JAHAPP, då var det den självutnämnda bebisexperten här igen då. ”Jag ska inte BARA blogga om bebislivet” skrev jag i början men look at me now – det finns verkligen inget annat i mitt huvud att komponera text om. Så återigen ska vi in i föräldraskapets härliga och fullkomligt förvirrande värld.

Idag ska vi beta av mitt nya favoritsamtalsämne: hur man hanterar nätterna med bonusperson. Det finns lika många varianter som familjer, och jag ÄLSKAR att lyssna på hur folk gör. Så om ni har barn: hur gör/gjorde ni med ungarna?! Om ni inte har barn: vad tänker ni hade varit optimalt om ni visualiserar?

Vi har kört två upplägg, och de är egentligen baserade på samma idé, fast med och utan ersättning. Den som har bebisansvaret (The Night’s Watch á la Game of Thrones) har varit på bäddsoffan ute i vardagsrummet, och den som laddar batterierna gör det högkvalitativt inne i sovrummet med öronproppar i. Alex har kört 22.00 – 02.00 (ungefär) och därefter har jag tagit 02.00 – 08.00. För oss funkar detta strålande, men då har vi också en tämligen ”enkel” bebis om nätterna.

Först: två veckor utan ersättning

De första två veckorna efter BB försökte vi helamma, alltså inte ha någon flaskmatning, men det slutade med att jag satt och skrek/grät i sängen av panikångest. Till en början är brösten så sönderslitna, såriga och ömmar något fruktansvärt, och eftersom småbarn vill äta ofta fick de aldrig någon chans att läka. Mitt sovpass (22.00-02.00) blev alltså upphackat i småbitar eftersom Alex skulle väcka mig när Ilse behövde äta.

Problemet var: hon ville äta hela tiden. Och ville hon inte äta, så tjöt hon, vilket Alex tolkade som att hon ville äta. När klockan slog 22.00 och jag precis borstat tänderna gick jag sömndrucket mot sovrummet och pep ett ynkligt ”jag går och lägger mig nu” – då svarade Alexander nästan varje gång: ”hon smackar med munnen så jag tror vi måste försöka amma lite till”.

”DET ÄR FAN INTE MÖJLIGT”, gormade jag då, efter att precis ha varit fri i exakt 20 minuter. Skulle hon äta IGEN? Jahapp, det var bara att torka bort Purelansalvan från bröstvårtan, sätta sig i soffan igen och hålögt amma vidare. Därefter gick jag mot sovrummet med ovan nämnd ångest krypandes i kroppen. När jag la huvudet på kudden hade jag bara en tanke:

”Om 60 minuter kommer Alex in med en gallskrikande unge, så jag måste hinna få lite sömn nu.”

Ibland kom han efter 75 minuter, men oftast hann jag inte ens somna innan jag hörde honom tassa utanför dörren. Han smög så försiktigt, givetvis helt uppgiven även han, för några sekunder senare skulle han behöva säga de bevingande orden som återigen skulle få mig att storgråta i desperation. ”Jag tror hon vill ha mer mat”.

Det är så vidrig känsla att vara bestulen på sin sömn och samtidigt veta att man inte heller kommer få sova framöver. Det finns inget ljus i tunneln, om man säger så. Alexander var också uppgiven, för han fick den otacksamma rollen att hjälplöst behöva föreslå att vårt barn var hungrigt till en mamma som bara grät. Antingen gjorde han sitt barn ledset genom att inte ge henne mat, eller sin flickvän ledsen genom att föreslå att hon skulle kämpa sig igenom ytterligare ett amningspass.

När BVC gjorde hembesök lade jag (stormgråtandes) fram förslaget att Alex skulle ge henne en flaska när han hade Night’s watch för att jag skulle få sova lite mer sammanhängande. Vi har turen att ha en fantastisk BVC-kontakt, och hon sa direkt: ”det tycker jag absolut att ni ska prova, helst igår”. Redan samma natt testade vi vad som skulle bli Den Stora Lösningen™.

Nu: fem veckor med ersättning

Vår uppdelning är rent tidsmässigt likadan nu, men den stora skillnaden är att jag nu sover sammanhängande mellan 22.00 och 02.00-ish. Jag vaknar inte en gång, eftersom Alex löser all matning med ersättning mellan dessa klockslag. Vill hon bälga en hel flaska och totaldäcka? Fine. Vill hon smånmutta flera gånger? Då fixar han det. Han kommer inte in och väcker mig om det inte är kalabalik, och när vi då byter vid 02.00 har jag fått en chans att bunkra lite energi. Detta har gjort hela skillnaden för mig.

Jag har alltid varit en stark förespråkare av att delamma, och det var vår initiala plan innan Ilse kom. Men när hon väl var här hände något. Det är svårt att veta om det är någon neandertalarinstinkt som lever kvar, eller om jag blivit så påverkade av mödravårdens tjat om att få igång amningen och aldrig neka barnet bröstet… men jag kände mig nästintill hjärntvättad? Mitt i bebisdimman tog jag det nästan som en personlig förolämpning när Alex föreslog att vi skulle ge henne en flaska, trots att det var min idé från start. ”NEJ, JAG MÅSTE AMMA HENNE”, gormade jag. Rädd att missa den viktiga anknytningen jag läst om, eller att mjölkproduktionen inte skulle sätta igång på ett optimalt sätt.

Med facit i hand kan jag säga såhär: att börja med ersättning om kvällarna blev vår räddning. Den sammanhängande sömnen gjorde att jag slutade panikgråta vid minsta motgång, och jag fick en chans att faktiskt uppskatta första tiden eftersom jag inte mådde katastrofalt längre. Detta, i kombination med att brösten och snittet läkte och att man kunde sova även på sitt nattpass, har gjort jäkligt gott för oss alla.

Hur sover vi om nätterna?

Eftersom jag födde med kejsarsnitt kunde jag röra mig så bra de första dagarna och nätterna. Vi väntade därför med att bädda ut bäddsoffan, och jag sov med henne på den rymliga divanen. De första nätterna försökte vi med babynest, men det var helt omöjligt. När vi frågade en läkare om det ens var lagligt att samsova svarade hon ”jag får inte tipsa om att samsova, men det viktigaste är att man sover över huvud taget”.

Att sova ihop är ju en vattendelare eftersom det verkar öka risken för plötslig spädbarnsdöd. Enligt Libero rekommenderar Socialstyrelsen att spädbarn sover i egen säng tills de är tre månader, men det finns ändå mer säkra sätt att göra det, vilket vi anammat. Jag vill inte tipsa om något som potentiellt kan vara farligt, så det här är ingen rekommendation från min sida, bara en transparent beskrivning av hur vi gjort och gör. *ansvarsfriskrivning sker nu*

Under en av mina första sömnlösa nätter fick jag tipset om att se videon om säker samsovning från babybaby.se, och den gav mig kött på benen. Inledningsvis ville hon bara sova uppe på våra kroppar, men med tiden lurade jag ner henne bredvid mig. Vi byggde till exempel ett eget nest av rullad filt så att Ilse inte skulle tumla i sömnen och få något för näsa och mun. På så sätt kunde jag ändå säkert ligga intill.

Till en början sov jag nästan ingenting eftersom jag (som de flesta nyblivna päron) behövde säkerställa att hon andades exakt varje sekund. Jag hade Suits rullande på tvn i bakgrunden och klämde några säsonger första veckan, men därefter kunde jag slappna av mer och sova när hon sov.

Nu blev detta världens längsta blogginlägg, och ändå har jag inte nämnt ett ord om världens bästa uppfinning: liggamning. Det får bli ett framtida inlägg, tillsammans med de tidsscheman jag skrev om nätterna för att hålla koll på hur matningen gick!

Återigen: det är så spännande att höra hur andra delar på nätterna, så skriv gärna i kommentarsfältet hur ni gör eller önskar göra!