
i onsdags var det äntligen dags för mig att åka hem till fina skåneland. jag har inte varit hemma på tre månader, och den senaste veckan har både mörkret och hemlängtan börjat tränga sig på. på flyget hamnade jag bredvid två män från umeå, och när jag utbrast ”jasså, då håller ni på björklöven” startade en timmes hockeysnack på 10.000 meters höjd. förträffliga främlingar!

efter ett bad (jagälskarmittbadkar) blev det dags för hockey. rögle tog emot oskarshamn och plockade hem tre pinnar. glad tjej lämnade matchen 10 minuter tidigt eftersom min parkering var av katastrofal klass. jag var sen till matchen och blockerade i princip utgången, och jag skyller givetvis på tre faktorer.
a) jag hade inte kört bil på tre månader.
b) jag hade bråttom.
c) det var pappas bil, och den är större än min gamla göran.

efter att ha somnat sött till harry potter vaknade jag hur glad som helst. vid 10-snåret var det dags för mig och linn att baka scones, spå med tarotkort och utöka mängden kvalitetstid.

ett stycke malibu var där! vad vi har gemensamt: vi fyller båda år den andra juli, och vi gillar att sniffa folk i skrevet.


frukostperfektion. något inom mig föds när jag ser bilder på mat. tror jag egentligen är en 300-kilosmänniska fångad i en smal människas kropp.

nästa stopp på min skåneturné var gamla jobbet! fina intersport väla har utan tvekan de skönaste medarbetarna någonsin, och jag fick med mig två stycken på lunch. johan och lelle visade mig nya köpcentrat, skämtade och höll mig uppdaterad på livet. allt i sin ordning, med andra ord.


efter att ha mött upp med min fina mor och konstaterat att jag antagligen inte önskar mig annat än husfrid i julklapp hämtade jag min äldsta vän på jobbet. trots att vi ses så himla lite nu faller man tillbaka i samma stämning när man träffas, vilket jag tycker är rätt fantastiskt. ligga ner på marken och asgarva till youtubeklipp och fisappen liksom. priceless!


och så måste jag passa på att skriva: detta är den bästa extrafamilj man kan ha. mauli, nona och tant elena.

dessutom har de ett rätt soft husdjur. detta är filippa, och hon kommer bli äldre än oss alla. sköldisar har en livslängd på ungefär hundra år, så hon kommer fortsätta traska runt och äta ruccolablad ett bra tag till. när jag och antonia var små döpte vi henne i en ceremoni i trädgården (bildbevis finns).

efter en mysig nostalgitripp var det dags att åka hem och snurra ner mig i badkaret igen. det är en konstig vana jag skaffat, men minst en gång om dagen måste jag sitta där och filosofera. denna torsdag hände dock följande scenario: jag slog på bubblorna lite för tidigt och dess oanade kraft skvätte ner hela badrummet, bokstavligt talat. vad som var extra tråkigt var att min dator stod i en hörna och fick sig en dusch. nu går burken iallafall igång, men musplattan funkar inte. eftersom jag hade en så perfekt dag i övrigt kunde jag inte bli arg, bara harmoniskt irriterad på min egen dumhet.
