träningsmål 2017

100 kilo i marklyft (och ryggont)

21 april 2017

Som jag teasade om igår kommer här berättelsen om mitt marklyft på 100 kilo. Ni som inte tycker det här med träning är kul kan sluta läsa, jag lovar att inte bli arg.

Så för att bara klargöra: jag är inte en superdouchebag som satte ett ”lätt” mål som jag kunde skrytbräcka redan dagen efter. Träningsmålet att marka 100 kilo lät helt fruktansvärt med tanke på att jag inte tagit i från tårna sedan hösten 2015.

Men feeling uppstod ju när målet väl var satt, så dagen efter tänkte jag kolla hur landet låg. Eftersom jag haft en strulande ländrygg (hädanefter: ländis) har jag inte vågat lyfta tungt, men eftersom jag inte känt något på flera veckor fick jag övertro på mig själv.

Jag tog 80 utan större knix, och därefter 85. Och nästa 90, och därefter 95, som var tungt men inte omöjligt. Därefter tänkte min sunda hjärna att det fick räcka, att jag skulle stanna medan det fortfarande var roligt osv osv osv.

MEN LYSSNADE JAG PÅ MIN KLOKA, VÄLFUNGERANDE HJÄRNA?
Nej. Givetvis inte.

Ytterligare fem kilo östes på, och redan innan jag lyfte skämtade jag om att jag iallafall var i gott sällskap om ryggen skulle brista. Redan in the back of my mind låg ju den där förbannade ryggonten och bara ”hello, it’s me” i bästa Adele-anda.

Men jag lyfte ändå. Och det var segt, tog emot, gjorde ont. MEN JAG KLARADE DET.

Glädjen blev dock kortvarig, för på vägen upp knorrade det till i ländryggen och började göra satans ont. När jag släppte stången var mina första ord ”JÄVLAR vad det bara tog i ländis”. Jag tog ett halvt andetag och höll på att börja lipa. Stålsatte mig, kippade efter andan och lade mig på marken. Där låg jag sedan i 45 minuter och tyckte synd om mig själv, medan Api knådade efter bästa förmåga.

isabel-boltenstern-marklyft-100kilo

När jag kom hem tryckte jag ut höftböjaren genom magen med ett bordsben, men det tog inte många minuter innan ett sms tillade in från naprapat-Robin:

Gör inte sådär, är du snäll. Du har trots allt tarmar och andra organ ‘:)

Dagen efter fick jag istället en superbehandling av Robin, som åkte in till jobbet enbart för min skull. Sån jäkla klippa han är! Jag fick en totalgenomgång av ryggen, med både knäck, kläm, massage och nålar. Dessutom tryckte han ut mina höftböjare, och var mer effektiv än det där bordsbenet.

Och domen då, hur löd den? Lättande ord kom ur Robins mun när han förklarade att det mest verkade vara muskulärt, att mina muskler liksom gått in i super-hjälp-läge för att skydda ryggrad och viktigheter. Han förklarade att jag inte hade halkat tillbaka till ruta ett, som jag var rädd för. Istället ska jag aktivera, träna och fortsätta röra på mig, men inte så det gör ont.

Så nu kan jag äntligen andas ut.

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Anna 22 april 2017 at 16:21

    Hej! Jag såg dig på Tyngre Tango och tänkte att jag skulle gå fram och prata med dig men fegade ur :P så säger här vad jag hade tänkt säga till dig. Du är grym! Det är så bra att du pratar om utmattningssyndrom och informerar om vad det är och hur det uttrycker sig. Grät när jag såg din video om saker man inte ska säga till en utbränd för jag kände igen så mycket skit jag fick höra under min utmattning. Fortsätt som du gör, du är awesome <3

    • Reply Isabel Boltenstern 2 maj 2017 at 09:49

      Jag är så himla sämst när folk kommer fram IRL, blir extremt awkward och typ… nervös!? Så på ett vis är jag glad att du inte kom fram (haha, låter hemskt) men samtidigt hade det gjort min dag! MEN! Nu gör du min dag via kommentarsfältet istället, så stort stort stort tack <3 KRAM!

    Leave a Reply