jag fick här om veckan ett nytt uppdrag för djurgården, ett litet projekt som heter talangfabriken. första intervjun är nu ute, och klickar ni på bilden kommer ni dit. all cred till bästa johanna som fotar som en gudinna!

okej, nä. jag filosoferar inte det minsta. sörplar i mig ett glas vin och väntar på bussen som ska ta mig in mot stan. igår när jag skulle göra precis samma tur insåg jag att de dragit in bussar, och nu går det alltså TVÅ BUSSAR I TIMMEN prime time på en lördag. det, mina vänner… det är inte som röd linje från gärdet, inte.

nu kommer snart julia och linnea. vi ska ut en svängom på mogwai, och igår var jag där med pappa! det ryktas om att någon trodde han var min pojkvän, vilket jag härmed dementerar. jag och pappa B är INTE ett par. stolt och chrille bytte av pappa efter två perioder i kroghängssvängen, och vid tidig timma somnade jag i min nya säng. rätt fint, lemme tell ju.

slut på ordbajs. ha en trevlig afton, och glöm inte bort var ni bor.
nycklar, plånbok och mobil.

i onsdags var det äntligen dags för mig att åka hem till fina skåneland. jag har inte varit hemma på tre månader, och den senaste veckan har både mörkret och hemlängtan börjat tränga sig på. på flyget hamnade jag bredvid två män från umeå, och när jag utbrast ”jasså, då håller ni på björklöven” startade en timmes hockeysnack på 10.000 meters höjd. förträffliga främlingar!

efter ett bad (jagälskarmittbadkar) blev det dags för hockey. rögle tog emot oskarshamn och plockade hem tre pinnar. glad tjej lämnade matchen 10 minuter tidigt eftersom min parkering var av katastrofal klass. jag var sen till matchen och blockerade i princip utgången, och jag skyller givetvis på tre faktorer.

a) jag hade inte kört bil på tre månader.
b) jag hade bråttom.
c) det var pappas bil, och den är större än min gamla göran.

efter att ha somnat sött till harry potter vaknade jag hur glad som helst. vid 10-snåret var det dags för mig och linn att baka scones, spå med tarotkort och utöka mängden kvalitetstid.

ett stycke malibu var där! vad vi har gemensamt: vi fyller båda år den andra juli, och vi gillar att sniffa folk i skrevet.

frukostperfektion. något inom mig föds när jag ser bilder på mat. tror jag egentligen är en 300-kilosmänniska fångad i en smal människas kropp.

nästa stopp på min skåneturné var gamla jobbet! fina intersport väla har utan tvekan de skönaste medarbetarna någonsin, och jag fick med mig två stycken på lunch. johan och lelle visade mig nya köpcentrat, skämtade och höll mig uppdaterad på livet. allt i sin ordning, med andra ord.

efter att ha mött upp med min fina mor och konstaterat att jag antagligen inte önskar mig annat än husfrid i julklapp hämtade jag min äldsta vän på jobbet. trots att vi ses så himla lite nu faller man tillbaka i samma stämning när man träffas, vilket jag tycker är rätt fantastiskt. ligga ner på marken och asgarva till youtubeklipp och fisappen liksom. priceless!

och så måste jag passa på att skriva: detta är den bästa extrafamilj man kan ha. mauli, nona och tant elena.

dessutom har de ett rätt soft husdjur. detta är filippa, och hon kommer bli äldre än oss alla. sköldisar har en livslängd på ungefär hundra år, så hon kommer fortsätta traska runt och äta ruccolablad ett bra tag till. när jag och antonia var små döpte vi henne i en ceremoni i trädgården (bildbevis finns).

efter en mysig nostalgitripp var det dags att åka hem och snurra ner mig i badkaret igen. det är en konstig vana jag skaffat, men minst en gång om dagen måste jag sitta där och filosofera. denna torsdag hände dock följande scenario: jag slog på bubblorna lite för tidigt och dess oanade kraft skvätte ner hela badrummet, bokstavligt talat. vad som var extra tråkigt var att min dator stod i en hörna och fick sig en dusch. nu går burken iallafall igång, men musplattan funkar inte. eftersom jag hade en så perfekt dag i övrigt kunde jag inte bli arg, bara harmoniskt irriterad på min egen dumhet.

det är inte ofta jag blir upprörd och tappar hoppet om mänskligheten, men de senaste dagarna har jag börjat undra om människan verkligen är jordens smartaste kreatur. efter några observationer kan jag konstatera att släktet jag själv tillhör är allt annat än okej.

de senaste dagarna har jag lagt märke till att folk gärna klappar på mig. ja, det låter ungefär lika idiotiskt som det är, men låt mig utveckla det hela. när jag exempelvis jobbar på matcherna vistas jag i en arena som är väldigt mansdominerad. nej, detta stör mig inte det minsta eftersom jag trivs i karlarnas sällskap – så länge de håller sig på mattan.

eftersom utbudet av damer är rätt snävt förstår jag att folk tittar nyfiket när man går förbi, och det har jag inget att säga till om. att folk tittar och sedan går förbi stör inte för fem öre, men nu har det blivit värre än så. det hela började för några veckor sedan, och jag har några exempel på hur män(niskor) kan bete sig och anse att det är normalt.

OBS: dessa fenomen sker på fler platser än just på hovet. detta är ett exempel, och låt mig förtydliga att detta är milda scenarion i jämförelse med vad jag erfarit på andra platser där östrogen är en bristvara.

OBS2: jag älskar mitt jobb och min arbetsplats. punkt.

EN LISTA ÖVER HUR FRÄMLINGAR INTE SKA BETE SIG I MIN NÄRVARO:

scenario ett: jag går i hovets korridorer och ser längre bort två killar i 18-årsåldern. jag pillar med mina papper samtidigt som jag går, och precis när jag går förbi sträcker den ena fram sitt huvud cirka 5 centimeter från mitt och ger ifrån sig ett hund-voff. efter detta går han vidare precis som om inget hänt.

scenario två: människor jag träffat en gång inleder en konversation med ”får man ingen kram eller?” och det enda jag vill svara är ”nej, jag vet inte ens vad du heter, så jag tror vi kan hoppa den där kramen”. det där att bli nuddad (än mindre kramad) av främlingar är inte min grej. jag känner att mitt lilla revir blir nerpissat av en grand danois, så att säga.

scenario tre: människor som går förbi klappar mig på ryggen, armarna och VÄRST AV ALLT – på huvudet. ja, det är så otroligt förnedrande när en lång och storväxt man klappar en på huvudet och säger något i stil med ”du är så liten och söt”. visst, det är jag gärna, men sedan när blev det en inbjudan? ”men jofan, klappa gärna på mig trots att vi inte känner varandra”, liksom. blir så himla sugen på att klappa tillbaka och bara: ”mmmm, du är så stor och luktar som en två månader gammal kebabtallrik”.

scenario fyra: jag tittar på matchen och märker att ögon riktas mot mitt håll. fem män i 30-årsåldern som sitter några rader nedanför mig har bestämt sig för att inte titta på spelet, utan istället fokusera på mig. fine, tänker jag. titta bäst ni vill, men jag tänker fan inte ge någon respons. matchen fortskrider, och när jag nästa gång tittar ner mot herrarna har en av dem plockat upp en mobil och försöker fota mig. här går min gräns, kan jag påpeka. när jag håller för ansiktet och får back-up-assistance från min kollega frågar mannen med kameran ”WHY NOT?!”. ja, hur ska jag förklara det här för dig, främling… jag kan fatta mig kort: jag vill fan inte att du ska ha en bild på mig i din lur, som du kan titta på vid ensamma stunder eller mmsa till dina kompisar.

detta är bara några historier som retar gallfeber på mig. jag tackar gud (och mina förfäder) för att jag ärvt genen ”brutal ärlighet” och att jag utan tvekan kan snoppa av dessa främlingar, men hur kan de få för sig att det är ett okej beteende? inte fan hade jag gått fram till valfri människa på stan, lagt en hand på dennes huvud och tyckt att det var ”OKEJ ATT GÖRA” eftersom personen var mindre än mig.

jag säger som jag brukar: en armlängds avstånd, tack. kan jag inte ens ditt namn är det inte läge att gnugga dina man-boobs mot mig.