jag tänkte försöka mig på ett djupt mitt-i-natten-inlägg om mina tre månader här i stockholm, hur mycket jag saknar mina hjärtan där hemma och varför jag helt tappat blogglusten…
MEN, jag känner mig för sprallig. här är klockan långt efter spöktimmen och jag kan inte förmå mig själv att varken grubbla eller sova. min lilla önskan var att skriva ihop ett inlägg á la mia skäringer och gråta blod, men jag tror helt enkelt att jag är för glad för det. jag har aldrig varit en människa som ber livet dra åt helvete, och hur mycket motvind det än blåser tycker jag allt är rätt fantastiskt.
åter till problemet som egentligen inte är ett problem: jag har ingen lust att blogga. förr i världen (MVH signe 89 år) skrev jag ner alla tankar som flög igenom min hjärna utan någon som helst censur eller eftertanke. det funkade, för då hade jag fem trogna läsare med en medianåldern 14 år.
idag är det en annan melodi. helt plötsligt läser chefer (hej jerka), släktingar, pappas kollegas exfru och mammas vänninor den här bloggen, och nu får man passa tungan. när man googlar mina pärons namn hamnar man här, och det är nog inte helt förträffligt i alla lägen.
när jag ringer min pappa vid tidig morgontimma börjar konversationen alltid likadant. vi säger god morgon, konstaterar att han sitter på kontoret och där efter diskuterar vi vad som står på min blogg. han säger något i stil med: ”jag läste på bloggen att du…” och sedan pratar vi om mitt meningslösa innehåll.
bra: pappa håller sig uppdaterad på vad som händer i mitt liv.
dåligt: jag kan inte skriva om sex och fyllor.
(nej pappa, jag har aldrig haft varken eller. vad tror du om mig?!)
vad jag försöker komma fram till är att det inte är lika roligt att blogga nu som för 3 år sedan. allt har sin tid, och jag antar att jag blivit för gammal (?) för att slänga ur mig idiotiska tankar på internet. nu för tiden måste man vara lite sofistikerad. skärpt. ha kavaj på jobbet och inte stå på händer på kontoret (även om jag gjorde det senast förra veckan).
kan jag få sparken för det där, förresten? man har ju hört skräckexempel på hur vissa chefer läst innehållet i anställdas bloggar och sedan fått frispel och kastat ut mähäna med huvudet före. förvisso handlade deras bloggar om vapen och droger, vilket min inte gör, men var går gränsen? jag är bara pigg och glad, och har lite för mycket energi ibland. jag hoppas att det är därför folk tycker om mig, för att jag inte sitter som på nålar och är regelrätt i alla lägen. det är klart man ska vara skärpt och seriös, men ibland måste man stå på händer också. hjärnan behöver lite extra blod vid vissa tillfällen.
kontentan av kvällens grubblande:
jag kan inte bestämma mig för om jag är barn eller vuxen.
vet inte om jag ska betala 70 eller 140 kronor i inträde längre.
jag ordbajsar lite för mycket för mitt eget bästa.
