Allt om min ögonlaseroperation

Nu har det gått fyra dagar sedan jag gjorde min ögonlaseroperation, och jag är lyrisk. LYRISK! Jag ser för bövelen allt?! Jag vet att ni är många som funderat på ögonlaseroperation, så här kommer ett matnyttigt (och antagligen jäkligt långt) blogginlägg om min upplevelse från start till mål. Jag har delat upp allt i olika underrubriker för att göra det mer lättläst.

Att bestämma sig och boka ögonlaser

Min pappa gjorde en ögonlaseroperation för några år sedan och han var den som gav mig idén att genomgå en själv. Såhär i efterhand är jag extremt glad att jag sket i att googla andras erfarenheter, för ju mer man läser desto mer eftertänksam och rädd blir man. Jag bara spontanbokade en undersökning via Memiras hemsida utan att egentligen läsa… någonting. (OBS, ej spons, har betalt varenda kula själv.)

Jag bokade alltså första bästa undersökningstid och redan innan jag gick dit ringde en receptionist och frågade om jag redan då ville boka en operationstid också, ifall det skulle visa sig att jag var en kandidat för ögonlaser. Jag knep första bästa tid där också. Idén kom på fredagen, undersökningen var på onsdagen därpå och sedan opererades jag på måndagen. Tjoff, tjoff, tjoff. 10 dagar från start till mål!

Undersökningen

3 dagar innan undersökningen skulle jag ha linsvila, så det blev glasögon och kisande fram till undersökningen. Väl där var det som en vanlig synundersökning. Först kikade jag på en luftballong genom en maskin som påminde om de utkiksplatserna i Paris tillhandahåller för €1. Därefter läste jag bokstäver på en tavla, kikade på prickar som var skarpa och oskarpa… ja, ni förstår.

Dessutom tog de en titt i själva ögat för att se vilken metod som var bäst att använda, och om jag förstod det rätt fanns det tre olika metoder varpå jag fick den vanligaste (och lindrigaste) som kallas FS-LASIK. Innan jag gick hem förklarade de hur själva operationen skulle gå till på ett jäkligt pedagogiskt vis med hjälp av en iPad, och jag fick ställa alla frågor jag hade.

Själva ögonlaseroperationen

Inför operationsdagen hade jag också haft linsvila i tre dagar, och blev tillsagd att äta frukost på morgonen innan jag kom dit. Väl på plats betalde jag den hjärtskärande summan på 37.900 och fick jag en minishot lugnande, och då beskrev en medarbetare hur allt skulle gå till och upplevas. När medikamentet kickat in fick jag gå in i operationssalen, lägga mig på britsen och kika upp i en röd lampa. Kirurgen var en toppenherre som tydligt gick igenom varenda steg medan han gjorde det, som taget ur Äntligen Hemma (minus dåliga arbetsklimatet och sexuella trakasserierna då). Sköterskan satt med en hand på min axel under hela operationen och dessutom kom hon från Luleå vilket fick mig att känna mig extra trygg.

Själva operationen tog kanske… åtta minuter? Sju? Om ens det? Det var obehagligt i exakt 40 sekunder, och rent mentalt förberedde jag mig på samma sätt som när man gör plankan eller någon annan tråkig gymövning: räknade till hälften och slogs sedan av att det var nedförsbacke när jag räknade sista halvan.

Själva ögat får bedövningsdroppar, så man känner verkligen inget av själva lasern eller beröringen. Det enda som känns är maskinen som skapar ett tryck mot ögat – det är DET ENDA som känns. Och visst, det är väl inte det skönaste jag gjort, men inte heller det värsta.

Maskinen skapar alltså ett tryck som känns som lokal stark spänningshuvudvärk, och då ser man inte längre den röda laserpricken. Istället blir det som när man blundar hårt: svart med små stjärnor. Medan man ligger och räknar sker själva snittet som alltså inte känns eller märks, därefter kör de lasern i några sekunder (vilket inte heller känns). Som sagt: det ENDA som känns är trycket mot ögat under de få sekunder det handlar om.

När lasern är gjord ser man grumligt hur ett litet redskap typ klappar en på ögat, och det var så surealistiskt eftersom bedövningsdropparna tog bort allt känsel. Det såg ut som om man stod riktigt nära en glasruta som polerades av en flitig fönstertvätt!

Man tar ett öga i taget, och redan inför hade personalen flaggat för att trycket mot öga nummer två känns mer eftersom hjärnan på något vis vet vad den ska förbereda sig på efter öga ett. Trycket upplevs därför lite starkare på andra ögat, men då försökte jag bara tänka att det var så få sekunder kvar tills ALLT var klart. Tänk att fem medeljobbiga minuter kan leda till att man ser fläckfritt? Det kan man härda ut, tänker jag.

Timmarna efter operationen

Efter operationen satt jag i vilorummet 30 minuter och fick sedan en snabb check av personalen innan det var dags att åka hem. Då förbannade jag att vi inte äger en bil, för att nyopererad försöka svaja runt utanför Karolinska i jakt på en taxi var ingen fröjd. Jag såg grumligt bakom mina solglasögon och keps, men hoppade till slut in i en bil som körde hem mig där Alex väntade. Jag kände mig ynklig och trött, så han ledde upp mig till soffan där jag skulle blunda i tre timmar utan att somna.

Ja, ni hörde rätt. BLUNDA TRE TIMMAR UTAN ATT SOMNA! Jag kan berätta att jag somnade 5 gånger (och bland annat vaknade av min egen snarkning) men att det tydligen löste sig ändå. Dock är det inte att rekommendera.

Var 30:e minut droppade Alex i bedövningsdroppar i mina ögon, men till en början gjorde vi fel. Han la droppen i ögonvitan och snabbt som blixten rann den ut som en tår, vilket gjorde att själva bedövningen inte hjälpte. Innan vi fick in den rätta touchen sved det därför rejält för mig och jag fick typ frossa av smärtan. Ett hett tips för att slippa uppleva den där vidriga hacka-lök-klådan under en längre period: ligg platt och droppa skiten rakt i ögat, över irisen och hela baletten. Småtitta därefter runt så vätskan kommer över hela globen.

Mitt bästa tips för att hålla sig vaken under de tre timmarna då man ska blunda är att inte lyssna på en ljudbok med tråkig uppläsare. Om du kan: ha istället någon hemma hos dig som kan snacka med dig, hjälpa dig med ögondropparna och hämta snacks.

När tre timmar hade gått och jag tog de sista dropparna smärtstillande började jag öppna ögonen lite smått. Till en början sved det litegrann, jag hade svårt att öppna ögonen för universum bjöd på strålande solsken och ögonen var extra ljuskänsliga. Kepsen och solglasögonen fick vara fortsatt på och jag snedglade mot tv:n som höll mig sällskap när Alex gått till jobbet, samtidigt som jag ringde upp min mamma:

”Åh herregud, jag kan läsa undertexterna på tvn!”, gormade jag till henne 14 sekunder in i samtalet. ”JAG SER REDAN!?”

Jag ställde mig i fönstret och kikade ner på bilarna på gatan, och såg registreringsskyltarna utan problem. Jag kunde urskilja löven på varenda träd. Grannen rakt över gatan lagade mat och jag såg osen från stekpannan! Då hade det gått ungefär 4 timmar sedan jag lämnade operationssalen.

De två första nätterna sov jag med ”innebandyglasögon” (som man fick av kliniken) och 6 gånger om dagen droppar jag nu (första veckan) några speciella ögondroppar som ska hindra smuts och skit från att infektera. Men redan samma kväll fungerade jag som vanligt igen, dock med lite huvudvärk från ljuskänsligheten. Jag såg lika bra som om jag hade glasögon på!

Resultatet

Redan dagen efter operationen åkte jag till Memira för mitt återbesök, och trots att jag somnat fem gånger såg allt prima ut. Tre minuter senare struttade jag ut ur lokalen och såg varenda vägskylt, tunnelbanetidtabell och ansiktsuttryck. Det enda ”obehag” jag kan känna är när det blåser ute, att det sticker till lite, men det är högst troligt för att allt inte läkt än.

Det enda ”bestående menet” (som man också får veta innan operationen) är att starka ljus får som en halo runt sig. När jag kikar på upplysta skyltar om kvällen, eller blir bländad av mötande bilar, ser det alltså ut som när man är tårögd och kikar mot lampor, eller som ett sken.

Mitt tidigare synfel var inte megastort, men ändå känner jag en otrolig frihetskänsla redan nu. Jag behöver inte sitta med torra ögon på middagar för att linserna kliar på kvällarna. Jag behöver inte störa mig på att ögonfransarna skrapar i glasögonglaset när jag blinkar. Jag behöver inte tolka människors rörelsemönster på stan för att identifiera om det är någon kan kanske känner, och jag behöver inte komma ihåg att packa ner en miljard linser när jag ska resa iväg.

Redan efter fyra dagar känns det magiskt, men jag tror också att jag kommer bli mer och mer nöjd med min ögonlaseroperation ju längre tiden går, just för att jag inte behöver lägga någon energi eller tankekraft på synen längre.

Slutord

• Om du funderar på en ögonlaseroperation så blir det inte lättare av googling – bara boka!
• Det är svindyrt, men med tanke på hur många tusenlappar man lägger på linser och glasögon årligen räknar man ganska snabbt hem de där kronorna.
• Se till att någon hämtar dig på plats – även om det inte är ett måste är det ganska skönt att bara känna sig trygg.
• Droppa bedövningsdropparna rakt i ögat och snurra runt lite med ögat så de faktiskt hjälper.
• Lyssna inte på supertråkig ljudboksuppläsare för då kommer du garanterat somna. Istället är det bra med någon som snackar med dig så du behöver svara, och samma person kan med fördel hjälpa dig droppa i ögondropparna. (Om du bor själv: ring över en kompis som kanske kan ställa upp de tre timmar det tar!)
• En semijobbig halvdag kommer du snabbt ha glömt bort, men bra syn kommer hänga med dig i år framöver.