För några veckor sedan frågade jag er via Instagram vad ni hade för drömrubriker till bloggen, och så-så-så många ville veta hur mina arbetsdagar ser ut. De två senaste dagarna har jag befunnit mig i Uppsala för reportageinspelningar, och så nu kom ett gyllene tillfälle att beskriva hur en högtempodag kan vara. Värt att tillägga: det här är inte vad jag gör 40 timmar i veckan, isåfall hade jag garanterat aldrig blivit frisk från min utbrändhet. Mer om det längre ner!
Vid 07.30-snåret ringde klockan, och efter en dubbel äggamacka och en kopp kaffe kuskade jag ut till Uppsala med en lånad innebandyklubba i högsta hugg. När man kommer till ett nytt ställe är det alltid en massa pyssel innan inspelningarna, och vaktmästare tenderar att bli ens bästa vän. Ofta vill vi kräma på ljuset till max, eliminera störiga ljud och få nycklar till omklädningsrum. Dessutom behövde vi låna ihop bollar och en landslagsdress till mig!
Eftersom vi sänder innebandy-VM från Prag i början på december behöver vi bunkra upp med reportage inför, och jag fick ganska fria tyglar att göra vad jag ville. Direktiven löd ”gör sådant du brukar, inget tråkigt alltså”. På tre dagar spelar jag nu in fem reportage tillsammans med foto-Jocke! Den senaste veckan har jag därför knåpat ihop manus och tänkt till hur jag vill att repen ska bli. Alla har olika tillvägagångssätt, men för formatet jag skapade innan OS har jag en checklista som ska betas av.
Vid 11-snåret kom första spelare jag fick bekanta mig med: Tobias!
Efter att ha förklarat vad vi skulle göra var det dags att skrida till verket, och 90 minuter senare var vi färdiga. Det gör ont i själen när man inser hur mycket tid man lägger ner på något som i TV sedan klipps ner till 3 minuter, haha… Dag ett körde vi bara ett reportage, men idag var det två som avlöste varandra. Då var vi färdiga vid 16.00, och då agerade jag fotoassistent åt Jocke som behövde göra spelarbumprar. Under mästerskap kan ni hålla utkik efter ”presentationsbilder” när man exempelvis i studion har en fokusminut på en viss spelare – då brukar man lägga en ”uppvändning” på spelaren med namnskylt följt av matchsekvenser. Okej, det nörderiet kan vi ta en annan gång, men vanligtvis görs det mot en greenscreen som ser ut såhär:
Efter att hela laget instruerats och filmats stod klockan på 18.00, och det var dags att rulla hem mot Stockholm igen. Strax efter sju stupade jag i soffan och kände hur det brusade i huvudet. Trots att det är så förbaskat roligt tar det nämligen på krafterna att vara supersocial, memorera upplägg och vara allert. Det här skapar en ambivalent skuldkänsla, eftersom gemene man tycker att man har ett ”drömjobb” och att man ”inte ska klaga”. Jag brukar förklara att det är skillnad på att klaga och att konstatera hur något ligger till – att jag är trött efter en arbetsdag betyder alltså inte att jag avskyr mitt jobb eller är otacksam. Det betyder kort och gott att jag är trött.
Det här är en högenergidag, och för att orka med detta behöver jag kompensera med lågenergidagar. Under en sådan kan jag exempelvis sitta hemma och göra research, skriva manus eller kort och gott: vara ledig. Jag önskar att fler arbetsgivare förstod den här matematiken, att det inte bara är tid vi laborerar med. 10 timmar på en inspelning är extremt mycket mer krävande än 10 timmar research hemifrån. Egentligen är det ju logiskt!
Nåväl, det var allt för denna gång. Nu har jag skrivkramp. KRAM!
No Comments