40 dagar utan klädshopping

För tredje året i rad har jag antagit mitt eget vad om att inte köpa kläder under minst en månad! Förra året var jag så hardcore att jag rensade ur HELA garderoben och enbart sparade 50 plagg. Jag vill minnas att jag hade läst någon artikel om minimalism precis innan…

I år gick hela september i kläd-embargots tecken. Idén var att spara på kulorna, men också att lägga band på mig själv när alla härliga höstkläder lanserades i butikerna. Blir ni också sådär på hösten? Att ni kan tycka att det är en god idé att köpa sjuttioelva stickade koftor och halsdukar i naturfärger? Precis den där impulsen ville jag tygla. Göra genomtänkta köp.

Nu har det gått 40 dagar. Jag har hunnit se utbudet, sätta mig ner i lugn och ro istället för att spontanköpa saker som sedan omöjligt går att matcha. Om jag är stolt över mig själv? Givetvis, det är bara förnamnet.

Lärdomar jag dragit av att inte köpa kläder på 40 dagar:

1. Efter att ha gått igenom ALLT i garderoben inser jag att min relation till fladdriga byxor, vita t-shirtar och grå tjocktröjor är nästintill skadlig.
2. När jag bad min kollega Sara beskriva min stil sa hon att jag ”90% av tiden går i träningskläder” så VARFÖR FÖRSÖKER JAG ENS?
3. Istället för att spontanköpa saker grubblar jag nu på om de verkligen passar mig… Eller om det mest är min inre identitetskris som tycker att jag ska köpa en stor, rosa, fluffig fakepäls.
4. Jag har använt kläder som till vardags brukar ligga intryckta längst bak i garderoben eftersom favoriterna huserat i tvättkorgen. Insåg idag att jag har ett par byxor från 2011 som är SVINsnygga?
5. Ingen bryr sig om jag har samma kläder fem dagar i rad. Har gjort en empirisk undersökning och mottagit NOLL kommentarer från omvärlden.
6. Att jag nu sparat pengar, så jag kan motivera en bärsärkagång på Drottninggatan inom kort. Jag VET att detta inte är syftet med projektet, men samtidigt är jag bara människa. Låt en kvinna få leva osv.