När jag vek in kepsen 2014 (okej, dog inte, men halvt) jobbade jag som sportreporter och programledare. Jag kuskade runt med tåg, bil och flyg genom vårt avlånga land för livesändningar och reportageinspelningar, och stängde svarade alltid på sms och telefonsamtal från kollegor och chefer.
När folk ser mitt liv utifrån idag, 2020, så blir vissa förvånade att jag gör samma sak som tidigare. Jag sitter i skrivande stund sitter på ett tåg till Sölvesborg för reportageinspelning, att sista sms:et till producenten skickades 23.01 igår. Även om mycket är detsamma finns det däremot ett par punkter som är radikalt annorlunda från tidigare:
- Jag jobbar knappt någonting om man jämför med 2014. I uppstartsfasen av en karriär har man sällan något att säga till om. Man sliter. Man biter ihop. Man offrar sig själv i rädsla för att mista sin chans. Längst ner i näringskedjan visar man framfötterna trots att de blir fotbollsstämplade med dobbar, och kör på ändå. (Detta är en pisskultur som sliter ut oss i förtid, och denna maktobalans skriver jag mer om i Lycka till med resten av livet!) Även om jag gör samma arbetsuppgifter jobbar jag inte längre 6 dagar i veckan. Mitt avtal ser helt annorlunda ut.
- Företagskulturen är annorlunda. Även om olika företag huserar i samma bransch kan bemötandet skilja något enormt. Sammansättningen av åsikter, bakgrund och personlighet skapar en dynamik: den jag först var en del av passade inte mig alls – men var kanske toppen för en snubbig mellanchef i 50-årsåldern? Problemet är när en företagskultur är anpassad efter en (1) sorts människa och är direkt ovälkomnande för andra. Då blir det tydliga hierarkier, och respekten allt annat än ömsesidig.
- Kniven är inte längre mot strupen. Förr var jag livrädd att mista mitt jobb. Jag var orolig att jag var för dålig och därmed inte förtjänade att vara med, vilket blev slitsamt eftersom jag tummade på alla behov för att få jobbet gjort. Min inställning till ”karriär” är helt annorlunda idag – jag offrar inte mig själv, mitt förhållande och mitt vardagsliv för ett visst jobb. Detta gör att jag kan tack nej med gott samvete, höja min röst när det behövs – UTAN rädsla för represalier. När jobbet var det viktigaste var jag livrädd att förlora det, men nu har jag fler ägg i min korg, vilket skapar en större grundtrygghet. Om jag skulle bli av med jobbet? Då går jorden inte under.
Att jag pillar med jobbmail på kvällskvisten eller jobbar ett 16-timmarspass på en lördag är helt okej – för mig. Jag behöver ju inte infinna mig på ett kontor 08.00 varje dag, och kan vara ledig i sjok. Fördelarna väger upp nackdelarna. Andra kanske tycker annorlunda baserat på sina erfarenheter, och precis därför är det viktiga att navigera i vad som funkar för sig själv och inte. Och vet man inte vad man tycker om (och avskyr) så får man testa sig fram, precis som med allt annat!
5 Comments
Tänker som dig att det är mkt kring jobbet som är problemet och inte jobbet i sig. Men också, alla har inte möjlighet, ork eller lust att omskola sig och byta jobb/bransch. Många har valt det jobbet de gjort för det är drömmen. Då är man kanske inte så sugen på att byta jobb.
Jag blev också sjukskriven för utmattning i början av min karriär och var därefter väldigt velig kring huruvida jag skulle stanna i samma yrke eller inte. Efter mycket funderande insåg jag dock att det inte var jobbet i sig, utan arbetsmiljön, som var problemet i mitt fall. Jag tog upp det med mitt arbetslag och tillsammans tog vi upp det med chefen. Det var sjukt läskigt, många raka puckar och tydliga önskemål om vad som behövde förändras för att orka fortsätta. Som du skriver så inser man med tiden att det finns fler alternativ, man sitter aldrig fast och kan byta arbetsplats (oftast, inte alltid såklart) om man inte trivs. Hälsan går före allt när man känt på hur det är att vara sjuk. Hade tur på så sätt att min chef var väldigt tillmötesgående, hela arbetssituationen förändrades och villkoren blev tusen gånger bättre efter att vi tagit upp det och förklarat hur vi kände. Nu känner jag mig taggad på jobbet och har faktiskt kul! Så värt att våga stå på sig, även om jag förstår att alla inte har så fint stöd som jag har haft bland kollegor och ledning.
Bör tilläggas att din bok hjälpte mig mycket i våras när jag var mitt uppe i detta. Så tack! :)
Hej Isabel! Jag vill tacka dig för att du har givit mig så många tankeställare med din bok. Jag lyssnade på den i fyra timmar igår medan jag körde bil och tiden bara flög förbi.
Efter att ha mått allt sämre under det här halvåret så har jag funderat på att säga upp mig från jobbet. Jag trivs egentligen med vad jag gör, men med arbetsklimatet (flera sjukskrivna på kort tid) och att arbetet involverar så mycket ansvar för liv och död gör det tungt att orka.
Ett litet avsnitt i boken fick mig att gråta. Det fick mig att känna att jag inte är ensam. Jag är 27 år gammal och har ätit mat ur kylskåpet som luktar konstigt eftersom det värsta som kan hända är att jag blir magsjuk = jag slipper jobba. Tänkt när jag stått och hållit i en skruvmejsel att om jag kör in den i ögat så kan jag inte jobba. Om jag blir biten rejält av en aggressiv hund på jobbet så har jag anledning att ta en paus.
Jag har slutat bry mig om min rädsla för björnar i skogen, blir man uppäten av en sådan slipper man ju oroa sig för något någonsin igen.
Har berättat om detta avsnitt samt mina tankar för min sambo, men du har rätt: ingen som varit utbränd kommer någonsin helt att förstå.
Tack för din bok, den har varit väldigt värdefull för mig.
Hej
Ett stort tack för din bok. Den sätter fingret på så många tankar som rör sig i huvudet när man blir utmattad. Det spelar ingen roll om man är 20+ eller 50+ för det är precis detsamma. Jag önskar jag hade haft din bok när jag blev sjuk för då hade jag satt den i händerna på mina närmsta för att de lättare skulle förstå. Jag kan verkligen rekommendera den. Jag lyssnade på som ljudbok och även inläsningen var väldigt bra. Ett stort tack
Tack för ett av många bra inlägg! Jag älskar mitt jobb och kämpar fortfarande för att inte offra min själ eller låta det äta upp mig och min självkänskla.