Under vissa perioder vrider och vänder vi på oss själva för att få saker att gå ihop. Vi pusslar, lirkar och förställer oss så att allt blir behagligt och bra för omvärlden. Efter att vi slagit råbandsknop på oss själva och världen snurrat på i sitt ohyggliga tempo hittar vi sedan någon liten mörk hörna där vi skamset trasslar ut våra lemmar igen, rätar upp den ihopkrökta ryggen och möter solljuset.
Det var den poetiska början på hur jag precis sparade 150 spänn i månaden på mitt mobilabonnemang.
Tillåt mig spola tillbaka bandet. Redan igår började det. En reporter från en kvällstidning ringde upp och ville att jag skulle tippa Allsvenskan i fotboll. Egentligen är det inget konstigt, men eftersom jag aldrig arbetat med Allsvenskan och inte heller brytt mig om fotboll sedan pappa sulade mig i huvudet på en träning 1997 – så hade jag ingen lust. Om detta var tre år sedan hade jag sagt att jag gärna kunde svara via mail, för att då köpa mig några timmar att researcha med frenesi för att ge en kvalificerad gissning. Men eftersom jag på senaste gått efter mottot zero fucks given avstod jag från att svara.
”Vi ser gärna att du ger din åsikt”, fortsatte reportern.
Efter en ganska markant inandning förklarade jag att jag sett ungefär lika mycket av fotbollsallsvenskan som jag gjort av Melodifestivalen. ”Eller vänta… Jag har nog sett MER av Melodifestivalen, om jag ska vara ärlig.” För att förtydliga för er läsare: dygnet har 24 timmar – jag har nog med researcharbete att göra och prestationsångest att tampas med – jag behöver inte mer av den varan.
Reportern skrattade och vi la på. Jag kände mig stärkt av hur jäkla lätt det var att säga nej, trots pliktkänslan som annars är påtaglig. Jag är inte skyldig någon en åsikt, än mindre om något jag inte vet något om. Då är det bättre att ringa upp andra som faktiskt är insatta. Slösa inte medieutrymme på mig, är ni rara.
Idag fortsatte jag på samma vis när en telefonförsäljare ringde upp mig. Han frågade om jag var nöjd med mitt mobilabonnemang. Jag tjorvade mig fram och tillbaka och förklarade att jag var sugen på att byta abonnemang för ett halvår sedan för att mitt blivit så fasligt dyrt, men att jag får ”invärtes klåda av att ens läsa igenom abonnemangsavtal och därför skitit i det”. Ja, jag citerade mig själv korrekt där. Ordagrannt.
Säljaren skrattade och sa: ”Men vet du vad, jag ser att du surfar för max 20 gig i månaden. Ska vi inte bara ta ett mindre abonnemang så sparar du 150 spänn i månaden?” Han förstod alltså PRECIS vad jag menade och serverade mig en helhetslösning. Samtalet varade i fyra minuter, och nu är jag sådär urbota nöjd igen.
Fy fan vad befriande att vara ärlig ibland!
No Comments