morgonens irritationsmoment: tjejer som pratar bebisspråk. skott-i-pannan.

för exakt två år sedan var jag på university of michigan som utbytesstudent, och veckan innan dess var amerikanare här hos oss, i sverige. steve heter en av killarna jag lärde känna, och efter veckan i sverige skrev han ett blogginlägg på vår gemensamma blogg. visst, han har antagligen använt google translate för att få fram en någorlunda svensk text, men jag tänkte idag publicera den så ni kan se hur en true american ser på sverige. jag har inte läst detta inlägg på två år, men när jag idag fick det länkat insåg jag hur rätt steve har. sad, but true, men jävligt tänkvärt!

”Detta är en personlig story för mina erfarenheter i Sverige.

Jag är en mycket social man. Jag tycker om att träffa och prata med roliga, nya människor. I Ann Arbor kan du prata med vem du vill. Och det är normalt. Stora människor, små människor, vackra människor, fula människor (och fulla människor), de är alla rent spel. Till example, jag kan säga till en kvinna på gatan, Hej! Jag heter Steve. Jag skulla tycker om att gå på en romantisk date med dig. Vi kan äta sushi och dricka fin vin. Seda kan vi gå tillbaka och pussa. Hon skulle säga, Okej! Det är jättebra. Och det är normalt.

Jag kan också gå upp till en man och säga, Hej! Jag tycker mycket om dödstmetal och svartmetal. Kan vi prata om metal tillsammans? Då kan vi inte gå tillbaka och pussas, eftersom det är inte okej i USA att gör det med en andra man. Han skulle säga, Okej! Jag tycker om dödstmetal, också! Och jag ska inte pussa dig. Din rosa scarf tycker jag inte om.

Ingenting i Sverige är som Ann Arbors socialakultur. Det är så bisarrt! På tåget, på bussen, på gatan, alla är annorlunda. Du måste bara sitta där och vara tyst. Du kan inte titta på andra människor. Att se någon i ögonen är ett seriöst brott. Ibland sa jag Hej! Till en främling på tåget. Han eller hon blev så rädda! De gormar till mig, Jag är så rädd för dig! Jag vet inte vad jag ska göra nu! Mor! Jag behöver dig, Mor! Hjälp mig!

Mest av tiden ignorerade de mig. De vill inte låtsas om att jag är där. De vill inte ha en stor Amerikan i deras land. De bara tänker, Bla bla bla jag kan inte höra dig. Gå länge bort nu, snälla. Tack. Då säger de till deras kamrater, Gud. Jag hatar stora, dumma Amerikanar som tror att de kan gå om och gör vad de vill.

Jag bodde med en bra pojke som heter Gustav för veckan. Han är lite lik mig. Att träffa människor tycker han om att göra också. Men han lyder normen. Han tycker att det är så fasansfullt när jag pratar med främlingar. Han förstår inte. En rosa scarf har han också men det ger inte honom mer självförtroende.

I avslutning, det är inte okej att prata med främlingar i Sverige. Svenskamänniskor är tysta, tveksamm, ensamma, och patetiska. De vill inte ha mer kamrater och de vill inte prata med någon.”

…äta froyo med en fin vän i pacific beach. ha tusen fotoidéer. kolla igenom missade big-brother-avsnitt. skeda. titta på ”landet för längesedan”. dansa till denna låt. gå på skoldisco igen. beta av alla punkter på min att-göra-lista. ta morgonpromenixer runt the bay i san diego. gå på en grym hemmafest. ha världens bästa självdisciplin. spela monopol. ha one tree hill-maraton med någon som är lika besatt som jag. kunna dansa som damerna i so you think you can dance. få ett par nya hörlurar skänkta från himlen. ha vårmys i huvudstaden med fina fiskarna. hälsa på kidsen i michigan och dricka grön öl. planera upp varenda minut av mina lediga dagar. att någon berättar exakt vad jag bör jobba med här i livet. citera plötsligt i vinslöv och skånebråket med wenche. leva på frukt och grönsaker i ett år. kunna ha världens energi alla 10 timmar på arbetsdagen. bli av med allt som heter benhinneinflammation och skoskav. sjunga vampyr-låtar med julia. att linn ska komma hem. att mitt hår per automatik ska vara utborstat när jag vaknar om morgnarna. att mitt hår ska torka på 7 minuter snarare än 7 timmar. hälsa på lotta i minnesnowta och dricka vin samt tjöta gött. bojkotta allt som heter sociala nätverk (fast det hade jag aldrig klarat, tyvärr). grilla marshmallows över en lägereld á la eva och adam. se mia skäringers föreställning en gång till. ligga i baksätet på min bil och lyssna på denna låt samt gråta en skvätt över mitt miserabla non-existing kärleksliv. ha 10 cm längre lårben. få 3894 söta sms. att folk ska komma ihåg min födelsedag utan att läsa det på facebook (2 juli, förresten). kunna gå ner i splitt utan att bedöva ljumskarna. sova, så nu ska jag göra det.

ni som känner mig vet att jag alltid (9 av 10) har en bitter syn på allt som har med kärlek, romantik och känslor att göra, men nu tänkte jag chockera. håll i hatten, brödrar och systrar. idag ska jag förklara min syn på saint valentins påhittade holiday, och jag tror att några av er kommer höja på ögonbrynen.

för jag gillar alla hjärtans dag. eller valentine’s day, som jag anser klingar lite bättre i mitt USA-frälsta huvud. trots att jag sitter här ensam i soffan, singel som en eremit, tycker jag att det är en fantastisk högtid.

alla hjärtans dag behöver inte vara en töntig grå nalle från gallerix, röda rosor och en chokladask. det behöver heller inte betyda kille-bjuder-tjej-på-bio-alternativt-restaurang. och sedan behöver det inte betyda att man sitter ensam hemma och lipar om man är singel. för er som börjar få småpanik inför kvällens ståhej: här kommer en miniguide från kärlekshatälskaren.

om du är tillsammans med någon: använd insidan av huvudet och tänk efter vad din kille/tjej verkligen gillar. visst, choklad-blommor-bio kanske är supermysigt, men personligen hade jag blivit tusen gånger gladare om någon drog med mig på ett x-men-maraton, bjöd på fruktsallad och glass med chokladkrisp som man äter direkt ur kartongen. jag tycker inte att det stereotypa ”romantiska” är så jäkla faschinerande, så jag tipsar om att tänka förbi allt som är rött och hjärtformat. go personal!

om du är singel: plåga inte dig själv genom att kolla på the notebook tre gånger under kommande dygn. om du nu vill ha någon att cuddla med nästföljande valentine’s day är det bara en sak som gäller: ut på marknaden och var glad. dra ut med ett gäng vänner och käka gott, anordna en spelkväll eller kör anti-couples-bowling. alla hjärtans dag handlar om att visa uppskattning, och detta måste inte vara riktat till personen du vill skaffa barn med.

om du är lite småbetuttad i någon: ja, jag vetefan om jag ska vara helt ärlig. antingen går du all in och ställer till ett filmscenario i form av flygplan som gör hjärtan i luften, 450 heliumballonger i rosarött och en picnic på en strand full av gasolvärmare, eller så skickar du något anonymt. första alternativet har en tendens att inte bli sådär jättelyckat. om du hänger upp-och-ner iförd en spindelmannenmask i regnet kanske hon inte gör som summer roberts och kysser dig, hon kanske bara låter dig hänga. det där med att skicka något anonymt är däremot roligare. men som sagt: skit i blommorna. skriv en rolig dikt, vettja!

vad du än är: sitt inte hemma och bojkotta en högtid för att den är ”amerikansk och kommersiell”. här i sverige har vi inte så många anledningar att fira, så varför inte passa på när man väl kan? nästa högtid är typ valborgsmässoafton, och om det ens är en högtid är en definitionsfråga. midsommar? julafton? jag är bara överlycklig eftersom alla hjärtans dag och halloween är de enda högtiderna man slipper äta sill.

…och ikväll är det en sådan kväll. en kväll då man helst suttit bredvid någon, inte själv. det har blivit så den senaste veckan, att jag spenderar 95% av tiden i ensamhet. låter telefonen ringa för att jag inte orkar svara. ignorerar sms från mina bästa vänner för jag bara inte orkar knappa in tråkiga ord. vill inte ses. vill inte göra något. stör mig så fort någon kommer nära och ska prata. undviker gamla klasskompisars blickar på gymmet. gör mig ”offline” på facebookchatten så ingen kan nå mig. jag vill vara själv.

eller med helt rätt person.

den senaste veckan har jag stirrat mig blind på att just en person ska höra av sig. jag är så trött på att alltid vara den som fuckar upp, alltid vara den som måste be om ursäkt, alltid vara den som inte kan göra saker till rätta. det blir alltid jag som startar konversationen. alltid någon annan som stänger av. hela situationen är så nerkladdad och smutsig att jag inte ens vill ta i den med gummihandskar. vill inte vara med. vill ändå ha huvudrollen.

jag har en sån jävla hatkärlek till kärleken itself, och håller mig gärna på en armlängds avstånd. kan någon ge mig ett skott i pannan snarast möjligt? det är klart att alla vill ha lite kärlek. och med lite kärlek menar jag inte ett kroghångel på lördagsnätterna, jag menar något genuint. ett morgonsms. ett oc-citat. ett leende lite då och då. lite jävla hopp.

jag älskar det lilla självplågeriet att invänta nästa sms-svar, men då måste det fan komma också. här sitter jag och väntar på något som aldrig kommer komma. överanalyserar. tänker på framtiden. jag har blivit min mardröm: en tjej-tjej. nu kommer jag säkert börja använda läppglans och diskutera tampongmärken på arbetstid också.

därför säger jag såhär till mig själv: snälla isabel, ta tag i ditt liv innan du liknar bridget jones.

(jag säger alltid för mycket eller för lite. hittar aldrig den där jävla balansen…)