Igår besegrade Sverige ett förhandstippat Kanada i fotbolls-VM, och jag var en av de 1.732.000 personer som (enligt mms.se) såg matchen. Gåshuden spreds över kroppen när Hedvig Lindahl räddade en straff i 69:e minuten, och laget omfamnade henne och var helt jävla skogstokiga. Mitt Instagramflöde fullkomligt exploderade av klipp, bilder och avgrundsvrål. Gamla lagkompsiar från Hittarps IK hade dragit på sig landslagströjor, och nyinvigda tittare fick ett varmt välkomnande in i idrottens gemenskap. De fick, kanske för första gången, känna hur en riktigt go seger kan kännas.
Men sedan läste jag det här, och välkomnades tillbaka till den bittra verkligheten.
Krönikan är skriven av Elin Grelsson Almestad, och hon för fram poänger som att damfotbollen blivit ett feministiskt jippo och… Äh, läs själva, så slipper jag citera ihjäl mig. Kontentan är att hon är trött på att damfotbollen är peppig och ytlig, inte lika analytisk och kritisk som herrfotbollen. ”Fotboll är frustration, leda, ilska och starka känslor inför allt från domslut till missade målchanser”, som hon skriver, trots att det Nationalencyklopedin inte definierar det på samma sätt.
En del av mig kan förstå Elin. Man vill ju att folk ska titta på fotboll för att de älskar just fotboll, inte som ett feministiskt medgångsstatement. Att engagemanget inte bara ska vara tillfälligt och poserande. Jag känner igen de där tankarna. Det var som när man själv levt med bandet Kent hela sin uppväxt och folk kom på konserten enbart för att höra radiodängan Utan dina andetag. De tältade inte utanför konsertlokalen och bölade inte längst fram vid kravallstaketet, men ändå gick de runt med Kent-t-shirts. Det gjorde mig förbannad, för det var ju inga riktiga fans.
Samma känsla får jag av krönikan. Som att damlandslagets supportrar inte är riktiga supportrar, för de klagar ju inte på VAR-systemet. De hejar på fel sätt. Det handlar för mycket om genus och HBTQ-frågor, och för lite om dåligt slagna hörnor. Personligen kan jag tycka att den feministiska agendan är helt i linje med vad landslaget själva kommunicerat de senaste åren. Att Nilla Fischer höll ett feministiskt brandtal på fotbollsgalan gjorde att hon nådde den där publiken som annars kanske inte slagit på tv:n för att höra Zlatan prata om sig själv i tredje person. Nilla har gjort avtryck. Folk bryr sig om henne. De vill se henne i blågult för att hon berör.
En sista grej innan jag ska hoppa in i duschen: det förstorade citatet på Expressens sida lyder ”Det är svårt att se hur ojämlikheten förbättras av att Linnéa Claeson åker på gratisresa till Nice”, men det håller jag inte riktigt med om. Sedan urminnes tider har man försvarat den ojämna uppdelningen av sponsorpengar med att damerna inte ”väcker något intresse”, att få personer engagerar sig i damidrott och att det inte finns någon marknad. Här skapas ju engagemanget! Här väcks intresset! Linnéa Claeson når ut till 177.000 människor med en knapptryckning, och det ökade engagemanget vi ser nu är precis det som efterlysts i åratal! Men då är det engagemang från lite för peppiga tjejer med fel agenda. *tillbaka till ritbordet*
Under hela detta mästerskap har jag känt en sjuhelvetes gemenskap, för det här landslaget engagerar. Alla ni som hittat till fotbollen, landslaget och idrotten under detta mästerskap: hjärtligt välkomna in i värmen! Det krävs inget säsongskort i division 3 för att vara en värdig tittare av sport.
4 Comments
Word!! ???
Otroligt bra skrivet!?
Bra krönika!
Jag hoppas dock att intresset är kvar även efter VM. Precis som det alltid pratats herrfotboll trots att det inte ens är en landskamp. Uppmärksamheten måste stanna kvar och inte bara vara något folk visar upp i sociala medier nu.
Jag kan se båda sidor här, men jag tycker att det är lite hårt att säga ”det krävs inget säsongskort i division 3 för att vara en värdig tittare av sport”, vilket får det att låta som att det var det Elin krävde. Hon skriver ju själv i slutet: ”Och till dig som blivit supporter under VM: välkommen till fotbollsvärlden” och exkluderar inte det faktum att folk kan ha blivit supportrar under VM. Min uppfattning av hennes text är snarare att det är lätt att få fel bild av vad damfotboll är då det bara visas upp vart fjärde år ackompanjerat av feministiska ikoner. SJÄLVKLART är detta en stor del av damfotbollen och som du själv säger, spelare som Nilla Fischer utnyttjar verkligen sin ställning och sin unika plattform till att prata om dessa viktiga ämnen. Men damfotboll spelas också varje år, Damallsvenskan har länge varit i förgrunden för ligafotboll för damer i Europa, men där publiknärvaro i snitt (beroende på lag såklart) ligger på 300-700 personer per match. Det är ju här vi behöver lägga våran kraft till att få fler människor!
Det handlar inte heller om att ”heja på fel sätt”, mer att jämställdhet nås när vi håller damer och herrar till samma standard, alltså inte att vi hejar på damerna bara för att de spelar, de medverkar woho, utan vi kan vara fair när spelkvalitén är sämre, då vi vet att de kan bättre.
Var inte meningen att komma in här och totalt såga din text, det är en bra text om damfotboll som kontrar en annan text om damfotboll, det är mer av den här typen av diskussioner vi behöver :-)