0
Livet

Avicii-dokumentären gör så förbannat ont i varenda cell

23 april 2018

Följande text handlar om Avicii-dokumentären ”True Stories” som ligger på SVT-play. Hans otroligt tragiska bortgång är ett annat kapitel jag inte har varken lust eller mandat att spekulera i, men efter att ha sett dokumentären finns det ett och annat att säga. Den finns länkad längst ner i inlägget. 

Han är en av världens mest framgångsrika artister när han beskriver sin ångest, att han kommer dö och inte orkar mer. Trots att Tim ”Avicii” Bergling uttryckligen säger, vid flera tillfällen, att han inte vill turnera längre så är det stora hamsterhjulet i rullning och det är omöjligt att hoppa av. Fler spelningar bokas in mot hans vilja, och folk runtomkring försöker uppmuntra och övertala honom att bara hålla ut lite till.

Det är så förbannat magstarkt och äckligt. När de rörliga bilderna av en påtagligt söndersliten person fladdrar framför våra ögon och vi skriker i desperation ”MEN VARFÖR GÖR INGEN NÅGOT?” mot TV:n. Istället pushas det vidare. Bara lite till. Lite mer av den här framgångssagan vi får vara en miniatyrdel av – på en individs bekostnad.

avicii4

avicii5

Skärmdump: Avicii-dokumentären ”True Stories” på SVTplay.

Att bli förslavad under sin egen prestation. Att inse att slitet tar aldrig slut. Att känna maktlöshet i att inte kunna stoppa den lavin som är i rullning. Bekräftelsen i folks uppskattning, behovet av att ”smida medan järnet är varmt” och att hålla konstant tempo för att inte falla i glömska och bli av med det man byggt upp. De där skuldkänslorna att konsekvenserna drabbar andra om man slutar. Igenkänningen är så stor att jag blir illamående.

Folk påstår alltid att det är individens ansvar att säga nej. Det är en sanning med modifikation. Om du är, som Avicii tycktes vara, fast i en ständig känslomässig skuld eller rädsla att mista det du byggt upp – då säger du inte nej. Speciellt inte när du känner att dina nej kommer påverka andra negativt. Vilken frisk människa som helst kan däremot se ansiktsuttrycket nedan och tolka hans tystlåtna ”ja” som ett solklart ”nej”. Nyopererad får han nämligen frågan om han kan avsätta tid för multipla intervjuer.

avicii1

Skärmdump: Avicii-dokumentären ”True Stories” på SVTplay.

Managern säger framåt slutet att problemet ligger i att Tim inte inser värdet av pengar, och hur hans inställda gig skadar andra och att folk bara bryr sig för att han är populär för tillfället. Här tycker jag okunskapen når sin kulmen – när man vänder psykisk ohälsa till att det handlar om egoism. Absolut att skivbolag och andra bakomliggande aktörer pressar managern från sitt håll, men att man ställer in, bokar av eller bryter ett avtal för att man ”inte har lust” är ju inte fallet. Man blir psykiskt, och nästintill fysiskt, oförmögen att genomföra arbetet. När omgivningen ser detta som att man är självisk blir det ett moment 22 – för det handlar inte om lathet.

Vad som däremot ÄR själviskt är att ignorera någons dåliga mående för sin egen vinning. Om du bara gör det här… Kan du inte bara… Fast om du bara gör lite… Det är klart att de vinstdrivande företagen och pengakåta medarbetarna inte vill att kassakon ska sluta mjölkas. Konsekvenserna blir förödande, både i dokumentären och i våra egna arbetsliv, när vi förminskas till slit-och-släng-produkter.  Något för maktgalna chefer att memorera.

avicii3

Skärmdump: Avicii-dokumentären ”True Stories” på SVTplay.

”Jag hade allt jag kunde önska mig, så jag borde ha mått bra”, säger Tim och jag misstänker att många känner igen sig. Även om vi inte spelat för slutsålda arenor och rest jorden runt kan vi anpassa det på våra liv – hur vi ständigt söker bilden av lycka och framgång men alltid slås tillbaka av att det är något som inte stämmer. Att vi borde vara lyckliga men inte är det. För varje vinst blir vi hungrigare, för varje avklarat mål höjs ribban och vi blir aldrig klara. Vårt sätt att se framgång, karriär och pengar – den ständiga strävan efter mer… Varningsklockorna spelar sin sorgligaste melodi för mänskligheten. 

Vi kan skrika stopp inför döva öron, desperat dra sönder handbromsen och fortfarande ha hyenorna slitandes i oss… Den totala exploateringen av en person, för ett företags eller en grupps simpla ekonomiska vinning, är vi inte klara med den? Att en person behöver statuera exempel i kölvattnet av sin bortgång är fullkomligt vidrigt, men det här får inte ske igen. Stanna, blicka upp, slit av dig skygglapparna.

Dokumentären gör så förbannat ont i varenda cell. Ni måste se den. 
Klicka här för att komma till dokumentären på SVTplay.

LÄS MER:
Vi får aldrig ett fucking break
Jag kan inte vara tyst längre
Utbrändhet: tips till anhörig

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply Cecilia 23 april 2018 at 18:11

    Med din föreläsning färsk i minnet när man kollade på dokumentären så såg man ju SÅ tydligt (även om man förmodligen inte fick se allt) att han hade alla symptom som du radade upp som kunde leda en rakt in i den berömda väggen!

  • Reply Paula 23 april 2018 at 20:23

    Jag fick så fruktansvärt ont i magen av den dokumentären att det var helt sjuk. Och blev så oerhört ledsen över att pengar får komma framför en människas psykiska välmående. Jag ville inte ens se färdigt, blev för illa berörd.
    Och precis som du säger, kommentaren från managern?! Även om den var bra så önskar jag att jag inte hade sett den, var helt gråtig efteråt!

  • Reply Katarina Jansson 24 april 2018 at 08:55

    Det är så sorgligt. Det är nog mycket (även bra människor) vi inte ser runtom honom, men i dokumentären känns det som att han var så ensam i sin fajt för att må bra. Gav starka impulser att vilja hoppa in och krama om honom. Tänkte också på att han var väldigt stark i att driva igenom det han till slut behövde och ville trots att alla runtomkring verkade mer eller mindre motvilliga i sitt stöd. Vilket lyckligt slut det hade kunnat vara, kapitel 3. Oerhört sorgligt att det inte verkar ha gått bra ändå.

    Pengakåthet och ego – några vidriga mänskliga drag som förstört så mycket och så många.

  • Reply fotbollsprofset 24 april 2018 at 16:48

    Jag kände samma sak. Jag blev både arg och sorgsen när jag såg dokumentären. Jag ville slå managen på käften. Och varför få en människa som ser mer död än levande ut att tvinga sig igenom telefonintervjuer. Jag är så förkrossad att denna unga kille inte fick fortsätta leva, fortsätta med det han älskade och det utan att känna sig tvingad.. rip Tim

  • Reply Mattias Filander 25 april 2018 at 06:25

    Kurt Cobain någon…?
    Knappast första gången detta händer en artist, men kanske första gången no house-kids öppnar ögonen

    • Reply Julia 25 april 2018 at 09:01

      Det är ingen som påstår att det här är ett unikt fall, men det är nog rätt unikt i hur väldokumenterat det är.

  • Reply Julia 25 april 2018 at 09:06

    Fy fan vilket välskrivet inlägg, wow! Nu blir jag lite nervös över att se den, det känns som att den kommer slå an på sådana obehagliga känslor… Just sådana kommentarer, att han ”inte förstår pengars värde”. Sagt av den som BOKSTAVLIGEN tjänar pengar på honom? Skrattretande. Känner bara återigen att ”The prettiest people / Do the ugliest things / For the road to riches and diamond rings”

  • Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.