De senaste veckorna har jag funderat en del över hur mycket jag sover – för det är mycket. Att sova mycket efter utbrändhet är ingen ovanlighet, men hur mycket är nog? I runda slängar får jag till 8-10 timmar per natt, och fram till för ungefär ett år sedan hade jag dessutom dagliga powernaps på en timme. Minst.
Jag har vridit och vänt på den klassiska frågan de flesta utbrända någon gång ställt sig:
”Är det för att jag behöver det, eller har jag bara blivit lat?”
Till en början var det en icke-fråga för mig. Att jag fysiskt inte kunde hålla mig vaken var svar nog – min kropp ville per automatik gå in i sömnläge, gå i ide och skydda hjärnan mot intryck. Men efter att åren nu gått (nästan på dagen tre till antalet) är det inte längre svart eller vitt. Man ifrågasätter sig själv.
”Borde jag inte vara frisk nu?”
”Måste jag bara rycka upp mig?”
”Tänk så ÄR jag bara latare än alla andra?”
Eftersom jag haft (eller ja, tagit) den enorma friheten att sova mycket tror jag, på riktigt, att min återhämtning från utbrändheten gått snabbare. Det tillsammans med många andra anledningar, såklart, men ändå. Sömnen är en stor del.
Jag tror stenhårt på att ge sig själv de bästa förutsättningarna, och på cirka daglig basis ger jag det som råd till folk. Utmattade eller inte, tävlingsatleter eller inte, föräldrar eller inte.
Livspusslare är vi allihopa.
Ge dig själv de bästa förutsättningarna.
Att sova mycket efter utbrändhet – lathet eller nödvändighet?
Mer om det en annan gång, nu åter till sömnen: de senaste veckorna har vi lagt oss vid tio-snåret och satt klockan på 08.30. De första två-tre veckorna somnade jag på en minut och vaknade (fortfarande ganska trött) när alarmet ringde. I bakhuvudet hörde jag diverse gissningsexperter säga ”man blir bara tröttare av att sova för mycket” – men vet vi om det stämmer? Och om det stämmer på en frisk människa, stämmer det på en stressjuk sådan?
Nåväl. De senaste fem dagarna har det dock ändrats: jag somnar fortfarande som en stock direkt när huvudet touchar kudden MEN nu vaknar jag av mig själv, utvilad, vid 07.00. Såg ni vad jag skrev? AV MIG SJÄLV! UTVILAD! SJU PÅ MORGONEN!
Även om detta kanske bara är en tillfällighet, kanske bara just denna vecka, så är det ändå ett framsteg för mig. Ett litet minikvitto på att jag nog inte alls är lat, att det inte handlar om annat än att min kropp och skalle fortfarande lider av sviterna efter en utmattning. Jag kanske sovit som jag gjort för att jag faktiskt behövt det, och kanske är behovet inte lika stort längre.
16 Comments
Tack för detta inlägg! Så sant, och det är verkligen lätt att tänka att man bara är lat när man inte orkar och behöver vila och sova mycket när man är sjuk eller utbränd. Som att det inte finns utrymme för sådant i samhället idag.
Håller med! Man får inse att samhället inte alltid har rätt, att samhället formas långsamt och att det istället handlar om att skapa sina egna förutsättningar i ett klimat som inte alltid är tillrättalagt för oss.
Oh herre det är som att läsa mina egna tankar. Är inne på mitt 3e år sedan min utmattning och känner igen mig så väl i tankar att det kanske faktiskt Är lathet… försöker andas mig igenom det och isåfall bli vän med latheten men slutar oftast med att jag inser att jag faktiskt inte är lat utan det är pga sjukdomen. Tack för att du skriver om detta!
Louise! Så förbaskat bra att du inte kämpar emot, för det ÄR JU inte lathet. Och du vet det, och jag vet det. Men det kan vara bra att påminna varandra. Vila som bara den <3 det kommer bli bättre!
Hej Isabell.
Jag är inne på mitt tredje år också. Känner precis som du, och med alla ups and down vi ställs för i vardagen så är det inte konstigt att vi måste ta igen oss lite mer än ”vanligt” folk.
Jag har varit väldigt öppen med min utmattningsdepression och det verkar vara till min fördel eftersom det ökar förståelsen hos omgivningen.
Krya långsamt. Kram Maria
Hej Maria!
Jag håller helt med dig, öppenheten gör allt lättare. Starkt av dig att berätta! KRAM
Åh precis vad jag har funderat på idag! Är inne på ett år efter kraschen och sover fortfarande ca 10 timmar per natt plus powernap varje dag på 1-2 timmar. Senast idag när jag vaknade på eftermiddagen undrade jag om jag bara är lat, förslappad eller om kroppen faktiskt behöver all sömn. Tack för att du tog upp det. Kram V
Åh, jag powernappade dagligen i två år och känner igen känslan av att man bara tror att ”kroppen vant sig” vid så mycket sömn – men det blir bättre, tro mig! När jag plötsligt inte längre kände ett behov av powernaps var det en sån jävla milstolpe i min återhämtning, och den stora tacken för att jag inte jäktat mig tillbaka. Kram!
Klockrent! Recocery här med? Folk bara gapar när jag säger att jag lägger mig 21 (ibland tidigare). Jag får då vackert förklara att jag inte orkar ta mig ur sängen på morgonen om jag inte lägger mig ”i tid”. Nu vaknar jag ändå hyfsat utvilad men behöver minst 8.5-9 h för att orka med mig själv och dagen. Tack för en grym blogg ❤
Då är vi två! ?? Ta hand om dig och TACK för att du läser och kommenterar!
Du sätter ord på mina tankar. Som många här var det 3 år i maj o jag sov sjukt mkt innan. Är väldigt strikt med att lägga mig senast kl 21 så jag ska få mina timmar innan jag går till jobbet. Tycker att det är väldigt jobbigt att behöva så mycket sömn som ja behöver, gärna powernaps oxå. Men det har blivit betydligt bättre. Jag jan få ”lite dåligt samvete” för att behöva prioritera min sömn så mkt o se till att ja får den återhämtning jag vet ja behöver, samt taktik sova om ja ska göra något på kvällen. Jag är så sjukt trött på att vara trött. Men det går framåt och är stor skillnad mot hur det var för 3 år sen.
Hej Sara! Jag fattar absolut känslan av att få dåligt samvete för att man behöver sova/powernappa/dra sig undan, men jag hoppas att vetskapen att du inte är ensam om det gör lite nytta. Jag känner igen mig i exakt allt det där, och många andra som kontaktat mig säger precis samma sak. Det går framåt, sakta men säkert! Krya på dig!
Det är andra gången jag läser detta inlägget nu (ja det var jag som kommenterade ett ca ett år gammalt inlägg häromdagen haha☺️) och det är detta mitt liv kretsar kring just nu. Det är ca 2 år sen jag fick diagnos utmattningsdepression och nästa vecka ska jag till läkare för att ta prover om jag har brist på något. För min närmsta omgivning klagar på att jag är konstant trött och ordet lat har nämnts. Tankarna att jag fortfarande har symtom efter utmattningen trots att det är år sen nu har snurrat i mitt huvud, så även att jag kanske helt enkelt är lat, som vissa säger. Men när jag försöker nämna att man faktiskt kan vara trött trots att det är 2 år sen jag var sjuk ses som en undanflykt. Rädslan att proverna kanske inte visar ett skvatt och det då känns som att jag får det svart på vitt att jag bara är lat. Att omgivningen får rätt och jag måste ”ta mig i kragen” och köra på ytterligare en högre växel. Så svårt. Så fruktansvärt svårt.
Jag blir så ledsen och förbannad när jag läser det här… 2 år efter utmattningen powernappade jag fortfarande dagligen trots 10 timmars sömn om natten. Jag tog 17 blodprover när jag blev sjukskriven – INGET visade NÅGOT, för det är ju inte i blodet du ser hur trött hjärnan är. Det här har INGET med lathet att göra, gå inte på din omgivnings obildade inbillningar om hur en utmattning fungerar. Bevisligen har de ingen aning! Jag har gjort ett klipp om hur jag mår efter utbrändheten (3 år efter sjukskrivningen) som kanske kan fungera om en ögonöppnare för dem? https://youtu.be/C55tQbc_-P4
Jag ska på något vis försöka visa dem denna videon. Har många gånger tänkt försöka göra det, men backat i sista stund. Det som känns extra svårt är att jag själv också ska gå med på att ”backa bakåt” igen och säga till mig själv att jag har kört på för hårt, jag måste vila om kroppen säger det. Sen att försöka få omgivningen att förstå det också är en kamp för sig. Tack för det du gör, det du skriver och det du filmar. Du är en sådan inspiration och hjälp för så många!
Alltså så glad jag blir av ditt inlägg och kommentarerna här! Sjukskriven för utmattning heltid över ett år nu och så frustrerad över att jag måste sova 2h mitt på dagen för att orka. När jag läser här känner jag mig ”normal”. Tack!