känner ni er också lite sjuka i huvudet när ni skrattar då ingen annan hör? eller är det bara jag? på senaste har jag nämligen varit på ett otroligt konstigt humör som gör att jag kan börja asgarva åt saker som knappt ens är roliga, och efteråt känner jag mig så himla tom för att ingen varit där och delat glädjen med mig.nu menar jag inte skratta som i fnissa lite lätt åt ett skämt på big bang theory, utan skratta så man inte får luft.
det första var egentligen innan sommaren. peter ringde mig för att berätta att jag fått jobbet på hockeysverige, och samtidigt som jag skulle passera lastpallsbordet fastnade jag med foten. jag föll – handlöst eftersom jag höll luren – och landade med en fet duns mot marken. och där låg jag alltså på mattan och försökte dämpa mitt asgarv och samtidigt svara vettigt med nya arbetsgivaren. till historien hör det att jag fick så förbaskat ont i axeln jag landade på, och såg mig snabbt omkring för att försäkra mig om att ingen sett mitt fatala missöde.
typ såhär skrattade jag då:

igår hände nästa asgarvsframkallare. jag står i bara underbyxan och började rista mina träningsbrallor för att bli av med några hårstrån. när jag viftar som mest febrilt sker det som aldrig sker: jag snärtar mig själv med ett blixtlås precis på den nakna bröstvårtan. jag får så ont att jag slänger mig på sängen och skrattar så tårarna sprutar. återigen hade jag ingen som kunde dela denna händelse med mig, så nu får jag blogga ut det istället.
ungefär så känner jag när jag tittar på denna hemsida med gif-animationer bombade med igenkänningshumor.