med den här hysteriska animationen, en stor frukost och lite skönsång brakstartar jag morgonen. idag är det nämligen 247 månader sedan jag föddes. grattis till oss, morsan. bra teamwork!

ska vi diskutera det här med träningskläder? det har blivit min last. när andra tjejer trånar efter nya gucci-pucci-väskan eller några jimmy choo-shoes står jag i nike’s skyltfönster med salivet rinnandes från mungiporna. jag – ÄLSKAR – träningskläder, löparställ och inte minst runningdojor. när johan och jag traskade in på footlocker i USA fick jag en halvt obehaglig rush genom kroppen eftersom de hade sisåfär 1000 olika träningsdojor, och inte minst nya nike-free-färger. jag tror samma känsla går genom kroppen på människor som är med i en sekt eller liknande. man känner: ”jag vill aldrig lämna denna plats. här vill jag uppfostra mina barn och leva i all evig tid”.

jag hade aldrig kunnat gå till gymmet i ett par pösiga mjukisbrallor och en slapp t-shirt som såg sitt bästa under sent 90-tal. att då se sig själv i spegeln hade snarare varit tårframkallande än motiverande, menar jag.

nu går jag inte till gymmet i outfitten på bilden ovan, det är mer min hänga-i-cribbet-look. ett måste är tighta shorts och ett tight linne, för man måste ju ser hur kroppen får jobba. ska man stå med trynet vänt mot en spegel i en timme måste man iallafall känna sig med i matchen. det finns inget bättre än att se hur musklerna jobbar när man tar i riktigt hårt. det är en sporre om något, mina vänner.

så nu ska jag kasta på mig ordentliga träningskläder som täcker med än 4 dm² av min kropp. idag ska det köttas. taco hej, vi hörs!