Just nu sitter jag på tåget mot Göteborg! Imorgon ska jag vara med i ett underhållningsprogram på SVT (som bandas och sänds i höst) så idag sparar jag på krutet. Jag bad produktionsteamet om att få åka ner dagen innan, för att inte behöva gå upp 07.00 och flänga tvärs över landet, för att sedan ha en monsterinspelningsdag och komma hem vid midnatt.
Är glad för två saker:
- Att jag fattar att jag behöver denna hotellnatt för att förbättra mina chanser att må bra imorgon, och…
- Att jag vågar be om det.
Hade detta varit 2015 hade jag känt mig krävande som bad om någon form av special treatment. Fan vad man bitit ihop under åren i rädsla för att framstå som ”prinsessan på ärten”. Helt i onödan.
× × ×
De senaste dagarna har hela mitt Instagramflöde handlat om Terese Alvén. Jag kände inte henne, men har blivit så illa berörd av berättelsen om hennes tragiska bortgång. Den aggressiva cancern, det snabba händelseförloppet och hur hon, 37 år gammal, tog farväl av sin familj för att sövas sista tiden. Fy helvete, vad allt känns brutalt…
Händelser som denna slungar en rakt tillbaka till verkligheten: vad är det egentligen som är viktigt i livet? Varför prioriterar vi som vi gör? Döden är hänsynslös. Den klipper oss alla, oberoende av karmapoäng. Det blir så tydligt hur maktlösa vi är. Det är inte upp till oss om vi lever eller dör, det är inget vi kan kämpa oss ur med lite positivt tänkande och jävlar anamma. Kramar min kille extra hårt, och skickar all kärlek till Tereses familj och vänner.
× × ×
Nu ska jag sätta mig och blunda resten av tågresan och lyssna på Sveriges VM-premiärmatch mot Chile via Radiosporten. Sedan ska jag sova minst 10 timmar. Vi hörs.
1 Comment
Jag har också tänkt så mycket på henne och hennes familj… precis som du skriver, det är så brutalt och allt känns så skört samtidigt.