idag var en av mina vänner på begravning, och detta fick mig att hela förmiddagen gå runt i ett grått töcken av jobbiga minnen. jag vet hur överjävligt det är att sitta där i bänkraden och stirra genom grumliga ögon. för snart fem år sedan gick jag på min första och enda begravning, och jag hoppas att det tar många år innan jag måste gå på nästa.
★ ★ ★
jag var sexton, det var sensommar och jag åkte bil från en släktträff när telefonen ringde. mamma var i andra sidan luren, och hon sa att hon hade något hemskt att berätta. därefter brast hennes röst och allt jag hörde var ”har dött”, men inte vem. jag trodde att det var mormor som gått bort eftersom hon var gammal, men istället var det precis tvärt om. genom mammas spräckta röst hörde jag att min 14-åriga styvsyster hade dött, och jag kan inte förklara hur tankegången gick efter det.
pappa stannade bilen. jag sprang in på en toalett och böjde mig över toastolen. det kändes som om jag skulle kräka upp mina lungor, som om det inte kom in någon luft i mig och att jag – bokstavligt talat – höll på att dö jag också. jag har aldrig skakat så mycket som då. psykisk och fysisk smärta flöt ihop, och sedan kom den där surrealistiska känslan att man bara drömmer.
det finns fan inte på världskartan att småsyskon ska dö. det finns inga hjälpguider hur man tar sig igenom sorgen och inga manualer på hur man själv lever vidare med tomrummet.
på kvällen smsade jag hennes telefon och skrev allt det där jag borde skrivit 24 timmar tidigare. hennes telefon var fortfarande igång och min styvbror skrev ett sms tillbaka. ”hon älskade dig också, det vet du”. att se hennes namn på skärmen de få hundradelarna var så brutalt, precis som att vakna från den där förbannade mardrömmen för att sedan slungas tillbaka igen.
dagarna därpå var ett rent helvete. jag började tvåan på gymnasiet och så fort jag såg mina klasskompisar ångrade jag att jag ens gått till skolan. deras ledsna miner, oroliga kramar och ”vi finns här för dig”-prat. jag kände mig som en börda, och människor som alltid annars kommit fram och skämtat stod nu 10 meter bort och tittade genom luggen.
det måste ha varit jättesvårt för mina vänner att veta vad de skulle säga och göra, och jag klandrar ingen. allt jag ville var att återgå till vardagen, men hur lätt är det att handskas med någon som gråter så fort blickarna möts? ni som klarade det – guldmedalj till er.
veckan därefter åkte vi till hennes flickrum i stockholm, och det var så makabert att klampa in i ett så levande rum. allt låg framme precis så som hon lämnat det. vid datorn stod halvfulla dricksglas och i papperskorgen låg tuggade tuggummi. på skrivbordet stod hennes digitalkamera, och på minneskortet fanns bilder hon tagit på sig själv. jag fick ett halsband som var hennes.
och sedan var det dags för begravning. ett sista hej då skulle sägas, och i bilen på väg till kyrkan låg all fokus på att inte hyperventilera av skräck. tiden gick i slow motion, och tillsist var det dags att ta farväl. vi satte oss i bänkraderna och att titta fram mot kistan var som att klösa sig själv i hjärtat. inom mina 20-åriga referensramar finns det ingen känsla som ens varit i närheten av sorgen att se kistan och tänka ”där ligger hon”.
när kyrkklockorna ringde in tittade jag bakåt och såg alla hennes vänner, och det kändes som om man träffades av hela världens samlade sorg när man såg hennes två bästa vänner gråta. ibland tycker jag det är fantastiskt hur mycket smärta ett litet hjärta klarar av utan att faktiskt spricka.
★ ★ ★
jag minns i princip ingenting från ceremonin förrän det var dags att gå ut. vi i familjen skulle gå fram till kistan och säga ett par välvalda ord. ett sista hej då, hur det nu är möjligt… jag satt kvar längst och lyssnade på musiken som spelades, för vi hade pratat om detta tidigare, hon och jag. varför vi diskuterade vilka låtar som skulle spelas på våra begravningar känns vidrigt såhär i efterhand. vi kom iallafall fram till att ”utan dina andetag” var ett måste.
jag satt där och väntade. ville inte prata med någon, ville bara sitta själv med henne en sista gång. många låtar gick förbi, och plötsligt kom de där tonerna. och sedan texten. jag vet att du sover, känner värmen från din hud. kräka-upp-lungorna-känslan kom, och jag visste att det var där och då jag skulle ta farväl av henne.
jag gick fram och böjde mig mot kistan, och kupade händerna vid munnen. jag började viska allt som kom upp i hjärnan. hur kan man på rimligt vis välja några perfekta ord? jag är ingen manusskribent, och det finns inga ord som ens kan appliceras på känslostormen som just då gick genom kroppen. jag bara babblade och överanvände säkert ordet ”älskar” för det var allt jag kände just då. försök tänka er situationen: vilka är dina sista ord till någon du älskar?
när jag gick därifrån spelades ”brothers on a hotel bed”, också en av våra låtar. vi delade hotellrum på alla familjesemestrar och blev per automatik sisters on a hotel bed, och när tonerna kom var jag tvungen att öka steglängden för att inte omkomma av sorg.
★ ★ ★
veckorna efter är jobbiga, men man nästlar sig tillslut in i vardagen igen och hittar ljuspunkter snabbare än man tror. det tar några dagar innan man kan skratta, ytterligare några innan man slutar gråta sig till sömns och sedan några månader innan man är sig själv igen. det gäller att tänka positivt och börja leva för två.
såklart finns det en guldkant på även denna historia. när detta hände hade jag bilddagboken, och mitt i sorgen fick jag en kommentar från en då helt okänd människa. det visade sig att denna tjej skulle bli en av mina bästa vänner, och idag har jag flyttat upp till hennes stad och bor nu två gator i från henne. i sorgen finns lyckan.
★ ★ ★
jag skriver inte detta för att finna någon sorts sympati, men det kan vara en liten tröst för andra att läsa.
