tankar om träning

En sjuk syn på mat

15 juni 2017

Imorse satt jag och skrev på ett inlägg om hur mitt träningsupplägg ser ut, men halkade istället in på min tidigare värdelösa relation till mat. Träningsupplägget får därför vänta till nästa vecka, för hur jag förhållit mig till mat har påverkat hela mitt sätt att se på både kropp och träning.

Förr tränade jag för att ”hålla mig i form” och gick all in på måndagar. Därefter blev jag extremt besviken på mig själv när jag inte fullföljde veckan lika exemplarisk som jag börjat den. Ni kanske känner igen er? Hobbypsykologen inom mig säger att det inte är helt ovanligt.

(OBS, att ens resonera att man ska ”hålla sig i form”
när man är en undernärd 20-åring är ju fan sjukt i sig,
men den diskussionen får vi ta en annan gång.)

isabel-boltenstern-blogg-en-sjuk-syn-pa-mat

Ungefär såhär gick tankarna:

  1. På måndagarna, när ”nya livet” drog igång, gjorde jag av med extra mycket energi på just träning. Men åt jag mer, för att orka med den extra bördan? Oh nej, snarare tvärt om. Efter gymmet köpte jag någon förbannad kycklingvinge och sallad på påse, och då orkade jag givetvis inte hålla lågan uppe mer än några dagar.
  2. Och när jag sedan inte orkade träna, eller åt en kanelsnäcka p.g.a LIVET, så blev jag så jävla besviken på mig själv. Jag tyckte jag var sämst, helt jävla värdelös karaktär utan någon som helst självdisciplin. Och på måndagen därpå började bestraffningen igen – salladspåse och konditionsträning…
  3. Inte nog med att mitt begränsade matintag gjorde mig orkeslös, lättirriterad och självhatande – den gjorde också min relation till träning extremt infekterad. Jag köpte en pulsklocka och en matvåg, och kunde därför mäta EXAKT vad jag ”fick och inte fick äta”.
  4. Det enda tankarna kretsade kring var mat, kalorier och träning. När jag inte kunde motstå diverse sötsug blev bestraffningen hårdare på måndagen. Cirkeln av nystart, irritation, självförakt och timmar på ett förbannat löpband var sluten.

Matematiken med kalorier var för mig ett djävulshål, något som slukade enorm tankekraft och skapade mer ångest än reda. Det här är ett skadat beteende, men tyvärr är det inte helt ovanligt. Träning blev alltså ett sätt att reparera ”misstag”, och när målet var att ”hålla formen” blev träningen ett måste. Ringer de positiva associationsklockorna? Nej, knappast.

Och i denna del av inlägget önskar jag att jag hade ett självklart recept på hur jag gjorde för att få de där tankarna att försvinna – men det har jag inte. Däremot har jag ett par punkter som antagligen hänger ihop med mitt nya sätt att se på mat och träning:

  • Jag är tryggare i mig själv – den största och viktigaste punkten för mig. På väg tillbaka från utbrändheten fick jag nya perspektiv. Nu vet jag att mitt värde utgörs av helt andra komponenter än fettprocent och snittider på ett löpband.
  • Jag började äta riktig mat – när Alex flyttade in åt jag det han åt. Lax, kyckling, fläskfilé, hamburgare, sötpotatis, pastaanrättningar osv osv osv i all evighet. RIKTIG mat som mättade, inte bara en aptitretare, som vanligtvis gjorde att jag återbesökte kylskåpet en halvtimme senare.
  • Jag tränar ihop med vänner – träningen är nu snarare en umgängesform istället för ett måste, och det har jag skrivit mer om HÄR.
  • Jag lämnade vanliga gymmet och började med Crossfit – och på så sätt behövde jag snarare en stark kropp än en smal sådan. Viljan att kunna lyfta tyngre, hoppa högre och orka mer blev större än att ha ett visst midjemått.

Nu är det dags att runda av detta inlägg, men har ni
själva några idéer kring det här med mat och träning?
Har ni varit i liknande tankebanor, eller är ni där nu?
Har ni fått en sundare syn – i så fall hur?

TIDIGARE INLÄGG:
Att träna med någon annan

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply Therese 15 juni 2017 at 21:40

    Jag har också varit där i många år, använt träningen och maten som bestraffning för att man ”misslyckats” på något vis. Jag levde så i många år tills jag sabbade knäet på fotbollsplanen och hoppade på kryckor i flera månader och sedan väntade flera månaders lugn rehab. Efter ett år av nästan ingen träning alls insåg jag att jag knappt gått upp något alls och rädslan för att gå upp i vikt försvann nästan. Kvar blev dock hat-relationen till min kropp, när jag väl kunde börja springa så gjorde jag det ofta och långt. Dock njöt jag väldigt mycket av själva löpningen men målet med den var, såklart, att bli skitsmal. Sen ramlade jag in på ett gruppass med kettlebells med min gamla gymnasielärare och blev frälst! Jag började träna kettlebells och ville genast lyfta tyngre och insåg också att jag hade en fallenhet för det. När jag sedan började tävla i det så hade jag lärt om mitt beteende, ska jag bli stark måste jag äta och ge kroppen bränsle. Det är inte svårare än så. Sen har jag också dåliga dagar där man inte tänker så snälla saker om sig själv men då brukar jag fokusera på vad jag kan prestera med min kropp och det skulle jag aldrig kunna göra om jag hick tillbaka till min gamla svältar-diet.

    • Reply Isabel Boltenstern 29 juni 2017 at 19:12

      Alltså TACK för din kommentar, känner igen mig så vansinnigt mycket. Men tänk bara hur mycket tid och energi man lagt på att oroa sig för mat och mentalt straffa sig själv!? Blir så himla ledsen när jag tänker på 16-åriga Isabel som förtjänade att lägga krut på roligare saker än just vikt.

  • Reply daniella 17 juni 2017 at 11:38

    Åh herregud min skapare jesus Maria, jag känner igen mig i vartenda ord.

    Just det där ”straff-tänket” att om jag äter ”för mycket” eller ”onyttigt” (exempelvis lite sås till min lilla laxbit) så måste jag straff-träna extra hårt/mycket eller ett helt extra pass för att ANNARS KAN MAN JU TAPPA ALLT, eller missar jag ett pass denna vecka p.g.a trött/livet/pigg/skola/jobb/vänner var jag förut alltid tvungen att köra dubbla pass dagen efter för att inte känna mig helt misslyckad, lat och som en ”icke-tränande-person”. Helt ologiskt. Men exakt så har mina tankar gått under en längre tid.
    Jag ska inte säga att tankarna är borta och att jag mår 100% bra än, men det är på god väg och idag är det inte hela världen om jag missar några inplanerade pass eller käkar hamburgare, pommes och tryffel-aioli en helt vanlig tisdag eller 2 dagar på raken. Det som har hjälp mig att bli ”snällare” mot mig själv var när jag hittade en mening med träningen istället för att bara prestera, prestera, prestera. Idag tränar jag för att jag vill lära mig nya saker, bli starkare och ha kul med vännerna på boxen (jag är också crossfit-frälst), dessutom har jag kommit på att jag vill ju kunna träna för resten av mitt liv, så vad spelar det då för roll om jag missar ett pass hit eller dit, eller vilar en hel vecka? Jag har ju hela livet, 85 år typ, kvar på mig att köra legday liksom. No hurry!
    Jag har också insett vikten av att äta riktig mat och rejäla portioner. Inte bara för att det ger mig möjligheten att bli starkare och utvecklas i gymmet, utan också för att jag blir en trevligare människa, det är socialt gynnsamt att kunna följa med vännerna ut på restaurang och jag slipper oroa mig hela tiden för när, vad och hur jag får/ska äta eller inte äta. Livet är för kort för att oroa sig i onödan!

    Sen vill jag säga TACK för att du är en sån grymt inspirerande person. Världens skulle behöva fler som du, som vågar prata om psykisk ohälsa, träning, kost och livet generellt på ett sånt trevlig sätt. Allvarligt men fortfarande med glimten i ögat och alltid nära till humor och skratt. Tack!

    • Reply Isabel Boltenstern 29 juni 2017 at 19:15

      TAPPA ALLT är precis det jag också var rädd för, att man trodde att en kanelbulle skulle ”sätta sig”. Det gjorde den ju inte, men även om den HADE gjort det, så kan det inte vara end of the world. Blir tokig på hur det beteendet påverkat en så stor del av ens ungdom, hur mycket tid som gick åt att kritisera sig själv istället för att bara LEVA LITE. Jag håller helt med om att leken i träningen gör förbaskat gott – testa nya saker och inte bara pusha sig själv att springa på snabbare tider osv. Så jäkla fin kommentar du skrev, TACK!

  • Reply Malin 20 juni 2017 at 11:59

    Jag tror att alla, eller i alla fall många, kvinnor någon gång har tänkt så här. Det är verklgien intressant att läsa hur du benar upp dina tankar, det ger mig en tankeställare också! Och samtidigt så känns det så sorgligt att det är så här!

  • Reply Sofia 21 juni 2017 at 21:02

    Känner igen mig i det mesta. Det är först i år jag faktiskt börjat träna för att må bra och inte enbart för att se bra ut. Det tog 25 år. Har erkänt för mig själv att jag hatar bodypump mer än något annat och hittat en träningsform som faktiskt är rolig. Känns helt sjukt att faktiskt se fram emot träningspassen! Har också haft ett ohälsosamt synsätt på mat och har gjort allt från att räkna kalorier till att deffa (vilket för övrigt var typ det värsta jag gjort någonsin) trots att jag egentligen aldrig har haft problem med min vikt. Känner att jag har en bit kvar för att få sundare synsätt på mat, och framförallt godis, men jag är på väg i alla fall.

    För mig har det hjälpt att försöka flytta fokus från hur jag ser ut till hur jag känner mig. Försöker lyssna på poddar och läsa böcker om vad träning gör för hjärnan och hälsan och inte kolla på pinnsmala ortorexiker på instagram. Det hjälper lite, men det är samtidigt svårt att inte bli påverkad av samhällets normer.

    • Reply Isabel Boltenstern 29 juni 2017 at 19:18

      ”Har erkänt för mig själv att jag hatar bodypump” – kan vi PLEASE börja sälja detta på en statement-tröja för jag HÅLLER MED! Det låter som att du blivit medveten om situationen, och det är ju ett stort steg i rätt riktning. Jag har också kvar några djävlar i bakhuvudet som triggas igång ibland, men det är betydligt enklare att sätta munkavle på dem nu än förr.

  • Reply Rebecca 10 juli 2017 at 17:50

    ❤️ Känner igen mig så… 😫

  • Leave a Reply