för er som är nykomlingar på bloggen (eller funderar på att anställa mig som hockeyfotograf) slänger jag här upp några av mina favoritbilder jag fotat vid isen de senaste två säsongerna. hockeyabstinensen är total såhär innan säsongstart, och nu när jag inte har ett rögle att fota får jag jaga reda på ett annat lag att sätt hjärtat och avtryckaren i. några matcher har försvunnit från min hårddisk, bland annat bilderna från kennydagen. klicka HÄR för att kika på lundqvist, zäta, lilja och sundin.

…and so is my pulsklocka!

mina gripklor a.k.a händer är helt skakiga efter att jag invigt min pulsklocka! planen var att springa till sofiero och tillbaka, något som hade tagit ungefär 15 minuter, men när jag kikade ner på pulsklockan blev jag så jäkla motiverad att fortsätta springa.

så jag sprang vidare.

jag började med att ligga och pulsa mellan zon 2 och 3, men efter ett tag kickade givetvis vinnarskallen allan in. efter tinkarpsbacken var jag tvungen att kuta som en sparris för att komma över 190, jag var liksom tvungen att se om jag ens hade det i mig. det hade jag.

så jag sprang vidare.

efter en halvtimme låg jag mellan zon 3 och 3+, och såfort kraken på min arm pep till att jag hade trillat ner i 3an gick benen en extra kick och ökade till 3+ igen. såhär höll jag på fram till spyan låg i halsgropen och stjärnor blinkade i blickfånget, och då hade jag kommit fram till norra hamnen. 7,2 kilometer hade jag då avverkat! jag stannade vid en kiosk (jag höll precis på att stava det tjosk?!) och tiggde till mig ett glas vatten för att orka hela vägen hem igen.

så jag sprang vidare.

efter att ha hälsat på johan och kristofer, bokat in en fika nästa vecka och ha hämtat andan fortsatte kampen att ta sig hemåt. vinnarskallen sa åt mig att aldrig komma under 160, så jag joggade och gick om vartannat. sprang till 190, gick till 160, sprang upp igen och chillade ner. när jag skulle upp för jävulsbacken i tinkarp tänkte jag ”bra jobbat isabel, nu kan du gå upp för backen”, men i samma stund kom en posten-moped och körde om mig. ”fuck no”, tänkte jag.

så jag sprang vidare.

när jag trodde att jag skulle omkomma såg jag krönet och jobbade mig igenom de sista metrarna. jag trodde, bokstavligt talat, att benen skulle svika mig och säga ”nu hjälper vi dig inte en sekund till, ring någon som kan hämta dig, idiot”. tanken slog mig att stenåldersmänniskorna säkert kände samma sak när de blev jagade av lejon, men inte kunde de stanna mitt på savannen, och inte kunde jag vara sämre.

så jag sprang vidare.

när jag kom hem och stängde av beyoncés sköna stämma från iphonen märkte jag att jag flåsade som en rostig fabrik i tjernobyl, och solbrännan jag fått från sportBH, klocka och framförallt pulsband ser fruktansvärda ut. jag ska lägga mig i solen för att jämna ut det nu, tänkte jag. men först ska jag sammanfatta informationen pulsklockan M1 från suunto hjälpte mig att checka! hans smeknamn är från och med nu sune.

tid: 1h 23m 26s
zon 1: 1%
zon 2: 2%
zon 3: 54%
zon 3+: 42%
kcal: 504
snittpuls: 170
maxpuls: 192
spynivå: stark 8 på en skala av 10
mjölksyra: låren
musik: beyoncé live (klicka)
bonnabränna: pulsbandet

klockan är mitt i natten och jag tänkte kika på den sjunde och avgörande finalmatchen i NHL mellan vancouver och boston. vad gör man innan en såhär enorm match? sjunger nationalsången när halva världen lyssnar.

MEN VÄNTA, den största hockeymatchen i hela världen ska spelas, och hur ska man då framföra usa och kanadas nationalsånger? kallar man in lady gaga eller biebster? mariah carrey eller celine dion?

hell no, man tar in två operasnubbar som sjunger nationalsångerna i superspeed så ingen i publiken kan sjunga med i rätt tempo. ögonblicket som i vanliga fall ger gåshud ledde nu till att mina ögonbryn for upp i taket, hakan touchade golvet och asgarvet svävade fram. hysteriskt roligt!