Det är ingen fara med mig. Vi kan börja där, för att lugna oroliga släktingar! Det är nämligen två sjukhusbesök som ägt rum inom loppet av 24 timmar, men all oro kan vi röja ur vägen redan nu. Jag avskyr nämligen när folk lägger upp en clickbait-bild på ett sjukhusarmband eller liknande med diffusa bildtexter (”håll tummarna för mig…”). Fy fan vad… Elakt? Desperat?
Det första sjukhusbesöket var för att se om jag är en kandidat till ögonlaserbehandling, något jag tänkte ge mig själv i 30-årspresent. Eller ja, jag har med det på min 30-innan-30-lista, och varför inte ta tag i det på en gång, tänkte jag? Och det visade sig att jag kunde få komma tillbaka redan på måndag och fixa de två slitna oliverna!
Dagens sjukhusbesök var inte lika roligt: efter mitt monsterpass i GHD:n fick jag så jäkla ont över ljumskarna. När träningsvärken lagt sig i övriga magen var det extremt svullet, och jag var orolig att jag fått ljumskbråck. Därför hamnade jag hos en specialist som kikade, men han tror snarare att det handlar om en muskelfästesinflammation. Nu väntar ett ultraljud för att utesluta bråck, och därefter en magnetröntgen som kanske kan bekräfta vad fasen det är som blivit fel.
Med det sagt: värm upp innan träningen, gör inte 120 GHD-situps och toppa för fan inte kalaset med tunga tior i marklyft. Det är dumt, och man vill inte vara dum, som jag bevisligen är.
3 Comments
Hej! Kan du inte lägga till en sådan där ”like/hjärt-knapp” på bloggen så vi läsare enkelt kan visa att vi uppskattar allt du skriver även om vi inte har någon speciell kommentar? Det vore fint att kunna få göra 😊
Tack för feedback! Jag kan kika på om jag löser det med mina begränsade webbdesignskills!
Lycka till med ögonlasern och ta det lite lugnare med träningen! Med det sagt vill jag dessutom passa på att tacka för boken. Fastnade särskilt för kapitel 7 som lika gärna kunde varit skrivit av min hustru. Hon är också perfektionist och drabbades av utbrändhet för snart 11 år sedan. Därmed inte sagt att ni behöver ha så många andra likheter. I vilket fall har hon också förväntningar på att jag ska göra mer. Samtidigt brukar jag hävda att hon har den enkla uppfattningen att det finns bara två sätt att göra något på, fel sätt och hennes sätt. Eftersom jag sällan lyckas pricka in exakt hennes sätt blir effekten att antingen kritiseras jag för att göra fel eller för att jag inte gör något. Det sistnämnda är självklart inte lika jobbigt. Fast ibland låter hon bli att kritisera utan gör enbart om det jag redan gjort. :-)