frågor och svar utbrändhet veckans fråga

VECKANS FRÅGA – vardagen som utmattad

16 juli 2017

Förra veckan var det premiär för veckans fråga! Vi kör vidare på konceptet, och idag undrar Ellen hur en vanlig dag som utbränd kunde se ut. Eftersom det är ganska olika beroende på var i återhämtningsfasen jag var har jag pedagogiskt nog delat upp det i olika tidsspann. Men först till frågan:

isabel-boltenstern-veckans-fraga-28

FÖRNEKELSEFASEN – de första veckorna

Det först jag gjorde efter läkarbesöket där jag blev sjukskriven för utmattningsdepression var att åka till jobbet för att göra klart ett reportage. Det säger en del om förnekelsestadiet – för jag trodde en utmattning skulle gå över efter en ledig vecka, ungefär. Ni minns väl att jag gjort en video där jag läser min dagbok, vad jag skrev första veckan som utbränd?

Veckan därpå åkte jag till Oslo för att hälsa på lite vänner. Jag sov hela flighten, powernappade ytterligare två timmar innan middagen och reflekterade inte riktigt över den där orimliga tröttheten som inte försvann. Som sista kraftansträngning gick vi ut på kvällen, och därefter blev jag dunderförkyld. Kroppen blev beyond bakfull – den klappade ihop totalt.

I slutet av förnekelsefasen gick jag tillbaka till jobbet på 50% för att se hur det kändes, men comebacken var kortvarig. Det höll bara några veckor innan jag blev sjukskriven 100% igen.

isabel-boltenstern-utmattning-utbrandhet-meningen-med-hela-skiten(Instagraminlägg från när det gick åt pipan en andra gång)

Jag har alltid varit en person som tycker det är kul att socialisera. När jag blev sjuk var detta helt omöjligt – och jag kände snarare en frustration/irritation över att jag var tvungen att prata. Många telefonsamtal ignorerades, jag drog mig tillbaka och ville mest vara ensam.

SÖMNFASEN – ett kvartal med stängda ögonlock

Nästkommande veckor sov jag 14-16 timmar om dygnet. Trots att jag sovit en hel natt vaknade jag orkeslös, och stirrade rakt ut i tomma intet. En halv rostemacka med ost petade jag i mig vid lunch, och somnade sedan på soffan. De få timmar jag lyckades hålla mig vaken gjorde jag ingenting, och med det menar jag I-N-G-E-N-T-I-N-G. Att kolla på TV gick inte, eftersom hjärnan inte kunde processa fladdriga bilder och skräniga ljud. Jag svarade inte i telefon, umgicks inte med någon och ville i princip bara bli klappad på. Det enda jag minns från denna period är att jag i princip flyttade hem till min pappa, låg på soffan och sov tillsammans med vår hund Chippen.

isabel-boltenstern-utmattning-utbrandhet-1

Här någonstans gjorde jag en kraftansträngning att åka till Malmö för en födelsedagsmiddag. Min vän Mårthen bjöd in till samkväm på en restaurang, vi var kanske åtta personer i sällskapet, och jag minns att första tio minuterna var precis som vanligt. Men efter det fick jag ont i halsen av att prata (ett symptom jag kan få än idag, 3 år senare). Jag fick anstränga mig för att höra vad min bordsgranne sa över den ”höga” musiken och allt tallriksskrammel lät som om någon rev en byggnad i min skalle. Jag tackade för mig väldigt tidigt, och blev sedan totalt sängliggande 2-3 dagar efter. Detta var min första bekantskap med känslan upplevelsebakfull (som jag skrivit om HÄR).

När det kommer till maten har jag nog inte reflekterat så mycket. Eftersom jag inte var aktiv tappade jag aptiten, plus att det var för energikrävande att laga något, så vanligtvis blev det rostemackor och te om dagarna. När pappa kom hem petade jag i mig vad han lagade.

KÄMPA SIG TILLBAKA – helt i (jävla) onödan

Nu kanske jag lät barsk i rubriksättningen, men att fyra månader efter första sjukskrivningen gå tillbaka ett jobb som inkluderar livesändningar, reportageinspelningar och att flänga land och rike runt är GALENSKAP. Både Försäkringskassan och läkaren började ifrågasätta om jag verkligen behövde vara heltidssjukskriven, och att tveka på sig själv är ganska lätt. ÄNNU lättare om man drabbats av en psykisk sjukdom som exakt ALLA andra ifrågasätter. Så jag testade att gå tillbaka deltid.

isabel-boltenstern-utmattning-utbrandhet(Skärmdump från min Instagram under denna period)

Jag lyckades hålla lågan uppe på jobbet, för man är så förbaskat plikttrogen och inprogrammerad på att PRESTERA. Att jag sedan fullkomligt dog när jag kom hem var en annan femma. Jag sov fortfarande 14 timmar om dygnet, powernappade dagligen för att orka, och hade så gott som inget socialt liv alls. Detta tänkte jag kompensera genom att hänga med på en tjejweekend till Polen, vilket var en dålig idé. Min lilla energi orkade inte med festkvällar och barrundor, så jag stannade hemma i lägenheten när de andra gick ut. Här förstod jag också att utbrändheten inte bara sparkade mig i ansiktet när jag jobbade – det hade även smittats över till det sociala livet.

NYCKELN TILL FRIHET – säga upp sig och göra ingenting i tre månader

På våren sade jag upp mig med omedelbar verkan, och istället för att ta ett nytt jobb länsade jag sparkontot och gav mig själv ytterligare tre månaders återhämtning. Jag sov fortfarande extremt mycket – hela nätter plus dagliga powernaps på minst en timme, men en sten hade lättat från bröstet.

Det fanns inte längre någon som väntade på att jag skulle repa mig snabbt. Ingen som gav mig skuldkänslor för att andra behövde göra mitt jobb istället för mig. Jag fick fritt spelrum att bara tänka på mig själv.

Så förutom att sova umgicks jag med vänner i korta perioder, men så fort huvudvärken kom smygande gick jag hem. Jag var alltid tydlig med min utmattning för folk, hymlade aldrig om anledningen till varför jag agerade som jag gjorde.

Jag hälsade på min kompis Jonatan i Los Angeles två veckor också. Jag minns så tydligt hur jag sov hela flighten dit, landade på eftermiddagen och somnade vid 22-tiden på kvällen. Morgonen därpå stod klockan på 10.00 när jag slog upp de blå, och Jonatan poängterade flera gånger hur SJUKT det var att jag inte var jetlaggad när jag flugit över halva jorden.

Notera dock att jag fortfarande tog dagliga powernaps, hade en koncentration som tog slut efter någon minut och inte gjorde något på semestern. Inga planer låg och puttrade i bakhuvudet – vi åkte mest till stranden och solade.

× × ×

Detta inlägg blev längre än jag tänkt, och ändå sammanfattar det bara första 9 månaderna som sjukskriven. Det är svårt att timme-för-timme-redovisa hur en typisk dag kunde se ut, för hjärnan har varit som i ide och därför inte ens registrerat saker. Men i mångt och mycket var jag mest hemma, blev ompysslad av familj som fixade mat/handling/allt praktiskt. Jag hoppas att mitt återberättande ger lite mer förståelse iallafall, annars vet ni var frågorna ska ställas!

(Kommentarsfältet, alltså. Hehe…)

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply Sara Forss 17 juli 2017 at 18:13

    Tack för allt du skriver och delar med dig av! Gör stor skillnad att få läsa om andras berättelser, när man själv går igen samma sak!

  • Reply Andoela 18 juli 2017 at 09:11

    Veckans fråga – Hur var du i skolan? Var du den som pluggade mycket eller ogillade du skolan? Hur tänker du kring din skolgång?

  • Reply Anonym 18 juli 2017 at 19:05

    Fråga
    Dina bästa tips för ett aktivt liv med hälsosam mat och träning, samt att bli en gladare och härligare människa?

  • Leave a Reply