattningssyndrom har hjälpt mig enormt i min självkänsla. Jag vågar stå upp för vem jag är och att det även innebär att jag för tillfället är sjuk. Tänker som du att i en anställningsintervju handlar det om två parter, ett jobb jag vill ha OCH en arbetsgivare som vill ha mig. Frågan är då vad jag kan erbjuda arbetsgivaren OCH vad arbetsgivaren kan erbjuda mig. Skrev i somras på min blogg om en arbetsgivare som sökte någon som kunde hålla 100 bollar i luften samtidigt. Själv säger jag bara tack och adjö till en sådan arbetsgivare. Även om jag skulle ha något att erbjuda dem är jag ytterst tveksam till att de har något att erbjuda mig. Jag har också en rädsla för framtiden och vad den kan erbjuda arbetsmässigt men jag har bestämt mig för att forma den framtiden själv. Jag hatar inte mitt utmattningssyndrom, jag tackar den för att den kom och gjorde mig till en så mycket bättre människa. Missförstå mig inte, det jag gått igenom är det värsta jag upplevt och skulle aldrig utsätta mig för detta igen eller ens önska min värsta fiende samma resa MEN jag har bestämt mig för att se allt det positiva det fört med sig. Den lugnare och tryggare människa jag blivit. Den förändring som min familj och jag tillsammans gjort är så så mycket värt. KRAM

    • Reply Isabel Boltenstern 5 november 2016 at 13:33

      Samma här! Tycker det gett mig otroligt mycket förståelse, samtidigt som det är läskigt att berätta till en början. Kram!

  • Reply Alexandra 1 november 2016 at 14:52

    Ännu en gång skriver du så himla klokt och bra och tänkvärt! Heja dig :)

  • Reply Marielle 9 november 2016 at 13:56

    Hur följer man din blogg?❤

    • Reply Isabel Boltenstern 9 november 2016 at 15:39

      Oj, bra fråga! Jag kör Bloglovin’ själv, så kanske därigenom?

  • Reply Mathilda Gustafsson 25 december 2016 at 00:43

    Hej Isabel,
    som studerande journalist är du verkligen någon jag ser upp till. Tycker du verkar vara en otroligt härlig tjej som trots svårigheter och motgångar i livet fortsätter med din grej – som du gör jäkligt bra!
    Men anledningen till att jag faktiskt skriver till dig just nu är på grund av något helt annat: nämligen stress och utbrändhet.
    Min flickvän har varit sjukskriven nu i 1 månad för utmattningssyndrom. Och tack vare att jag följt dig ett tag har jag ju en någorlunda koll på vad det egentligen handlar om MEN tyvärr så finns det inte att läsa på så många fler ställen – det pratas och skrivs fortfarande alldeles för lite om det.
    Så därför tänkte jag att jag kunde fråga någon som verkligen vet.
    – Trots att stress och utbrändhet kanske kan ses som något psykiskt så mår hon så FRUKTANSVÄRT dåligt fysiskt, och då snackar vi illamående. Hon mår så illa att hon hellre vill dö, vilket krossar mitt hjärta att se såklart och det kom lite som en chock för mig, att kroppen reagerar och mår så fysiskt dåligt. Är det vanligt? Ska det ”vara” så?
    – Vad kan jag som (vad ska man kalla mig..?) närstående, göra för att hjälpa till? Kan jag göra något för att få henne att må bättre? Hatar att känna mig så hjälplös.

    • Reply Isabel Boltenstern 27 december 2016 at 12:10

      HEJ och TACK!
      Just illamående har jag inte själv upplevt, men det är inte alls omöjligt att det är en bieffekt. Ofta ger kroppen symptom som försvårar för en att vara aktiv, den liksom BER om att man ska vara nedbäddad i en säng framför SVT play-dokumentärer. Illamående kan vara en sådan effekt, även om jag (utan läkarrock) aldrig hört talas om det. Ni har säkert kontaktat läkare för detta, men om din flickvän inte får svar från någon som vet kan det vara värt att söka hjälp hos någon annan. Men att kroppen reagerar fysiskt är SUPERVANLIGT och själv tillhörde jag den klick människor som fick extrem mjölksyra (alltså i HELA kroppen av att typ resa sig från sängen trots semivältränad).

      Och när det kommer till anhörig: jag ska göra videobloggar om detta och skriva 2508209 inlägg men bara som en kort snabbguide här i kommentarsfältet:
      1. läs på (vilket du verkar göra, superbra!)
      2. lyssna och lär (din flickvän har säkert 49250 orosmoln som behöver ventileras)
      3. låt saker ta tid (att bli frisk tar väldigt lång tid, och bakslagen är många, så jäkta inte)
      4. lev vidare (ofta blir det en stress för anhöriga också, vilket är viktigt att distrahera med roliga saker)

      Det finns säkert massa andra saker, men detta är vad jag kommer på just nu. Hoppas allt går åt rätt håll! Kram

    • Reply Annelie 16 januari 2017 at 14:56

      Hej, såg din kommentar Mathilda och jag är en av dem som mår illa – i början kom det någon enstaka gång sedan kom det varje dag och känslan kunde hålla i sig alltifrån 10 minuter till flera timmar. Sedan gick det någon månad och jag fick tyvärr avliva min hund pga långvarig sjukdom och då kom illamåendet tillbaka samt enorma smärtor i tarmen. Min läkare säger att personer med utmattningssyndrom kan få ont var som helst i kroppen men jag skulle ändå vilja råda din flickvän att det kan finnas hjälp att få. Jag har provat 4 magmediciner varav den fjärde hjälpte så man får prova sig fram även om det inte alltid är något Quick fix.
      Tack Isabel för att du delar med dig och pratar om detta syndrom! Det hjälper mig att inte känna mig så ensam i sjukdomsförståelsen <3
      Kram Annelie

      • Reply Isabel Boltenstern 22 januari 2017 at 11:56

        Åh, tack för kommentaren! Skickar den vidare till Mathilda på mail så hon ser det.

    Leave a Reply