♀ 8 mars-samtal med favoritkvinna ♀

Idag är det den 8 mars, och jag har ringt upp en av mina första och största förebilder i livet – min farmor. Hon är 96 år, och en tvättäkta kruttant.

När farmor föddes var året 1920. Samma år infördes allmän rösträtt för kvinnor i USA, Elsa Andersson blev första svenska kvinna att ta flygcertifikat och Jeanne d’Arc helgonförklarades. Samma år introducerades ishockey som en olympisk gren, så ni förstår att min farmor hängt med ett tag.

”På den tiden hade karlarna all ekonomisk makt. Fruarna fick inte jobba, de skulle vara hemma och föda barn. Ren idioti, var det.”

Vad som karakteriserar min farmor är att hon är framåt, reder sig själv och struntar i vad andra tycker om henne. Jag kommer aldrig glömma när vi lämnade henne på sjukhuset, när hon skulle hälsa på sin vän som brutit lårbenshalsen. Pappa frågade om vi skulle vänta med bilen och köra hem farmor efteråt, varpå hon vänligt men bestämt poängterade: ”jag har väl egna ben att gå med?”. Då var hon 92 år, och traskade hem några kilometer för egen maskin efter besöket.

Imorse bad jag om något livsråd, men då skrattade hon bara och sa…

”Man måste kunna ta hand om sig själv. Att inte förvänta sig att någon annan gör saker åt en.”

Tätt följt av:

”Nu tittar jag på min obäddade säng, och varje gång överkastet halkat bort ser jag mitt vinförråd under sängen. Nästa gång du kommer hit ska vi åka till Tyskland och fylla på gömmorna.”

För min farmor gör det två gånger om året – åker till Tysklands billigaste bordershop och köper deras billigaste tetravin som hon sedan späder ut med svartvinbärssaft. Om det är ett livsråd vet jag inte, men det verkar funka för henne.

När vi snackade vidare om att just reda sig själv kom vi också in på att stå upp för vad som är rätt. På 30-, 40-, 50-, 60-talet (osv.) var det ingen självklarhet, och även om det kanske ser bättre ut idag finns det fortfarande en del att göra. Såhär säger farmor:

”Att bara sitta tyst i ett hörn hjälper ingen, och det gör ingen glad. Man är inte nöjd med sig själv om man inte står upp för vad som är rätt.”

Farmors berättelser är fantastiska, nästan som en Fredrik Backman-bok fast allt har hänt på riktigt. Efter 30 minuter lade vi på luren, och hon frågade om hon skulle skicka pengar för telefonräkningen måste bli fruktansvärt dyr för mig. Hon är fin, min farmor.