min reaktion när jag läste det kan liknas vid den gamla MSN-gubben som har ögonbrynen så högt det bara går, samt uppspärrade ögon. vilken jävla idiot, tänkte jag. orsaken till kvinnors irritation är att de inte fått nog med sex, enligt denna 19-årige kille som uppenbarligen tittat för många filmer som fucking åmål och hata göteborg.

strax därefter kom en krönika från josefine hökerberg, som också fick sexskämt riktat mot sig från en främmande man. han uppmanade henne att köpa en korv, och anspelade sedan på en avsugning. läs josefine’s inlägg här.

jag är rätt van vid den råa manliga jargongen och är egentligen inte pryd för fem öre, men sedan när tog främlingar sig friheten att sexskämta på sätt som inte ens är roligt? när blev det okej att uppmana främlingar att ligga mer för att det tydligen är hemligheten till ett liv utan irritation?

där är de två exempel som fick mig att tänka om jag varit med om något liknande. svaret blev tyvärr att: ja, det har jag. här kommer tre scenarion jag varit med om det senaste året, som jag tänker på jäkligt ofta.

★ ★ ★

det första var ett sms som hamnade i min inbox för snart ett år sedan. en kille jag inte känner för fem öre skulle djupsnacka om mitt liv, och när jag bad honom låta mig vara svarade han: ”du behöver antagligen bara en fet orgasm”!

★ ★ ★

det andra skedde i våras när jag jobbade på intersport. jag stod och paketerade björn borg-kalsonger vid kassan när en man kom fram till mig och skulle vara lustig. ”hehe, inte står du här och blir upphetsad, va?”, frågade han. jag tittade rakt in i hans 55-åriga ögon och sa ”det förstår jag verkligen inte varför jag ska bli”, och gick därifrån.

★ ★ ★

det tredje var i höstas när jag jobbade på skoavdelningen här i stockholm. en man (ca 45 år) kom och ställde en snabb fråga om en sko, och när jag svarat frågade jag om jag kunde hjälpa honom med något annat. ”nja, inte här bland allt folk, hehehe…”. jag kände för att ta fram första bästa skolåda och vomera våldsamt.

som sagt: jag är inte pryd av mig, men sätter man inte ner foten någon gång blir det tillslut accepterat. så vill jag iallafall inte ha det. det gör inte mig något om mina killkompisar ibland säger att man har en hängig röv eller kallar mig sexiga jävel på skoj. när man kan varandras humor och har någon sorts gemensam förståelse för var linjen dras blir det lite på bådas villkor, men när främlingar gör grova sexuella anspelningar tappar man mig. där går fan gränsen.

★ ★ ★

åsikter? erfarenheter? sugar, spell it out.
vill hemskt gärna höra om det är någon kille som varit med om samma sak.

när jag var liten knatte brukade jag efter kvällsmaten springa ut med min bror till en lekplats som låg tvärs över gatan. vid ”skeppet” mötte vi andra ungar i vår ålder, och där lekte man dunkgömme i en dunge till solen gick ner. man kom dit när man ville, och alltid fanns det någon där. man behövde inte ringa 20 samtal för att samla ihop laröds-ungarna, och än mindre göra ett facebookevent som talade om att:

KLOCKAN SJU IKVÄLL SKA ALLA INFINNA SIG VID SKEPPET. ATTENDA GÄRNA.

man bara gick dit. inga missförstånd. inga ”du attendade men kom inte, fan vad dåligt”. man bara gick dit och sprang av sig de sista energidropparna innan man skulle gå hem och lägga sig. idag gör man vanligtvis två saker när man träffar sina vänner: äter och tittar på film.

jag vet inte om det är jag som är barnslig, men hade det inte varit förträffligt att bowla lite oftare? spela badminton? köra brännboll i valfri park? idag måste man nämligen locka med öl för att folk ska tycka att det låter vettigt. ölbrännboll. ölkubb. ölhäng.

★ ★ ★

en annan grej jag tänkte på ikväll: idag fyller dörrens ringklocka noll funktion. som barn var man flitig med att vid tråkiga tillfällen cykla över till kompisen, ringa på och höra om hon eller han ville leka. när man var klar med sina läxor fanns det liksom inte på kartan att spendera 6 timmar framför datorn.

och hur charmigt är det inte att bara åka hem till någon, plinga på och bara ”HEJ HEJ, är X hemma?”. antingen var X där, eller så fick man cykla till nästa kompis och fråga om Y var hemma. man behövde inte ringa och fråga först. let me tell you: jag hade blivit så himla glad om min dörrklocka i denna minut ringde (jag vet att det är mitt i natten) och någon bara ville hänga.

definition av att hänga – en rätt kass utveckling
1998: leka, busa, skratta, kittlas.
2011: ha en kul konversation över facebookchatten alt. skypa.

★ ★ ★

★ ★ ★

det här med internet är bra på många sätt. man kan hitta roliga människor, youtubeklipp och bilder, men mer än så är det inte.  människor ringer inte längre. är det någon som undrar om man ska ses väntar de hellre 6 timmar tills personen i fråga kommer in på facebookchatten så man kan fråga, än att slå ett simpelt telefonsamtal. undrar någon hur man mår är det bekvämare att skriva en liten wallpost än att faktiskt ta ett djupt (men ack så välbehövligt) samtal över luren.

idag finns det matkassar, klädshopping, dildohandel och sociala nätverk på internet. behöver man ens lämna sin lägenheten för att uppfylla maslows behovstrappas första steg? i princip inte. människans grundläggande behov finns genom datorn, men det enda som egentligen fattas är det viktigaste: närhet. fysisk kontakt. mer än ett kvart-i-tre-ragg, liksom.

kvalitetstiden med familjen, minns ni den? när man på fredagkvällar cyklade bort i samlad trupp till pizzerian och köpte hawaii, och plockade styckgodis för exakt 25 kronor för att sedan äta allt tillsammans framför fångarna på fortet. det är något jag saknar. man kramade sina vänner mer än när man sa hej och hejdå, brottades och nuddade varandra. idag är man glad om man får en high-five typ. jag tror faktiskt detta är roten till varför många inte mår helt hundra idag. (stort ämne, kan nog utveckla detta i ett annat inlägg)

★ ★ ★

extrauppgift för den flitige, betygsskala IG-MVG:
prova att plugga ur dina hörlurar från öronen och prata med en främling på bussen eller tunnelbanan. prova att ringa en vän istället för att facebookchatta. prova att stå på huvudet i sängen och känn dig som ett barn igen.

FRÅGOR PÅ DETTA?

symptom: man trivs inte i sin kropp, känns som om man vill ut. hade kunnat riva och slita sönder huden på nolltid och man känner sig ömtålig som en kosta boda-vas. lättirriterad. hatar allt, inte minst sig själv. hatar sig själv för att man stör sig på allt, till och med snälla människor som bara vill en väl.

saker man hatar med sig själv:
- lättirriterad
- konstant växlande kroppstemperatur
- tror automatiskt det värsta om alla människor
- godissuget och den halvskeva kroppsuppfattningen som kommer med den
- att man över huvud taget måste resa sig ur sängen på morgonen
- att man stöter bort alla människor

tankar jag alltid tänker:
- ”tänk på döden”, det där fantastiska citatet ovanför ingången till en kyrkogård i göteborg
- ”jocke berg är den enda som förstår sig på deprimerade kvinnor i nöd”
- ”DU RÖR INTE MIG!”
- ”SLUTA STIRRA!”

tankegången i min hjärna idag:
”trots att jag spenderade mina senaste 3 CSN-bidrag på kläder har jag denna morgon inget att klä på mig. skit samma. ser ut som en säck potatis ändå. helvete, nu hinner jag inte vela längre. skolan börjar om 15 minuter och jag måste gå NU. helvete, måste borsta tänderna. HELVETE, tappade tandborsten i vasken. HEEEELVETE, har nu tandkräm över hela tröjan och måste nu byta om också. strålande.”

efter att ha genomlidit en föreläsning där man växelvis svettas och fryser, samt inte kan få någon info att stanna i hjärnan, går man en runda på stan och inser att man hatar världen. inklusive sig själv.

”på jakt efter jobbkläder, ja. men hur fan ser allt ut? måste ALLT vara genomskinligt eller med paljetter? och vad fan glor du på? KOLLA JAG KAN OCKSÅ GLO. kärring. och tight är det mellan klädställningarna så man måste smeka sig förbi alla idioter som inte står på rätt ställe. river ner fem plagg med min väska men har liksom inte ork att vända mig om och plocka upp de. byter istället affär. här finns fan inget att ha. men snälla människor, måste ni stå och prata barndomsminnen i ingången? och ta bort din räliga unge som springer runt mig. avdunsta, barn. måste ringa mamma och klaga lite.”

- hej mamma!

”åh gud, varför ringde jag nu henne? har ju egentligen inte ork att ens röra på läpparna en dag som denna. orkar än mindre svara på frågor, vara glad eller social. ser till att lägga på snabbt, hon förstår min situation. okej, dör av värmeslag nu. måste slita av mig kläderna innan jag HÄMTAR EN YXA OCH MÖRDAR FOLK I MIN NÄRHET. åååååååh, det var ju fan vad ont man ska ha i ryggen också. och ingen karl har man som kan massera en. kommer vara singel för evigt. ”

och som sagt: den man hatar mest är sig själv. hatar ens egen hjärna för att den spårar såhär. tro mig, det är inget man genomlider för att det är kul.

de senaste dagarna har jag lagt märke till att folk gärna klappar på mig. ja, det låter ungefär lika idiotiskt som det är, men låt mig utveckla det hela. när jag exempelvis jobbar på matcherna vistas jag i en arena som är väldigt mansdominerad. nej, detta stör mig inte det minsta eftersom jag trivs i karlarnas sällskap – så länge de håller sig på mattan.

eftersom utbudet av damer är rätt snävt förstår jag att folk tittar nyfiket när man går förbi, och det har jag inget att säga till om. att folk tittar och sedan går förbi stör inte för fem öre, men nu har det blivit värre än så. det hela började för några veckor sedan, och jag har några exempel på hur män(niskor) kan bete sig och anse att det är normalt.

OBS: dessa fenomen sker på fler platser än just på hovet. detta är ett exempel, och låt mig förtydliga att detta är milda scenarion i jämförelse med vad jag erfarit på andra platser där östrogen är en bristvara.

OBS2: jag älskar mitt jobb och min arbetsplats. punkt.

EN LISTA ÖVER HUR FRÄMLINGAR INTE SKA BETE SIG I MIN NÄRVARO:

scenario ett: jag går i hovets korridorer och ser längre bort två killar i 18-årsåldern. jag pillar med mina papper samtidigt som jag går, och precis när jag går förbi sträcker den ena fram sitt huvud cirka 5 centimeter från mitt och ger ifrån sig ett hund-voff. efter detta går han vidare precis som om inget hänt.

scenario två: människor jag träffat en gång inleder en konversation med ”får man ingen kram eller?” och det enda jag vill svara är ”nej, jag vet inte ens vad du heter, så jag tror vi kan hoppa den där kramen”. det där att bli nuddad (än mindre kramad) av främlingar är inte min grej. jag känner att mitt lilla revir blir nerpissat av en grand danois, så att säga.

scenario tre: människor som går förbi klappar mig på ryggen, armarna och VÄRST AV ALLT – på huvudet. ja, det är så otroligt förnedrande när en lång och storväxt man klappar en på huvudet och säger något i stil med ”du är så liten och söt”. visst, det är jag gärna, men sedan när blev det en inbjudan? ”men jofan, klappa gärna på mig trots att vi inte känner varandra”, liksom. blir så himla sugen på att klappa tillbaka och bara: ”mmmm, du är så stor och luktar som en två månader gammal kebabtallrik”.

scenario fyra: jag tittar på matchen och märker att ögon riktas mot mitt håll. fem män i 30-årsåldern som sitter några rader nedanför mig har bestämt sig för att inte titta på spelet, utan istället fokusera på mig. fine, tänker jag. titta bäst ni vill, men jag tänker fan inte ge någon respons. matchen fortskrider, och när jag nästa gång tittar ner mot herrarna har en av dem plockat upp en mobil och försöker fota mig. här går min gräns, kan jag påpeka. när jag håller för ansiktet och får back-up-assistance från min kollega frågar mannen med kameran ”WHY NOT?!”. ja, hur ska jag förklara det här för dig, främling… jag kan fatta mig kort: jag vill fan inte att du ska ha en bild på mig i din lur, som du kan titta på vid ensamma stunder eller mmsa till dina kompisar.

detta är bara några historier som retar gallfeber på mig. jag tackar gud (och mina förfäder) för att jag ärvt genen ”brutal ärlighet” och att jag utan tvekan kan snoppa av dessa främlingar, men hur kan de få för sig att det är ett okej beteende? inte fan hade jag gått fram till valfri människa på stan, lagt en hand på dennes huvud och tyckt att det var ”OKEJ ATT GÖRA” eftersom personen var mindre än mig.

jag säger som jag brukar: en armlängds avstånd, tack. kan jag inte ens ditt namn är det inte läge att gnugga dina man-boobs mot mig.

MEN, jag känner mig för sprallig. här är klockan långt efter spöktimmen och jag kan inte förmå mig själv att varken grubbla eller sova. min lilla önskan var att skriva ihop ett inlägg á la mia skäringer och gråta blod, men jag tror helt enkelt att jag är för glad för det. jag har aldrig varit en människa som ber livet dra åt helvete, och hur mycket motvind det än blåser tycker jag allt är rätt fantastiskt.

åter till problemet som egentligen inte är ett problem: jag har ingen lust att blogga. förr i världen (MVH signe 89 år) skrev jag ner alla tankar som flög igenom min hjärna utan någon som helst censur eller eftertanke. det funkade, för då hade jag fem trogna läsare med en medianåldern 14 år.

idag är det en annan melodi. helt plötsligt läser chefer (hej jerka), släktingar, pappas kollegas exfru och mammas vänninor den här bloggen, och nu får man passa tungan. när man googlar mina pärons namn hamnar man här, och det är nog inte helt förträffligt i alla lägen.

när jag ringer min pappa vid tidig morgontimma börjar konversationen alltid likadant. vi säger god morgon, konstaterar att han sitter på kontoret och där efter diskuterar vi vad som står på min blogg. han säger något i stil med: ”jag läste på bloggen att du…” och sedan pratar vi om mitt meningslösa innehåll.

bra: pappa håller sig uppdaterad på vad som händer i mitt liv.
dåligt: jag kan inte skriva om sex och fyllor.

(nej pappa, jag har aldrig haft varken eller. vad tror du om mig?!)

vad jag försöker komma fram till är att det inte är lika roligt att blogga nu som för 3 år sedan. allt har sin tid, och jag antar att jag blivit för gammal (?) för att slänga ur mig idiotiska tankar på internet. nu för tiden måste man vara lite sofistikerad. skärpt. ha kavaj på jobbet och inte stå på händer på kontoret (även om jag gjorde det senast förra veckan).

kan jag få sparken för det där, förresten? man har ju hört skräckexempel på hur vissa chefer läst innehållet i anställdas bloggar och sedan fått frispel och kastat ut mähäna med huvudet före. förvisso handlade deras bloggar om vapen och droger, vilket min inte gör, men var går gränsen? jag är bara pigg och glad, och har lite för mycket energi ibland. jag hoppas att det är därför folk tycker om mig, för att jag inte sitter som på nålar och är regelrätt i alla lägen. det är klart man ska vara skärpt och seriös, men ibland måste man stå på händer också. hjärnan behöver lite extra blod vid vissa tillfällen.

kontentan av kvällens grubblande:
jag kan inte bestämma mig för om jag är barn eller vuxen.
vet inte om jag ska betala 70 eller 140 kronor i inträde längre.
jag ordbajsar lite för mycket för mitt eget bästa.