2010 – ensamt och aningen förvirrat

Något av det bästa jag vet är listor och bilder från förr, så de kommande veckorna ska jag kombinera just dessa. Precis som min vän Sandy tänkte jag göra en serie inlägg där jag rotar i hårddisken efter bilder från 2010 och framåt – ett år åt gången. Det kommer bli pinsamt, det kommer bli plågsamt. Låt oss börja år 2010, ett halvår efter att jag tagit studenten! 

Såhär såg 18-åriga Isabel ut – kastanjerött hår plattat till förbannelse. Bilderna är tagna nere i vår källare. Jag hade fått två fotoblixtar i studentpresent och de gick bokstavligt talat varma varje dag. Ps. Den där vita Triwa-klockan bar jag varje dag tills färgen trillade av.

För att sätta en scen: på den tiden hade jag en pojkvän som bodde i Göteborg, granne med Liseberg, och jag hade precis flyttat in i hans VÄLDIGT pojkrumsinspirerade lägenhet. Jag kände ingen förutom honom och var jäkligt ensam om dagarna, vilket märks på bilderna i 2010-mappen. 203592094 bilder på mina fötter.

Sedan ett-två år tillbaka fotade jag bilder till Rögle BK:s hemsida, och tågpendlade alltså till Ängelholm någon gång i veckan. Såhär i efterhand var det kanske mer för att umgås med familj och vänner, men vad vet jag. Här är en bild jag knäppte på Cristopher Nihlstorp!

Under första tiden i Göteborg pluggade jag fotografi och socialantropologi, och håll i er för nu blir det ledsamt: för att dämpa min ensamhet köpte jag årskort på Liseberg. Inte för att åka något, men för att gå runt bland människor och ha en anledning att lämna lägenheten.

Min tillfälliga lösning blev att ta ett jobb – i kassan på IKEA Bäckebol. Älskade det jobbet och kan än idag sakna att lämna returer på husgeråd, smygräkna varor i en självscanningskassa och småsnacka med glada göteborgare. Mina erfarenheter av IKEA är så vansinnigt bra. Ett pangföretag som jag minst en gång i kvartalet tänker att jag vill jobba på igen.

Ooooch att jag jobbade på IKEA syntes när vi flyttade och skulle inreda nya lägenheten. Att välja en avföringsbrun väggfärg var väl ingen toppengrej i sig, men det kanske inte heller blev bättre av att styla med en tom Bacardi-flaska… Bilden till höger är från när Linn (som nu blivit mamma!) hälsade på.

PS1. Triwaklockan var med också.
PS2. Min pappa tyckte inte om mitt rasslande halsband som ni ser på bilden. När det rasslade frågade han om jag ”plundrat en vikingagrav”, hahahahahaha.

På sommaren fyllde jag 19 och på festen spelade Lotta och jag bordshockey. Jag hade vid detta tillfälle dille på USA och var fast beslutsam om att jag skulle flytta dit och plugga på college. Tror till och med att min blogg hette USAbel på den tiden? Nåväl, detta speglades i tårtorna jag valde att baka:

På den festen hoppade vi studsmatta och fick för oss att testa snusa för första gången. Ingen succé rent upplevelsemässigt, men det finns ett par ikoniska bilder som aldrig kommer försvinna från min ägo!

Efter sommaren var jag tillbaka i ensamheten i Göteborg. Jag förstod nog direkt att en förändring låg och puttrade, men försökte hålla ut av någon dum anledning. Fördrev tiden genom att photoshoppa in mig själv i en tändsticksask.

Det enda fina med att inte ha något Liv™ var att jag utan problem kunde lägga undan majoriteten av min lön. Inga kronor gick till nattlivet, inget slösades på kläder eftersom jag ändå bara behövde IKEA-uniform eller mjukiskläder. Istället sparade jag undan pengar till mitt livs kanske bästa köp: en Canon EOS 7D. Tror den kostade närmre 15.000 på den tiden?!

Men sparpaketet skulle också räcka till en resa till San Diego. Wenche och jag bestämde oss för att åka och hälsa på hennes syster Linn som då jobbade på en flygskola i USA:s bästa stad. Jag sa upp mig från IKEA, gjorde slut med killen och *LäMnAdE AlLt* på ett dramatiskt fjortissätt.

Väl i San Diego klämde vi ner våra kroppar i två våtdräkter, och jag HAR ju blogginlägg sparat från denna tiden där jag skrev om hur vi fick hjälp av en ”Kalle”.

”han förklarade var man skulle ta vågen, hur man skulle ställa sig och hur man skulle vara snygg i våtdräkt. helt plötsligt gick allt mycket bättre, och vågorna blev ridna som en d-ponny. några klassiska vurpor/dykförsök på grunt vatten hann vi också med.”

HAHA, ridna som en d-ponny. Var tog den här humorn vägen?! Nåväl. Vi gick på Halloweenfest hos någon kompis-kompis-kompis också. I sann amerikansk anda hade de lagt ner en smärre förmögenhet på att pynta huset. Dessutom åkte vi till ungefär 5 olika ENORMA Halloween-kostym-varuhus som var uppsmällda mitt ute i ingenstans. Stora som hangarer och fyllda till bredden. På festen hånglade jag med en supersöt kille som var iklädd en matta, minns jag.

Resan var precis det jag behövde. På hemvägen tog vi ett par dagar i New York och såg Robyns konsert på utestället Terminal 5, och när jag väl kom hem till Sverige flyttade jag hem till Helsingborg. Jag umgicks med kompisar och lyssnade på Body Talk-skivan på repeat.

Och någonstans där tog 2010 slut. Jag vet att några av er som följer varit med hela vägen sedan dess – och vissa tidigare. Sedan Lunarstorm-tiden? Bilddagboken? Helt vansinnigt.