Avicii-dokumentären gör så förbannat ont i varenda cell

Följande text handlar om Avicii-dokumentären ”True Stories” som ligger på SVT-play. Hans otroligt tragiska bortgång är ett annat kapitel jag inte har varken lust eller mandat att spekulera i, men efter att ha sett dokumentären finns det ett och annat att säga. Den finns länkad längst ner i inlägget. 

Han är en av världens mest framgångsrika artister när han beskriver sin ångest, att han kommer dö och inte orkar mer. Trots att Tim ”Avicii” Bergling uttryckligen säger, vid flera tillfällen, att han inte vill turnera längre så är det stora hamsterhjulet i rullning och det är omöjligt att hoppa av. Fler spelningar bokas in mot hans vilja, och folk runtomkring försöker uppmuntra och övertala honom att bara hålla ut lite till.

Det är så förbannat magstarkt och äckligt. När de rörliga bilderna av en påtagligt söndersliten person fladdrar framför våra ögon och vi skriker i desperation ”MEN VARFÖR GÖR INGEN NÅGOT?” mot TV:n. Istället pushas det vidare. Bara lite till. Lite mer av den här framgångssagan vi får vara en miniatyrdel av – på en individs bekostnad.

Att bli förslavad under sin egen prestation. Att inse att slitet tar aldrig slut. Att känna maktlöshet i att inte kunna stoppa den lavin som är i rullning. Bekräftelsen i folks uppskattning, behovet av att ”smida medan järnet är varmt” och att hålla konstant tempo för att inte falla i glömska och bli av med det man byggt upp. De där skuldkänslorna att konsekvenserna drabbar andra om man slutar. Igenkänningen är så stor att jag blir illamående.

Folk påstår alltid att det är individens ansvar att säga nej. Det är en sanning med modifikation. Om du är, som Avicii tycktes vara, fast i en ständig känslomässig skuld eller rädsla att mista det du byggt upp – då säger du inte nej. Speciellt inte när du känner att dina nej kommer påverka andra negativt. Vilken frisk människa som helst kan däremot se ansiktsuttrycket nedan och tolka hans tystlåtna ”ja” som ett solklart ”nej”. Nyopererad får han nämligen frågan om han kan avsätta tid för multipla intervjuer.

Managern säger framåt slutet att problemet ligger i att Tim inte inser värdet av pengar, och hur hans inställda gig skadar andra och att folk bara bryr sig för att han är populär för tillfället. Här tycker jag okunskapen når sin kulmen – när man vänder psykisk ohälsa till att det handlar om egoism. Absolut att skivbolag och andra bakomliggande aktörer pressar managern från sitt håll, men att man ställer in, bokar av eller bryter ett avtal för att man ”inte har lust” är ju inte fallet. Man blir psykiskt, och nästintill fysiskt, oförmögen att genomföra arbetet. När omgivningen ser detta som att man är självisk blir det ett moment 22 – för det handlar inte om lathet.

Vad som däremot ÄR själviskt är att ignorera någons dåliga mående för sin egen vinning. Om du bara gör det här… Kan du inte bara… Fast om du bara gör lite… Det är klart att de vinstdrivande företagen och pengakåta medarbetarna inte vill att kassakon ska sluta mjölkas. Konsekvenserna blir förödande, både i dokumentären och i våra egna arbetsliv, när vi förminskas till slit-och-släng-produkter.  Något för maktgalna chefer att memorera.

”Jag hade allt jag kunde önska mig, så jag borde ha mått bra”, säger Tim och jag misstänker att många känner igen sig. Även om vi inte spelat för slutsålda arenor och rest jorden runt kan vi anpassa det på våra liv – hur vi ständigt söker bilden av lycka och framgång men alltid slås tillbaka av att det är något som inte stämmer. Att vi borde vara lyckliga men inte är det. För varje vinst blir vi hungrigare, för varje avklarat mål höjs ribban och vi blir aldrig klara. Vårt sätt att se framgång, karriär och pengar – den ständiga strävan efter mer… Varningsklockorna spelar sin sorgligaste melodi för mänskligheten. 

Vi kan skrika stopp inför döva öron, desperat dra sönder handbromsen och fortfarande ha hyenorna slitandes i oss… Den totala exploateringen av en person, för ett företags eller en grupps simpla ekonomiska vinning, är vi inte klara med den? Att en person behöver statuera exempel i kölvattnet av sin bortgång är fullkomligt vidrigt, men det här får inte ske igen. Stanna, blicka upp, slit av dig skygglapparna.

Dokumentären gör så förbannat ont i varenda cell. Ni måste se den. 
Klicka här för att komma till dokumentären på SVTplay.

LÄS MER:
Vi får aldrig ett fucking break
Jag kan inte vara tyst längre
Utbrändhet: tips till anhörig