Att träna med någon annan

De senaste månaderna har jag fått en mer positiv relation till att träna, och jag har lokaliserat en bidragande faktor! Rubriken avslöjar mig här, för att träna med någon annan har HELT OTIPPAT blivit mitt lilla guldkorn. Tillåt mig förklara!

Förr tränade jag 100 procent själv. Några anledningar till detta är att:

• jag sällan delat träningsintresset med någon av mina vänner.
• jag exakt aldrig bjudit in till träning, av oklar anledning.
• jag aldrig heller tagit initiativ att skaffa nya vänner på diverse gym.
• det eventuellt kunde bli ”pinsamt” om jag misslyckades med en övning framför någon annan.
• jag hade intalat mig själv att jag ”är en person som gillar att träna själv” – ett påstående baserat på exakt ingenting annat än vanan.

Tidigare har jag alltså gått själv till ett gym, sagt ”hej” till en knappt medveten person i en reception och därefter tränat tyst i min ensamhet. Efteråt har jag skrapat ihop mina saker i ilfart för att hinna träffa en kompis innan klockan blivit för mycket. Träningen har liksom blivit en inklämd punkt i ett stort att-göra-pussel, och jag tror många känner igen sig i det här. Inte förrän NU har jag förstått att det finns bättre lösningar.

Träning är ju världens härligaste umgängesform! Okej, det lät väldigt glossy-magazine-cheesy… Men hur kan jag ha glömt detta efter att ha tränat gymnastik hela min barndom, och att min dåvarande gympakompis fortfarande är min bästa vän? Vi har förbaskat kul när vi ses, men ALLTID som roligast när vi tränar.

Minns ni det där stadiet i barndomen när man gick från att leka till att ”va”? Hur man inte längre körde dunkgömme med bygdens alla ungar, utan istället häckade på någons rum och pratade? När man gör något aktivt ihop drar man liksom tillbaka klockan litegrann, tillbaka till lekstadiet.

På tal om bygdens alla ungar: det är lättare att lära känna nya människor genom träning, tycker jag. Under fysisk aktivitet får man ett naturligt samtalsämne – hur man utför diverse övningar, asgarv åt värdelöst golfslag eller ivrigt påhejande vid någon klättervägg. Man slipper glo rakt in i någons ögon och ställa artiga frågor. Exakt INGEN har under ett träningspass frågat mig hatfrågan ”jaha, så vad jobbar du med?”. Träningen blir som en icebreaker, som kubb på midsommar.

Eftersom jag är cheesy får ni här ett Platon-citat jag tänkt på med jämna mellanrum sedan jag spelade datorspelet ”Olympens Härskare” 1999:

Du kan lära dig mer om en människa under
en timmes lek än under ett år av konversationer.

Och i tider som dessa, där alla har svinmycket att göra och jäktar från en kalenderpunkt till en annan med hjärtat i halsgropen, så är det skönt att kombinera saker. Att umgås OCH träna samtidigt. Spela golf med människor du tycker om. Klättra klättervägg när du ska introducera din nya partner för kompisgänget. Simma med farsan, bowla med morsan eller hoppa studsmatta med grannen.

För att knyta ihop säcken: den mentala jobbigheten med att ta sig till gymmet är mycket mindre när jag vet att jag kommer få umgås med härliga personer när jag tränar. Visst, de första gångerna hade jag mild hjärtklappning och tyckte det var extremt jobbigt p.g.a ovana och prestationsångest – men de känslorna suddades väldigt snabbt bort. Till slut blev träningen mer än bara ett krävande måste, och med det kom träningsglädjen.

Till alla er som orkat läsa hela vägen hit ger jag en stor eloge. Jag tänkte mest kladda ner några tankar, så blev det en mindre uppsats… Så tack för att ni läst!

LÄS OCKSÅ:
Stora inlägget om träning efter utbrändhet
Träningspass för två
Lättirriterad under träningen