video om stress och utmattning

VIDEO: livet efter utbrändheten – 3 år senare

4 augusti 2017

Nu är det snart tre år sedan jag blev utbränd – men hur mår jag idag? I denna video går jag igenom vilka symptom jag har kvar, och hur jag lever med och/eller runt de. Det råder en förbaskad informationstorka om vägen tillbaka från utmattning, så detta är mitt tappra försök att bidra med min personliga historia.

I klippet pratar jag om bland annat ljudkänslighet, och det är något jag märker av varje dag. Det leder till att jag dels använder hörlurar för att skärma av ljud från omvärlden, men också att jag sällan går på restaurang/klubb/konsert osv. Någon som känner igen sig..?

De symptom jag berättar om här i klippet fungerar lite som varningssignaler för mig – och jag tar de på allvar. De blir som un-friendly reminders att man inte är en supermänniska.

Jag hänvisar till några klipp och blogginlägg i videon också, tänkte att jag kunde länka de här så ni lättare hittar:

✖ Klippet ”10 saker jag lärt av min utbrändhet”.
Symptom-videon där jag bland annat pratar om ljudkänslighet (och sjunger Shakira).
✖ Här är blogginlägget om ”upplevelsebakfull”.
✖ Rösta på mig som årets sportprofil här: http://www.dplay.se/kristallen2017/

You Might Also Like

14 Comments

  • Reply Sofia 4 augusti 2017 at 13:44

    Hej!
    Alltså, alltså, alltså..skrämmande men så befriande att höra någon som beskriver/sätter ord på precis mitt liv/symtom.
    Varit sjukskriven i två år, tror jag, helt tappat tiden här. Har med tiden kunnat arbeta mer och ska börja arbeta 100% på måndag…detta står jag ut med, alltså jag lever för att jobba, för att bli frisk förklarad. Därav har jag sagt upp mig och har faktiskt ingen plan på någon lösning..jag står bara inte ut med att arbeta längre. Arbetar som sjuksköterska och vill helst jobba där jag slipper använda min hjärna!!!!Älskar sova..bästa medicinen. Öronproppar är min bästa vän ute i världen och på jobbet känns det många gånger som mina kollegor slår på en massa kastruller och ja, jag vet inte… Men dem för tydligen bara ett socialt samtal vid lunchen..
    Frysen /kylen låter, vinden utanför fönstren och när man är ute och går..tänka sig hur mycket oljud det finns i världen. Köpcenter, barn, restauranger, provrum, matbutiker..mardröm att befinna sig utan öronproppar/hörlurar. Och ja, varför måste dem spela sssåå hög musik?!
    Tack för att du delar med dig. Kan känna mig ganska ensam i världen med dessa symtom.
    Hoppas du får en fin helg!
    Kram
    Sofia

    • Reply Isabel Boltenstern 6 augusti 2017 at 11:53

      Åh, jag sade också upp mig när jag kom tillbaka till jobbet och det blev en sån frigörelse för mig – ljuset i tunneln liksom. Hoppas du känner likadant och att det blir bättre för dig <3

  • Reply Lisa 4 augusti 2017 at 14:25

    Mitt i prick! Allt förutom sömnen. Känns som jag inte har sovit ordentligt på fem år. Men resten är symptom jag har kvar. Det där med halsen har jag inte tänkt på, men det stämmer ju det också. Att inte kunna koncentrera sig är nog det värsta dock, speciellt när en som jag har ett kontorsjobb, men en får det att fungera. Tack för att du tar upp det! Det hjälper så himla mycket att höra om andras upplevelser. TACK!

    • Reply Isabel Boltenstern 6 augusti 2017 at 11:54

      Det är så sjukt hur många som känner igen sig, och att den här informationen är så svår att få tag på?! Tänk så hade man vetat detta för sju år sedan, innan man blev sjuk och kunde ana hur illa det kunde bli trots ”friskförklarad”. TACK för din kommentar :*

  • Reply Johanna 4 augusti 2017 at 20:12

    Så fint och bra att få höra någon som har gått igenom samma sak men är några år fram! Hoppas verkligen att min ljudkänslighet blir bättre dock, saknar så mycket att gå ut och dansa! Tack för att du delar med dig🙏🌸

    • Reply Isabel Boltenstern 6 augusti 2017 at 11:55

      Du kanske testat det, men öronproppar på dansgolvet? Funkar det? Tänker att det borde ta bort det värsta av ljuden, men samtidigt kanske det är för skränigt ändå… Vi får testa oss fram :*

  • Reply Hjälp! 4 augusti 2017 at 20:25

    Superbra video, som alltid! Har följt dina utbrändhetsvideos ett tag och inser mer och mer att min älskade mamma är där och kommer snart inte bara att gå in i väggen utan kommer snart springa igenom den och vet inte om hon kommer kunna komma tillbaka från det, eftersom hon varit där förr. Problemet är att hon inte själv inser det, alls. Försöker prata med henne, men hon vill inte lyssna och säger att det är bra och blir bara arg. Hon behandlar bara symtom med bettskenor, massage osv. Har du tips på hur man kan närma sig en anhörig som är i riskzonen utan att måla ut den som ”svag”? För det är hon ju inte, men hon tror det. Kanske alldeles för svåra frågor, men du eller någon i kommentatorsfältet kanske har tips?

    • Reply Isabel Boltenstern 6 augusti 2017 at 11:58

      Åh, det här är så himla svårt. Jag önskade verkligen att jag hade en magisk replik som fick alla att förstå – men jag har själv sett folk (och försökt stoppa dem innan det är för sen) men inte lyckats. Jag har gjort ett klipp om anhöriga (http://isabelboltenstern.com/2017/05/08/utbrandhet-tips-till-anhorig/) – du kanske hittar något i den? Eller finns det någon annan du kan få med dig som en intervention – övriga familjemedlemmar, vänner osv? Ska verkligen försöka klura på det här, tills dess hoppas jag att din mamma inser allvaret, för att drabbas av det här förändrar livet. 99% till det mer negativa… Kram till dig och fan vad fint att du kämpar för henne!

  • Reply Josefin S 5 augusti 2017 at 14:43

    wow! verkligen spot on! Bra och framförallt modigt av dig att du gör detta! Själv känner jag mig som en trasig skiva på repeat där jag börjar känna att jag och min förbannade utmattning har tagit över min identitet. Rädslan för att all ventilering och prat om den ska, precis som du nämner, försvaga en i andras ögon. Man vill bara ”suck it up” samtidigt som behovet av förståelse och stöd är enormt. Man vill lixom knäppa med fingrarna och typ ”så ja, nu är allt bra, poff, nu är jag mitt normala jag igen! mer kaffe någon”? samtidigt som man häller kaffet över kollegornas flingor för att det fortfarande blir för mycket av att prata, bära kaffet samt notera nya människor som entrar rummet.
    Hur som, tack! Ångest-äckelkänslan jag precis vaknade med lättade en smula!
    Kommer självklart rösta på dig!
    Ciaoo!

    • Reply Isabel Boltenstern 6 augusti 2017 at 12:07

      Tack, vad fint skrivet <3 jag tycker också det är en så jäkla hårfin balansgång, men jag tycker ändå att det hjälper att förklara för folk hur det är. Att ge dem en chans att förstå. Inte på ett tyck-synd-om-mig-sätt, utan mer rakt på: "Nu känner jag såhär för att detta hände, så jag går undan en stund. Ses om en timme!"

  • Reply Mia 6 augusti 2017 at 14:39

    Jag är inne på mitt 6:år och precis åkt på ett rejält jäkla bakslag. Man tappar hoppet, tron och livsglädjen när det smäller. Man tycker man är frisk, känner sig redo för träning, ha roligt och göra massa roliga saker. Så passerade en sommar till. Man lever som fängslad i sin egen kropp. Sover man inte riktigt, då håller man inte i hop. Man blir ljudkänslig, bilar, barn och inte prata om motorcyklar, folk som skriker, dörrar som smäller. Man tycker man lärt sig signalerna, men vill så gärna göra det man gjort innan, men icke. Nu har jag hållet i hop i 3 år ganska hyfsat innan detta bakslag kom. INTE FAN ÄR DET LÄTT!. Tack för dina blogginlägg🙏🏻

  • Reply Miss Bränd 8 augusti 2017 at 16:58

    Det kan ta längre tid men det finns goda chanser att det kvarstående läker så småningom. Själv är jag 16 månader in som heltidssjukskriven men det börjar vända sakta sakta. Då fick jag dock tyvärr en rejäl smäll.

  • Reply Tankar om utmattning 12 augusti 2017 at 08:10

    Jag har också sådär oförklarligt ont i halsen! Bara från ingenstans kommer det. Ofta tillsammans med något som känns som öroninflammationsvärk. (det finns väl inget som heter, men du fattar nog!) Sen räcker det att jag sover en stund så är jag botad igen. Så konstigt….

  • Leave a Reply