det var en gång två små töser som gick i klass 2D på laröd skola, och vad som förde dem samman var ett stort dilemma: de var kära i samma kille. under flera år pågick kampen om klassens pudding, men trots detta blev en stor vänskap född. wenche och jag kickade ass, kan man säga. såhär såg vi ut i tvåan:
<— jag & wenche —> 
vad som blev startskottet på vår vänskap var trots allt när jag följde med wenche på hennes gympaträning i höganäs. själv gympade jag i skämtföreningen HIK och tänkte se hur proffsen gjorde. samtidigt som jag läste skåneboken (man pluggade skånekunskap i trean, you know) gympade wenche, och då gick jag ner på golvet och körde rondater på en satsbräda. detta var mitt sätt att visa mina luriga kunskaper.

veckan därpå blev jag en höganäsare, och då började livet på allvar. wenche och jag tränade tisdagar och torsdagar med världens skönaste gäng, och vi var verkligen bästisar. problemet startade väl snarare i skolan, där vi tillhörde två olika kompisgäng. jag hängde med de storbystade brudarna som hånglade och hade mens, medan wenche aldrig var elak och umgicks med världen snällaste fredsmäklare. vi löste dock problemet genom att skapa bästisgänget, som hade tillhåll i ”hålan” i laröds lilla skog. där satt vi och åt halstabletter på rasterna, trots att det var utanför skolgränserna. jävligt coola var vi. illegala småbrudar.

på vår fritid spelade vi in oss själva på min kasettbandspelare, och programmet vi körde i flera år hette radiosporten. i början var allt väldigt oskyldigt, och 90% av inspelningarna var på vårt asgarv. när vi blev äldre blev innehållet snarare lite mer… sexinriktat. när jag kommer hem ska jag rota fram vartenda band och lyssna igenom de! åh, jag saknar de tiderna. jag har aldrig skrattat så mycket med någon som med wenche! ett specifikt minne jag har var när vi skulle redovisa en engelskpjäs i mellanstadiet. vi skulle ligga på mage och forma händerna som små kikare, sedan skulle dialogen framföras.
wenche: can you see the baby birds?
jag: no, where are they?
resten kommer jag inte ihåg, för vi kom aldrig längre. efter min replik fick vi ett sådant skrattanfall att vi inte kunde fortsätta. wenche började skratta, och då skrattade jag åt att hennes näsborrar fladdrade, och då garvade hon vidare åt hur mitt skratt lät. en ond cirkel startade, och hur många gånger vi än försökte framföra vår kära pjäs gick det käpprätt åt fanders.

innan våra gympaträningar satt vi alltid i wenches kök och drack oboy och åt runda rostemackor. nu för tiden associerar jag wenche med just oboy eftersom hon VARJE GÅNG lyckades spilla ner sig själv med mirakeldrycken. en dag granskade vi wenches kläder, och fann märkligt nog inga fläckar. efter en lyckodans kände vi på oss att något var fel, och wenche granskade då sin troskant i hopp om en brun chokladfläck (inget annat, i hope). och där var den. oboyen hade magiskt nog träffat den lilla centimeter där brallan inte täckte… bra jobbat, sugar!

det där med gympan är ju a och o egentligen, och gympalägren var löken på laxen. så många gånger vi varit på lingvallen, klagat över den oändliga träningsvärken, slitit som djur och garvat som skrattmåsar… sweet, sweet memories! det käraste minnet är nog trots allt studsmattehoppen vi körde i pauserna. vi skulle komma på så roliga hopp som möjligt, och wenche tog hem förstapriset med det så kallade ”flying gudrun”-hoppet. hon skulle imitera gudrun schyman samtidigt som hon skrek för full hals, och hoppade som stålmannen. jag har det inspelat på film, men eftersom min gamla hårddisk sa adjö får ni nöja er med en bild på wenche i sitt esse.

i högstadiet/gymnasiet tappade jag och wenche kontakten ett tag, men allt upprättades när det var dags för studentbalen. vi båda hade samma dilemma: vi var bara 17. vi skulle inte få komma in. vi skulle inte få dricka fördrink. vi skulle MAX få sitta med vars ett glas ramlösa medan alla andra drog fram credosboxen. en vacker torsdag startade msn-konspirationen mot helsingborgs stad, och allt slutade med att vi kom in, såg och segrade mer än någon annan. fyra fördrinkar blev det, och trots att alla helsingborgs studenter skulle käka vid cirkus 50 bord hände det magiska: VI HAMNADE VID SAMMA! det var bara så ment to be, och vi var så jäkla på den kvällen. screw studenten, säger jag. balen var kvällen att minnas. vi dansade tillsammans till klockan tre och sedan dess har vi varit finfina vänner igen.

studenten kom, och den enda jag fick en bild tillsammans med var just wenche, trots att vi gick på olika skolor. DET kallar jag bra tajming! då fick jag återförenas med wenches härliga familj igen, och jag hade verkligen saknat dem.

wenches mamma har alltid varit så jäkla pigg och glad, och när jag var liten var jag SÅ avis på wenche som hade en flygvärdinnemamma som träffade martin timell uppe i luften. wenches pappa har sedan urminnes tider kallat mig elsa eftersom han missförstod mig när jag hälsa första gången, och wenches syskon är allt bra fina. jag minns när baren gick på tv och jag gick runt och sjöng ”jag vill vara som en dildo” på domstens gator. givetvis hade jag ingen aning om vad en dildo var, men eftersom en dokusåpedeltagare sjöng det ville jag göra detsamma. vi frågade wenches 9 år äldre storasyster vad en dildo var när hon kollade film med sin pojkvän, och det var väl kanske inte det smartaste vi gjort.

HAHAHAHAHA, jag älskar detta! bilden där vi båda ser ut som två oskuldsfulla nunnor togs ett år innan den hemska snus-bilden, och man kan bara konstatera att vi gått ner oss en smula. man kan skylla på väderförhållande, alkoholmängd och lottas snusprovning… jag tycker iallafall bilderna symboliserar vår vänskap rätt bra, speciellt fulebilden. jag har alltid skoj med wenche. det är henne man ringer (alternativt skypear) när man är riktigt bitter på livet och helst bara vill dunka skallen i lite asfalt. hon har alltid fina grejor att säga, men kan framför allt framkalla skratt bara genom att finnas. du är så jäkla go, wänker!

ps. jag saknar dina flaxande snorkråkebo.