nu har 100 små själar beslutat sig för att följa den här bloggen på bloglovin, och för att ni ska ha en aning om vem jag är startar vi från början. här kommer en fullfjädrad guide till mitt liv. en isabel för nybörjare, helt enkelt.
den andra juli år 1991 föddes jag, en hårig liten unge, och redan efter någon timme i livet fick jag mitt första smeknamn. jag hade flottigt hår, och när barnmorskan kammade mitt hår i tuppkam yttrade mamma ”nejmen, hon ser ju ut som kurt olsson (skrattskrattskratt)”. vi har det inspelat på videoband, så om jag någonsin blir en psykopat/kriminell/superkristen vet ni att detta ärrat mig för livet. att vara lik en medelålders man med ölmage som nyfödd är inte lätt.
när jag föddes var brorsan 20 månader, och som små trodde folk att vi var tvillingar. vi gick på dagis tillsammans, och när han skulle gå vidare till förskolan var jag inte sen med att följa efter. som femåring spatserade jag in med mina korta ben och lärde mig skolsaker med de ett år äldre barnen. där träffade jag en av mina bästa vänner som jag håller kontakten med än idag.
familjen bodde då och då i spanien, för att sedan flytta hem till villan (a.k.a spökslottet) i laröd. i låg- och mellanstadiet hängde jag med de coola brudarna, hade bh innan tuttarna blivit större än myggbett och köpte stringtrosor när jag var åtta. jag kommer aldrig glömma min första bh, storlek 65AA, och mina första string, silverglammiga med snobben på. då var det skitfräsigt, men idag gråter jag en skvätt vid blotta tanken på att man vill utvecklas så fort. hade jag fått välja hade jag gärna levt om grundskolan en gång till.
på förskolan träffade jag en trevlig liten pojk som jag kom att älska förfärligt mycket fram till första ring på gymnasiet. ”kärlek startar med bråk och slutar i sängen”, brukade farmor säga, och det stämde rätt bra. problemet var att det inte slutade i min säng. det första minnet jag har av honom är att han band fast mig med hopprep i ett lekskepp på förskolan, och det sista var att han låg med någon annan. 9 år av ups and downs, men det är så livet är, har jag lärt mig. det gäller bara att ta det med en klackspark. allt löser sig.
i högstadiet hade jag något av en identitetskris. jag startade som hobbyhiphoppare med stora hörlurar och baggyjeans, och gick igenom popparstadiet med svart page för att komma fram till det superplattade regnbågsfärgade emohåret. vad som höll mig någonlunda normal var gymnastiken, som jag älskade mer än killen. 12 timmar i veckan svettades jag med skånes skönaste tjejer i en gympahall, åkte på läger till lingvallen och raggade på brandmän. det var en spännande ålder, upptäckte jag då jag för första gången såg en kille få stånd på en gympatävling.
på gymnasiet fick det vara slut på skolkande, dåliga betyg och jag-skiter-i-om-jag-får-ig-attityden. jag slutade på gymnastiken, men vinnarskallen överfördes automatiskt till klassrummet när jag blev undervisad av sveriges bästa lärare. när jag kom till campeon var min inställning till historia att ”det som hänt har hänt, och det kan man inte ändra”, och till religion: ”då kan man lika gärna studera jultomten, för honom tror många också på”. efter första lektionen med en man på 199,5 cm ändrade jag dock mina åsikter. en enda person, så mycket inflytande.
skolan gick fantastisk bra, och hela min personlighet ändrades under gymnasietiden. jag är så glad att jag hamnade så rätt, för hur hade man annars stått ut med sig själv idag? hade jag gått media eller estet (som jag först ville) hade jag troligen inte skrivit som jag gör idag. ni hade antagligen fått stå ut med en mer särskriven, humorlös och grå blogg. no offence, ni som nu gått dessa linjer. de kanske var bra för er, men jag hade nog inte trivts.
sedan mamma tog hem en liten kompaktkamera för hundra år sedan har jag gillat att fota. det är ett bra tidsfördriv, och att pilla med bilder i photoshop kan döda en regnig dag väldigt snabbt. jag har skrivit ett inlägg om min fotohistoria, så klicka HÄR så kommer ni direkt dit.
folk säger ofta att de hellre har få nära vänner än många bekanta, men varför välja? redan som liten hade jag problem när man skulle dela bästishjärta, för jag ville dela med 5 stycken. idag är jag inne på samma spår, så jag har helt enkelt sluta ranka. jag har ungefär 10 personer jag trivs så fruktansvärt bra med, och ena dagen passar den ena bättre än den andra. när jag är småledsen ringer jag hemskt gärna till en fin flicka i stockholm för visa råd, när jag är superfestsugen har jag en tösabit i göteborg som alltid ställer upp på att dansa till fem på morgonen. alla dagar och humör däremellan kan fyllas med olika personligheter, och det är därför jag älskar mina vänner. de passar alltid, och bäst av allt: de passar tillsammans. för att vara en nära vän till isabel boltenstern måste man ha följande tre personlighetsdrag: humor, energi och lite jävlar anamma.
”när jag blir stor vill jag bli artist”, sa jag alltid som liten. jag har vidgat mina vyer och inser nu att jag hade velat jobba med 12 olika saker, och jag är en sån människa som måste ha 23 bollar i luften samtidigt. jag vill författa en bok samtidigt som jag vill designa mjölkförpackningar, fota för ikea-katalogen samtidigt som jag vill rita hus och inreda hem samtidigt som jag håller föreläsningar. ibland kan man bara inte bestämma sig, men jag har fått för mig att det är bättre att vilja mycket än ingenting alls.
vad jag vet är att usa är ett land i min smak. jag älskar människorna, språket, miljön, olikheterna och gästfriheten. för en vecka sedan kom jag hem från en månads chillande i san diego med en av mina bästa vänner, och jesus vad jag lärde mig mycket. jag lärde mig att jag inte behöver vara i ett förhållande för att känna mig behövd, bland annat.
och med tanke på förhållande: jag ser inte mig själv som en förhållandetjej. trots detta har jag spenderat ungefär 70% av mitt liv i just förhållande, och av ren slump har dess 70% infiltrerats av hockeysvett. min självbild kanske inte stämmer det minsta, men jag ser mig själv som en väldigt självgående människa. jag behöver inte hålla någon i handen 24/7 för att känna mig trygg, det gör mig snarare rastlös och odräglig. vi kvinnor kan delas in i två kategorier: tjejer och brudar. tjejer är flicka, vill ha livet som en romantisk komedi och gråter. brudar tar det som det kommer, orkar inte lägga ner energi på att bråka om svartsjuka och tar livet lite med en klackspark. det finns inget rätt och fel, men jag tillhör släkte två. ”there’s more to life than love and being together”, avslutar jag detta inlägg med att skriva. ett citat från tegan och sara, världens antagligen klokaste tvillingar.
isabel boltenstern är ensam. helt jäkla solo.
