Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. Kanske för att jag inte orkar känna mig klen inför vänner, kolleger och mig själv. Kanske för att jag inte orkar svara på kvällspressens (never ending) följdfrågor så fort man blottar en liten glipa av mänsklighet. Kanske för att jag inte heller orkar svara när oroliga själar ringer för att bara se till så man verkligen tar det så lugnt som man borde.
För att lunga samtliga människor som ingår i kategorierna ovan: allt är okej, jag måste bara få skriva av mig lite. Detta är ingen big deal.
Men idag har jag en (jävla) svacka – och jag orkar ingenting. Inte prata, inte skratta, inte vara trevlig. Huden skaver, ögonlocken är på väg ihop och hjärnan går på högvarv till ingen nytta. Vissa dagar är såhär, trots att det är över två år sedan jag blev utbränd, men jag berättar det alldeles för sällan. Tittar man på mina sociala kanaler verkar jag vara en jävla supermänniska som bekämpat utmattningssyndrom på nolltid, så därför vill jag även visa motsatsen.
Gårdagen var en slitig dag, och jag tror att det påverkat nästkommande dygn för mig. Ett nytt land, ett nytt hotell och att konstant vara social tar på krafterna, vilket jag aldrig reflekterade över som frisk. Dessutom: att vara pigg och glad framför en kamera i sex timmar, traska till fots genom Paris med allt ljud från storstadstrafiken… På kvällen var jag en hårsmån ifrån att ställa in middagen, men bestämde mig ändå för att försöka eftersom jag 1) har förbaskat trevliga kollegor, 2) behövde mat och 3) ville göra en kraftansträngning iallafall första dagen.
Och såhär med facit i hand var det en jäkla dunderdag. Jag hade superkul från morgon till kväll, skrattade och mådde som en prinsessa. Men nu till twisten alla utbrända (och säkert många andra) garanterat känner igen sig i: den sociala baksmällan.
När man gett mycket av sig själv, varit aktiv och i ett konstant surr under en längre tid blir hjärnan trött. För en frisk kanske 8 timmars sömn räcker som återhämtning, men för mig krävs det tyvärr mer. Så idag har jag mått som en kastrull med överkokta snabbmakaroner, och som tur var har jag kunnat vara ”hemma” utan att jobbet saknat mig det minsta. Det är jag enormt tacksam för.
Många dagar är bra, men vissa är såhär.
Det kan vara bra för folk att läsa det också.
16 Comments
Asssssåååå <333 vad jag älskar att du är så ärlig och MÄNSKLIG och en fett stor inspiration! <33333 / Trogen Isabel-Boltenstern-följare
<3<3<3<3<3<3
❤️❤️❤️
Ta hand om dig! Jag har aldrig nåt ”bottnen”, men känner igen den sociala baksmällan.
KRAM!
Tack för att du är sårbar utåt och sätter ord på känslor i din utmattning! Det hjälper oss som vet precis hur det känns när hjärnan går på högvarv. Sköt om dig! Kram
❤
Du är en hjälte! En förebild! En underbar människa! Du är fantastisk!
Tack för att du är du och att du skriver om det till oss.
Att du ska ta hand om dig behöver jag inte skriva. Det vet du redan att du ska.
Men en bamsekram skickar jag :-)
Att du visar en avspegling på hur det är och inte bara en bild av det huvudet vill, gör dig till extra bra och den du är! Jag tycker du är fantastisk och beundrar dig för detta!
Tack för att du delar med dig.
Du kommer utan tvekan att klara dig igenom detta också! Jag noterar dessutom att du använder versaler i detta inlägg. Det tycker vi om! <3
<3 <3 <3
Ta hand om dig <3
Känner så igen mig. Är över två år sen jag också gick in i väggen och det verkar som man kommer få leva med dessa svackor/bakslag.
Jag förstår att det tar emot och är motigt att skriva sånt här, men för mig som läser är det ovärdeligt. Det gör det lättare för mig att acceptera när jag känner så här. För det gör jag verkligen ibland!
Precis så! Huvudet på spiken. +1 på hela texten ovan helt enkelt. Kram ❤
<3