Just nu handlar allt i den här bloggen om #metoo, och så kommer det nog vara ett tag framöver. Jag har försökt lura iväg hjärnan på att skriva om något annat, vad som helst, men just nu går det inte. Alla tankar vandrar tillbaka till vår tids kanske största, mest betydande debatt för jämställdheten, och vi kan inte distrahera oss längre.
För det som började som uthängning av ett par ”rötägg” (för att använda TV4-chefen Casten Almqvists egna ord) vittnar nu om en genomrutten kultur inom de flesta branscher. Om kvinnor som berättat men blivit misstrodda, förlöjligade och häcklade. Om förövare som förlåtits och hållits om ryggen. Om chefer som vetat men inte agerat.
”Men det var väl inte så farligt.”
”Du vet ju hur han är.”
”Han menade säkert inget illa.”
Sedan jag blev utbränd för tre år sedan har jag berättat ganska öppet om sjukdomstillståndet, men tassat försiktigt kring ämnet som #metoo berör. Man vill ju inte peka finger. Vill inte bråka.
När man dessutom under flera års tid blivit itutad att man ”bara överdriver” eller ”inte pallar trycket” blir det lätt en sanning. Blir man dessutom miniatyrhotad att ”det finns många andra som vill ha det här jobbet” och att man kan bli ”ersatt om det inte passar”… Då börjar man ifrågasätta sig själv. Börjar trycka undan, släta över och förmildra.
”Det kanske bara är jag som överdriver.”
”Jag ska ju vara så tacksam som får den här chansen.”
”Jag är nog bara överkänslig.”
Och för att avsluta det här inlägget kablar jag ut de ord jag skrev i ett mail till mig själv där och då. Jag hade samlat mod att berätta sanningen och behövde påminna mig själv, precis som jag påminner mig själv just i denna sekund:
”BEHÅLL LUGNET. ANDAS. TÄNK. JAG GÖR INGET FEL.”
No Comments